Igår såg jag dem. Idag hörde jag dem (nya den här gången.) Studenterna alltså.
De skrek. Jublade. Skrattade. Var lyckliga.
Jag vill också.
Dag efter dag släpps nya studentkullar ut på vift och avundsjukan gnager och gror där inne i mig. Låt ett år gå fort, låt det löpa som om det tävlade ett 100-meterslopp och vann. Låt det vara i en sekund.
Ge mig den där studentmössan nu så jag också kan gå ut och ställa mig på stolen, sjunga lambo och vända glaset över huvudet!