Idag gick världens finaste syster ut högstadiet. Been there done that. Jag vet precis hur det känns och jag blev alldeles nostalgisk. Jag var mer rörd än min syster och så ska det ju inte vara? Hon har nog alltid varit den lite hårdare av oss. Jag är mjukisen, den som gråter till alla sorgliga filmer och oftast ser det man ska vara ledsen för i stället för det som gör en glad. Det gäller även vid avsked. Jag minns när jag slutade nian som igår. Inte ens två år hade jag gått i denna underbara skola (ja, den var verkligen underbar och det är ovanligt att man tycker) och jag började gråta veckor innan skolavslutningen i stället för att njuta av den lilla tid som var kvar. Emma i ett nötskal. När domedagen sedan kom var jag helt förstörd. Från den stunden jag gick in i skolan till att jag kom hem grät jag oavbrutet. Det var bland det värsta jag varit med om. Dels var jag rädd för att börja om, men det som verkligen gjorde mig ledsen var att skiljas från alla människor. Främst lärarna. Ja, ni må tycka vad ni vill, men det är underbara lärare på den skolan. Punkt. Idag fick jag träffa dem igen. Det kändes bra i hjärtat. Syster, du och jag ska tillbaka dit i höst och hälsa på. Flera gånger om.

Underbara syster och hennes vän Lina

Jag och världens bästa