Ni vet när man börjar rensa bilderna på datorn och har gått igenom alla de tusen man har på sig själv? Ja, då mitt i allt dyker plötsligt en sådan här bild upp och fyller en med känslor man trodde gått förlorade. Detta bevisar att jag visst hade dem kvar, ganska tydligt till och med.
Trots att USA är det jag stundtals saknar mest av allt, har Malta ett litet rum i mitt hjärta. Visserligen bodde vi på jordens skabbhotell nummer ett, men jag saknar det. Jag saknar att ta hissen ned i frukostrummet om morgnarna och mötas av odören som gjorde att man tappade all frukosthunger man kände. Jag saknar att det var saltvatten i poolen. Jag saknar att steka varje dag. Jag saknar alla utflykterna. Jag saknar det turkosa vattnet. Jag saknar folket. Issa, Sara, Annie, Mari m.fl, när ses vi? När?