Det finns så mycket saker jag har lovat mig själv inför 2011.
Mod däribland.

För två dygn sedan försvann två av mina allra närmsta till Asien för att stanna i lite mer än tre månader. Det blev mycket tårar från min sida och insidan sved, men kanske är det ett tillfälle att ta i akt. Ett tillfälle att lära mig att vara stark, att tro på mig själv lite mer. Att lära känna den jag är.
Det sista C sa till mig innan jag gick därifrån var "var stark."
Men jag känner mig ensam. Skör och lite rädd för den där verkligheten som ibland kommer alldeles för nära.
Det kan göra så ont att sakna. Men jag ska inte sakna. I stället ska jag längta. För det finns en skillnad mellan längtan och saknad, även fast den kanske är hårfin. Saknad handlar om någon eller något som varit och aldrig kommer igen, och längtan infinner sig bara under en begränsad tidsperiod. För längtar man efter någon eller något kommer den eller det igen. Och jag längtar.
Trots att de är så långt ifrån mig känns det konstigt nog som att de fortfarande är här. Kanske är det för att de skapat sina alldeles egna små rum i mitt hjärta. Mina fina tjejer.

Annars jobbar jag mest. Tränar. Försöker sysselsätta mig så mycket jag kan för att slippa tänka.
Idag bokade jag Thailand med min syssling Ellen. Vi sticker den 16/1 och kommer hem den 31/1. Need it.

Gott nytt år på er!

Lyssnar ständigt på musik. Känner en sådan otrolig kärlek till det fenomenet att jag inte vill missa en sekund av den. Det finns så mycket känslor och minnen bevarade i musiken och några särskilda låtar känns som skrivna till mig.
Tystheten bedövar, klarar inte riktigt av den.

Ibland känns det som att jag lever i en film. Med en låt ständigt i bakgrunden påverkas stunden, och det som är på riktigt kvävs, skrynklas ihop och kastas bort.
Det är nog ganska självdestruktivt egentligen. Att inte vilja spendera tid med sina tankar. Substitutet blir i stället ett evigt soundtrack på livet.

Lever trots det inte i något slags förnekelse, men det blir så paradoxalt att säga det. Det låter ju som att jag gör det. Faktum är att jag har erkänt allt för mig själv redan.
Även fast det stundtals kan ses ganska självdestruktivt tycker jag ju om det. Jag njuter varenda sekund när jag hör en låt jag älskar. En låt det skriker mitt namn om. Och jag vill för allt i världen inte missa att höra en som betyder något för mig bara för att jag borde lyssna på tystheten.

Men jag hör den ibland. Tystheten. Påminns om att den finns.

Den bor i oss alla. I varje hjärta i den här världen finns den. Den är det första du möts av när du vaknar och det sista du ser innan du somnar och blir ett med den.

Hade ett långt telefonsamtal med en fin vän igårkväll.
Det är ganska svårt att tala tillrätta när man knappt förstår någonting själv av det vi är i: livet. För det går verkligen inte ut på någonting, egentligen. Det är man själv som måste fylla det med meningsfulla händelser och dyrbara personer. Man är sin egen konstnär, målar sin egna tavla, med sina egna penslar och sina egna färger. Den blir aldrig klar, den där tavlan. Ett livslångt projekt är den.
Undrar om det är normalt att i vår ålder föra sådana här djupa diskussioner, vi vill ju bara vara unga och dumma. Det är så lätt att känna sig missförstådd och tycka att den enda man kan hålla i handen är ensamheten. Hur många har egentligen vid tjugo års ålder kommit till dessa insikter? En normal tjugoåring lever livet och tänker att det löser sig sen. Eller så är alla lika ensamma, sköra och rädda, men vissa är bara bättre på att dölja det. Fast ändå, de här tankarna som ständigt finns i mig, hur många har dem inetsade i sina hjärnor?
Det är som att vi har sett facit nu. Vi har räknat ut vad allt går ut på, och det som skrämmer mest är att det som står bakom likhetstecknet är en nolla. Ingenting. Allt är upp till var och en. Sådär, alla rätt på provet, MVG. Duktiga flicka, klapp klapp på axeln. Får man gå hem nu?
Jag är för smart för mig själv helt enkelt. Eller för den här världen kanske.

Får många gånger höra att jag alltid är så glad. De säger att det strålar om mig. Att mitt skratt smittar och att skratta kanske är det enda jag någonsin gör. Jag har börjat leva efter det nu. Jobbar varje dag med mig själv för att jag inte ska bli den där melankoliska tjejen igen. Vill inte vara hon.
Men det är så frestande lätt att falla tillbaka till neutralläge igen.

Blir frustrerad när vissa tror att jag aldrig är ledsen. Att det är så lätt att vara jag. Jag som alltid är så glad, så bekymmerslös. Jag som alltid skiner.
De känner inte mig.
De skulle veta hur många bitar jag kan vara i. Hur många dagar jag upplevt utan det minsta uns av glädje, och hur många gånger jag strukit meningslösheten medhårs. Låt mig bespara dem det. För om de någonsin fick se den sidan som ibland kryper fram skulle de bli livrädda. De skulle aldrig vilja se mig i ögonen igen, för det är knappt så att jag kan tackla den själv.

Så mycket det finns som ingen någonsin kommer se. Det är världens lättaste jävla grej att gömma sig bakom ett skratt och låtsas som att livet är en dans på rosor.
Kanske det är det just nu, kanske inte.
Vi får väl se vem som kan se igenom vem.

Det är så lätt att gömma sig bakom en fasad, klistra på ett leende, skaka lite på kroppen och låtsas som ingenting. Stänga av öronen och intala sig själv att man inte hör skriket som stundtals gömmer sig där inne.
Det blir alltid lättare när kvällen kommer. Kanske för att morgondagen nalkas och lovordar om bättre tider. Trots det vaknar man upp nästa morgon och är kvar i samma tid, i samma liv. Mörkret lägger krokben för mig.

Har så svårt att bryta mina mönster. Kommer på mig själv med att stå och stampa i frustration i samma gamla ruta och undra varför ingenting händer. Den är så obehagligt hemtrevlig den där rutan. Jag kan varenda kvadratmillimeter av den. Skulle kunna ha förbundna ögon och ändå veta precis var jag befann mig. Har varit där för länge nu, men det skrämmer mig att lämna den. Den skriker på något sätt trygghet. Vet att jag måste sluta vara så barnsligt motståndskraftig, vet det så fruktansvärt mycket, men jag är ett med den där trygghetszonen. Ibland känns det som att den jagar mig.

Att våga. Det är nog det enda det handlar om egentligen. För om man aldrig vågar kan man inte heller vinna något.

Tänker fortfarande för mycket.

Jag skrev ett brev igår. Senast jag gjorde det var jag kanske 7 år.
Det var fint.

Sen gick det upp för mig hur outhärdligt mycket jag längtar tillbaka till en viss båt. För nu är alla bara överallt och ingenstans och det gör lite ont.

Min insida har varit så jävla bränd och sönderriven genom åren, men den ilskna elden har brunnit ut, slocknat, och i mig bor nu ett hav. En ocean av minnen, förväntningar och drömmar.
Tänker på vänner som fallit bort från mitt liv. Personer som jag så många gånger skrattat med, gråtit inför och talat om allt med.
Träffade en sådan vän igår. Vi satt på en bänk vid vattnet i den annalkande vintern och pratade om hur det känns att vara så borttappad i sig själv att man glömt bort vem man är och hur det är att må skit, till känseln försvann i tårna. Tiden sprang och stod stilla på samma gång och trots alla förlorade år hade ingenting förändrats. Vi var precis som vi var då, med enda skillnaden att livet idag inte går att undkomma på samma sätt som det gjorde på den tiden. Då när vi stod framför tv:n och tränade aerobics med Jane Fonda i rutan. Då när vi hittade på egna länder med den oändliga fantasin vi besatt. Det fanns liksom i huvudet.
Det är sorgligt att många av de man var så tvärsäker på att man skulle växa ihop med i stället vuxit ifrån och det skrämmer mig att säkerheten aldrig är tillräcklig. Inte ens den är ristad i sten.
Vill ta upp fler tappade och bortglömda relationer. Vill se vilka öden de har gått tillmötes. Vill tala tillrätta, inte bara se på.
För det gör ont när det går helt snett och blir till en mardröm.

De säger att jag ska fortsätta kämpa nu, och jag ser den genuina glöden av omtanke och hopp i deras ögon. Det spelar ingen roll att jag bara har träffat dem en gång och egentligen inte har en aning om hur deras liv ser ut.
Jag svarar att jag ska och jag känner i roten av själen att de två orden jag uttalar inte innehåller något annat än sanning.
Hon frågar mig hur jag mår nu, om det känns okej. Jag svarar att det är bra, men påminns i samma sekund om en känsla som gör att jag nästan blir tårögd.
- Det är jobbigt när ni blir så ledsna.
- Det blir så när man verkligen vill någonting och det inte går.
Hon säger att vi löser det här, vi ska ordna det.

Det känns faktiskt bra nu. Nästan lite för bra. Blir stundtals rädd för att den här riktningen ska brytas, att jag ska bli vilseledd någonstans där jag inte är så tillfreds med livet som jag är idag.
Även om det kanske inte känns så för stunden så blir man starkare av motgångar. Det kan vara nödvändigt att gråta alla tårar man behöver göra sig av med just då när det känns som att världen rasar samman, för så småningom bygger man sakta upp en sköld.
Man måste brytas ned ordentligt för att kunna växa sig ännu starkare än man var innan.

Det faller vita små lätta snöflingor framför mig där jag går. De vittnar om en värld i ständig rörelse, där liv är synonymt med färg och styrka och de landar mjukt i mitt hår. Försvinner bland alla hundratusen hårstrån, smälter in i mig, blir en och samma. Vi är alla en egentligen, bara lite fördelade i små portioner för att världen ska hamna i något slags balans. Verkligheten är alltid konstant, vi är alltid konstanta, summan av oss är alltid densamma. Vi är en.
Snöflingan framför mig är jag, stjärnan som faller är jag, tårarna på din kind är jag. Jag, jag, jag. Och du. Vi.

Trots att kylan smyger sig på känner jag mig varm och trots att vintern alltid vill dra ned mig mot svarta avgrunder och beckmörka labyrinter utan lösningar ler jag.
Går i mörkret mot min port och beundrar de förtrollande små flingorna som bevisar att man kan hitta ny kraft, att man kan se det vackra i allt och själen känns som pånyttfödd. Vill sträcka upp händerna mot himlen och fråga hur det kunde bli såhär. Mest vill jag egentligen tacka. För att jag höll ut.
Det finns en styrka i mig nu.
Och jag ler igen.

Plötsligt strövar man inte längre runt i blindo och världen tycks ha slutat ignorera en. Ett täcke av lättnad och glädje lägger sig över en, som en mantel kring axlarna. En nyckel låser upp en bortglömd dörr till lungorna och man kan andas ut allt ångestladdat som någonsin funnits i alla svarta vrår. Smutsiga partiklar försvinner med varje andetag och in kommer nya fulla av kraft och förväntan. Himlen bor i lungorna.
Vill berätta om hur fantastiskt livet kan vara. Om hur jag ser blommor och glitter vart jag än vänder blicken. Om håret som blåser i en vind av framgång och om mungipor som går flera varv runt huvudet. Vill berätta om hur allt plötsligt löser sig och om hur något kan växa sig meningsfullt. Viska i era öron att ni ska hålla ut, för jag vill berätta om lätta fötter som ständigt går som i en dröm och om ögon som aldrig vill blunda, aldrig sova, för att världen är så vacker. Vill berätta om rädslan som finns för att vakna upp och inse att det inte skulle vara på riktigt.
Vill tala om för er att det som är vackert inte är en illusion.
Skönhet finns på riktigt bara man vågar nypa sig själv i armarna lite extra hårt ibland.

Man kan gå som en ballerina på blöta trottoarkanter under en himmel som gråter och sjunga om hur vackert livet och världen är. Behandla varje regndroppe som den dyrbaraste diamant och leka att de våta dropparna som smeker kinderna gör en starkare. Att de tränger in under huden och sköljer bort och läker alla blödande, svidande sår.
Man kan ta brandgula löv i handen och se hela världen i dem, se varje mönster och varje atom de är uppbyggda av. Försöka förstå storheten i dem, i mig, i dig, i oss, och att allt faktiskt har en plats, sin plats, och att ingenting egentligen är onödigt. Och faktiskt inte heller nödvändigt.
Man kan gå runt som den vilsna och borttappade själ man ibland är och försöka lista ut vad meningen med allt egentligen är, men ändå, någonstans, veta att sanningen är att man aldrig kommer få reda på det. För det är ingen som har en aning. Alla är lika dumma och rädda, men vissa leker bara att de är lite bättre.
Vi bara finns.

Kanske är det det som är meningen.

Ingen ska få kliva på mig.
Jag ska klara det här. För eller senare ska jag klara det här.

Jag fyllde tjugo igår.
Ska sanningen fram spenderade jag större delen av dagen åt att gråta och vara ledsen och känna mig värdelös. På ett sätt var det skönt, att bara få gråta utan begränsningar och lätta på hela själen. Så jag satt på golvet utanför en sal på ett SATS ihopkurad och bara lät tårarna rinna. Vid min sida satt också självförtroendet på golvet. Det var nere i botten.
De sa att man inte skulle ta det som en bedömning av den person man är, men fan vad man tar det personligt. Man känner sig kass. Helt jävla skitvärdelös. Det första jag tänkte var nu ger jag fan upp, nu skiter jag i det här, men idag är jag bara förbannad och tänker att jag ska fan visa dem. För jag kan det här.

Jag uppskattar så otroligt mycket att det finns så många fina människor som verkligen bryr sig och som verkligen ser hur mycket jag vill det här. Hur mycket jag brinner för det.
- Man blir bara bäst om man har den där eldsjälen. Du kommer ju hit och kör stenhårt hela tiden, jag ser ju hur mycket du brinner för det. Och det är bara om man verkligen har hjärtat för det som man kan bli bäst. Tänk sen hur jävla bra du kommer vara när du väl sitter där. Du kommer vara den som alla vill gå till.
Tack. Tack tack tack.

Det är bara det att det alltid är så tveklöst mycket lättare att se och höra det som är dåligt än att lyfta fram och fokusera på det som är bra. Kommer man någonsin ifrån det?

På nätterna när jag ska sova är de där igen: känslomaskarna. Likt elektriska stötar. Men det är annorlunda nu.
De känns inte längre sådär ilande som de gjorde ett tag. De är mer som fjärilar som med lätta vingar flyger tätt intill min hud och då och då vidrör mig med lövtunna, smekande vingar för att påminna mig om att det här faktiskt är livet nu och det är på riktigt. Det är på riktigt och på riktigt kan vara bra.

Skrivlusten och motivationen är som störst ju närmre den svarta avgrunden jag befinner mig. Jag är för långt ifrån den just nu. Kan inte skymta den hur långt ned jag än försöker se. Gräver i mitt inre för att se om vyn av den ligger och skaver därinne någonstans, men den tycks ha gömt sig längst in i min djupaste vrå där jag inte ens kommit på tanken att leta. Ni vet som när man lekte kurragömma när man var liten och hittade det bästa stället där man kunde sitta i flera timmar utan att komma fram. Den som letade gav till slut upp. Så jag låter den få gömma sig ett tag och hoppas på att den gått vilse så mycket att den inte hittar ut igen på ett tag.
Mitt skrivande kommer stötvis, likt vågor på ett hav. Det sorgliga är, att då jag skriver som mest och kanske också bäst, är när jag inte känner någon mening i det som finns omkring mig. När jag strövar runt i något som liknar limbo och mest tycker att allt är diffust och betydelselöst. När det finaste som finns är trasiga själar och tårar som inte slutar rinna. När regnbågar, rosa sommarhimlar, solnedgångar och lyckorus är så långt bort att man slutat tro att de finns. Så jag skriver. För att det värker. En molande smärta som bosätter sig i varenda organ och kroppsdel och som lyser igenom från ögonen. Det blir nästan som att det skulle göra ont att se på mig, för ögonen skriker om en påtaglig, oundviklig, nästintill konkret smärta.
Ur mig väller det ord som bildar meningar som formar texter. Jag behöver inte ens tänka, jag bara skriver. Det fungerar lite som reflexer, ett samarbete mellan fingrar och tangentbord där hjärnan är utesluten ur arbetet. För orden finns i hela mig. De ligger och klämmer och trycker mot varandra i fingertopparna för att de vill komma ut. Och de föder nya ord som växer. Ett ständigt pågående krig.

Lite sorgligt är det att jag tycker att texter om smärta är vackrare än texter om lycka. Jag måste lära mig att det faktiskt går att skriva texter som berör ända in i roten av själen trots att de inte handlar om att man kan identifiera sig med löv som sjunger sin sista sång och insidor som fryser till is. Texter om rosa moln, socker och eufori kan faktiskt också beröra och vara fina.
Det finns en skönhet i allt. Det gäller bara att besitta förmågan att kunna se den.

Jag är starkare nu. Idag ser jag mest fjärilar och blommor trots att löven faller från träden och regnet inte slutar ösa.
Livet är färg.

Man kan inte gå runt och tro att det ska lösa sig av sig självt. Kanske gjorde det det när man var liten för att mamma och pappa alltid ordnade allt på ett eller annat sätt, men idag fungerar det inte så. DET löser sig inte. JAG måste lösa det. Så kommer det alltid vara från och med nu.
Tänker trots det att saker blir bra om man bara låter det komma en förändring. Eftersom det är lättare att välja de korta och lätta vägarna, tenderar jag alltid på ett eller annat sätt att börja utifrån. Måste övervinna en impuls jag får om att klippa av håret, när det verkligen kanske är det sista jag vill. Men jag är desperat efter något nytt.
Får för mig att den perfekta kroppen, babylen hy, jättelångt hår och den där tröjan skulle göra mig till en lyckligare människa.
Det är förvånande att det är så, när jag är fullt medveten om att man måste börja inifrån. För det är där inne alla kvävda känslor, all smuts och allt som skriker efter något nytt och outforskat finns.

Jag säger alltid att jag ska skrämma och slå tillbaka, men det resulterar bara i en ond och nedåtgående spiral eftersom den jag är livrädd för är mig själv.

Det finns saker jag verkligen inte förstår.
Till exempel hur musik kan vara så skrämmande, förbryllande, underbart vacker och fantastisk så att man sitter och håller andan låtarna i ända. Den här är till exempel en sån. Precis som alla andra på den skivan.
Eller hur det är möjligt att alla de där tusen stenarna helt plötsligt tycks ha rasat av mig bara över natten. Kanske är det för att den här perioden av grubblande är över. Jag har varit ledsen och trasat sönder mig nog och det är dags att lägga det åt sidan och hitta det där som får mig att skratta sådär hysteriskt igen. 
I varje cell sprider sig känslan av lätta fötter nu. Förändringen bokstavligen omfamnar mig, säger hej och välkommen och jag vet inte riktigt om jag ska våga tacka och ta emot bara sådär. Det känns för lätt, jag vill inte falla tillbaka när det börjar kännas bra, så jag är vaksam, använder alla mina sinnen, ser, känner, luktar, hör och smakar. Intrycken ljuger inte för mig; Osäkerheten känns omkullsparkad av Förändringen. Kanske har den fått lära sig att man aldrig ska sparka på den som redan ligger, för den kommer bara växa sig starkare.
Jag vill stanna på den här toppen ett tag nu, för utsikten jag har är något av det vackraste jag sett. Jag ska visa er. Kom, kom. Kom ska jag visa er. Tag min hand och var här med mig.

Det är okej att krisa när man är snart tjugo år.
Man får ligga på rygg och stirra upp i taket och lyssna på musik som är ledsam och ha ont och gråta och ägna all sin tid åt att tänka.
Det gäller bara att acceptera det, att finna sig i det, för det kommer vara så ibland. Jag önskar bara att jag visste hur man tog sig ur det, men det är som att börja om från noll varje gång man ska klättra upp igen. Minnet sviker när man försöker komma fram till hur man bar sig åt förra gången och gången innan det.

Men det blir inte värre än så.
Än att man känner. Det är precis som Lina sa förra sommaren när min separationsångest tog över mig.
- Det här är också livet och det blir inte värre än såhär. Än att du känner. Ingenting går sönder. Tänk vad häftigt att du kan känna såhär mycket.
Inuti kändes det ändå som att jag var i tusen bitar.
Men det blir aldrig värre än så.

Det är okej att livskrisa ibland. Man lär sig alltid något av det.
Jag blir så tacksam när jag vet att jag har personer i min närhet som låter mig vara som jag är nu. Som låter mig ta för att de vet att jag snart kommer ge igen.

Det är bara ett brinnande ljusstreck på den kolsvarta himlen, men det är så förtrollande vackert ändå. Att det är den enda fallande stjärnan jag ser den kvällen gör mig ingenting, för ett stjärnfall som lyst så tydligt vet jag inte om jag någonsin kommer få se igen. Himlen ovanför mig är alldeles välvd. Den är en gigantisk kolsvart kupol täckt av stjärnor som lyser upp natten.
Jag ligger och tittar på en himmel som är stjärnklar flera nätter i rad. Den är så otroligt vacker, så fascinerande mystisk och stor och jag är så liten och det finns så mycket därute som mänskligheten inte har en aning om och som man aldrig kommer få reda på. Egentligen är allt väldigt betydelselöst, för det bara är. Men man kan välja att göra det värdefullt, genom att fylla det som bara är med människor man tycker om och saker man gillar att göra. Man kan fylla det med liv och det kommer fortsätta att bara vara lika mycket för det, men det får betydelse.
Det är därför man skrattar ibland. Gråter ibland. Är arg ibland. Rädd ibland. För man har gjort det till sitt. Det som bara är har blivit det som du är.
Det är fint. Precis som stjärnorna. Jag kan titta på dem i flera timmar och aldrig sluta fascineras.

Egentligen är stjärnfall inte stjärnor över huvud taget. Det är bara stora stenar som kommer in i atmosfären och fattar eld. Det vi önskar till är bara ett spår av söndersmulad sten, grus. Jag fick lära mig för några år sedan att en döende stjärna kallas för supernova. Stjärnfall är inte supernovor, för en supernova är ett jättestarkt ljussken på himlen som innehåller oerhörda mängder energi.

Någonstans visste jag att det egentligen inte är stjärnor som ramlar ned från sin plats i himlen, men en del av mig valde att tro det ändå för att det klingar så mycket vackrare.

Kollar på resor för jag vill komma iväg ett tag. Behöver det. Behöver en lugn själ.
Man får åka till Thailand i två veckor och bo precis vid stranden för ganska precis 11.000:- om man sticker den 9:e november.
Sol. Bad. Värme. Vita sandstränder. Palmer. Pool. God mat. Skratt.
Ingenting som gör ont. Allt är bara härligt.