Återigen har jag fått bevisat för mig hur usel jag är på att säga hejdå till människor. Jag har ännu en gång insett vilken fruktansvärd separationsångest jag lider av. Jag förundras över hur mycket tårar jag har.
- Jag klarar inte det här.
- Jo, det gör du visst. Du klarar det alldeles utmärkt. Det värsta som kan hända är att du känner såhär, att du gråter. Inget går sönder.
- Jo, jag gör.
- Nej, det gör du inte.
Tack för att du är så bra, Lina.
Jag är för svag för sånt här.

Nu ska jag ut och springa och rensa huvudet. Milslångt inlägg kommer sen för den som orkar.