Jag hade min första arbetsdag idag.
Det är blandade känslor.
För det första har jag vuxit extremt som person på en dag - det här är min första anställning EVER.
För det andra är det så galet najs med pengar för en gångs skull.
För det tredje är det bland det stressigaste jag varit med om - tro mig när jag säger att jag höll på att börja gråta en gång.
För det fjärde värker mina fötter...

Och sen är det det här med att ständigt vara trevlig; stackars min familj när jag kommer hem sen.

Igår när jag var på krogen kom det fram en kille från ingenstans och bokstavligen tryckte sina läppar mot mina. Jag hann lyckligtvis vända bort huvudet från idioten i sista stund. Han frågade förolämpat vad jag höll på med när det var jag som borde ställa honom till svars.
- Här förväntade jag mig en liten kyss, sa han.
När jag bara skrattade åt honom och sa kanske en annan gång tittade han med avsmak på mig och frågade om jag var singel. Ja, svarade jag.
- Vem särar du på benen för då? frågade han stöddigt.
- Ja, inte för dig i alla fall, svarade jag.
Han granskade mig noga. Plötsligt smällde han mig på låret.
- Jag tycker inte om dina lår. De är fula, sa han.
- Va fan, lägg av, så säger man inte, sa hans kompis.
- Jag har ju i och för sig inte känt på dina innanlår än, höhö, sluddrade aset.
I den stunden kunde jag inget annat än att bara skratta åt hur jävla äckligt patetiskt desperat han var och han varnade mig för att skratta åt honom, sa att om jag dissade honom skulle jag bli hatad av hela Stockholm.
Cassi, som var med mig där utomhus bara skakade på huvudet åt honom med avsky i ögonen. Hon kände honom sedan tidigare.
Sedan drog han ett par diverse avtändande raggningsrepliker innan han drog vidare till Laroy.

Det finns flera anledningar till varför han kan ha sagt det han gjorde.
Kanske tyckte han att verkligen att mina lår var bland det vidrigaste han sett. Fine, stackars honom.
Kanske var han så klockrent dissad att han var tvungen att trycka ned mig för att känna sig bättre.

Oavsett vad orsaken var tar jag åt mig.
Jag vet att jag skrattade åt det i stunden det hände, men jag tar åt mig.
Det kanske inte syns på utsidan, men på insidan sätter det sina spår och den färgas bara svartare.

Dagen i ord: Plugg, träning, plugg/sova.
Jag är hur seg som helst och kommer nog inte orka ta mig någonstans ikväll.

Imorgon ska det fortsätta i samma anda; plugg, älsklingssöndagsspinning, plugg. Sabina kommer hit efter spinningen så vi kan avsluta projektarbetet som sakta fräter sönder oss. Sen ska vi sova, vakna upp på måndag, plugga. Kul början på lovet, huh? (Jag syftar på plugget och inte på dig Sabina!)
Tack Nacka gymnasium för att ni alltid håller oss sysselsatta. Tack!

Min iPod är fulladdad med ny musik. Mest Kent. Jag måste rensa den.
8 GB ger mig för lite andrum.

Jag har alltid tvivlat på mig själv när jag ställs inför diverse situationer. Det har i sin tur lett till att jag blivit extremt dålig på att våga ta risker. Jag fegar hellre ur i sista minuten, trots att jag kan vara bombsäker på motsatsen sekunden innan.
Sen ångrar jag mig.

Jag kan resonera så konstigt ibland.
Kanske beror det på att jag stänger in den jag verkligen är när jag hamnar i situationer jag aldrig utsatts för tidigare.
Jag blir rädd och struntar i hur jag verkligen känner.

Ibland vet jag inte ens hur jag känner.
Jag är dålig på att lära känna mina känslor.
Jag är dålig på att lära känna mig själv.
Vågar jag ens släppa in mig själv i mitt liv?

Det lättaste skulle vara om någon bara kunde säga vad som är det rätta att göra.
Om någon kunde viska i mitt öra att såhär känner du.
Problemet är att det bara är jag som verkligen kan känna.

Ett tag var det något jag trodde skulle förfölja mig resten av mitt liv.
Jag trodde att jag skulle påminnas om det varje dag.
Jag trodde att det var det största jag varit med om; att det var det som skulle förändra mitt liv föralltid.

På ett sätt är det så.
Det förändrade mig till det bättre; det reparerade mig. Jag lagades.
Skulle jag inte gått igenom det hade jag inte sett ut som jag gör idag.
Jag kanske inte skulle fungera normalt vid 50 års ålder.
Det kommer jag göra nu. Tack vare att jag vågade.

Egentligen hade jag väl inget val.

I den åldern då oerfarenheten gjorde sig som mest påmind kunde det tyckas vara det värsta en människa kunde utsättas för. För mig var det det. Rent fysiskt.
Och visst tärde det likväl på mig psykiskt. Jag tampades med rädslan för vad som skulle kunna hända och tanken på hur surrealistiskt allt var. Jag som aldrig råkade ut för någonting såg plötsligt det ofattbara i vitögat.

Väntan var väl det som var värst.
Jag kommer ihåg hur jag räknade dagarna och jag minns att exakt 99 dagar efter beskedet skulle det inträffa.
Jag ältade det i huvudet dagarna i ända, kunde inte koncentrera mig och ville bara att tiden skulle gå fort. Jag ville få det överstökat.

När dagen kom hade nervositeten runnit av mig. Jag var likgiltig. Brydde mig inte. Gick något snett fick det gå snett, vad spelade det för roll? Det fanns ändå ingen utväg.
Jag rullades på en säng genom korridorer som kändes milslånga. Jag hade ingen uppfattning om tid och rum, jag var i andras händer. Mamma gick bredvid.
De sprutade in en svidande vätska i min hand. Jag tittade upp i taket. Världen snurrade.
- Säg godnatt till mamma, sa de.
- Godnatt, mamma.
- Godnatt, Emma.
Sen blev det svart och jag vaknade. Det första jag ska göra när jag vaknar är att vicka på tårna, hade jag bestämt innan. Jag kunde röra dem när jag vaknade och jag finner fortfarande svårigheter i att sätta ord på hur lättad jag kände mig.
Det kommande dygnet var det längsta i mitt liv. Jag mådde illa, sov oroligt, drömde konstigt, kallsvettades, kände inte av min egen kropp och ville bara komma därifrån.
Efter ett dygn fick jag ett eget rum. Bedövningen började släppa och smärtan tog vid. Jag fick feber och ringde hela tiden efter smärtstillande. Jag minns att jag sa till min syster hur jävla ont jag hade. Jag grät och sa att jag inte ville leva längre. Såhär i efterhand förstår jag hur dumt det var att utsätta henne för något sådant; vad skulle hon som bara var 13 år kunna göra mer än att hämta pappa? Han sa att allt skulle bli bra, att jag bara skulle hålla ut. Jag trodde honom inte, sa att jag ångrade det val jag gjort.
Varje dag fick jag besök av de som stod mig nära. Det betydde så mycket, men speciellt underhållande vill jag inte påstå att jag var. Jag var nog ganska okontaktbar. Malin och hennes mamma började gråta när de kom. Då brast det i mig också. Ella satt och höll mig i handen. Maddies hade med sig choklad och tidningar och kände inte igen mig. Jag sa till alla att de skulle vara glada över att de kunde vrida på huvudet och lyfta armarna utan att behöva uppleva en smärta det inte går att beskriva, att de kunde gå på toa utan hjälp och att de klarade av att utföra enkla vardagssysslor över huvud taget.
Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig mer bli sur över något jag inte fick; jag hade insett vilken obetydlig del av livet det utgjorde.
Jag kommer ihåg när jag skulle prova att sitta upp i sängen för första gången. Det dröjde inte länge innan jag gav upp och lade mig ned igen. Smärtan besegrade mig.
Dagen efter tvingade de mig att försöka igen. Smärtan var fortfarande outhärdlig, men jag stod ut. Plötsligt stod jag upp på två ben. Jag var fyra centimeter längre än innan och det kändes.

Efter 7 dagar på sjukhuset fick jag åka hem.
Jag hade inte ätit någonting på hela veckan. Fyra kg hade jag tappat och kläderna ramlade av.
Mormor hade köpt en semla till mig för att välkomna mig hem. Det var det första jag åt på en vecka och jag har aldrig varit mättare.

Idag fick jag ett brev. Från Karolinska.
De vill att jag är med i en undersökning om huruvida skolios är ärftligt eller inte.
Ella säger att jag borde vara med. Tänk hur du kan bidra till att minska människors lidande.
Jag vet att jag borde.
Men på något sätt känns det som ett avslutat kapitel i mitt liv.
Jag har gått vidare och det är inte längre något jag blir påmind om varje dag.

Att jag däremot har ett 30 centimeter långt ärr på ryggraden är ett bevis på att jag aldrig kommer glömma det.

Kärlek förekommer i olika former.

Det finns den kärlek som råder mellan en mor och hennes barn; den första trygga kärlek varje människa får uppleva. Det är den kärlek som lägger grunden för vårt fortsatta liv, hur vi senare ska kunna handskas med olika känslor.
Det finns den kärlek som råder mellan två vänner, där man känner varenda reaktion av varandra. Där man vet varandras bästa bättre än man vet sitt eget och där man ser allt som ingen annan ser. Där det inte går en dag utan att man andas för varandra.
Det finns den kärlek som råder mellan två människor som blir varandras livskamrater. Den kärlek som handlar om att vara kär. Där två hjärtan kompletterar varandra till det inte längre finns en tvåsamhet. Den kärlek där två blir en.

För det mesta är kärlek i sig väldigt ologiskt. Det finns inga egentliga regler.
Alla sviker alla och svartsjuka är det ständiga plåstret.
Jag citerar Håkan Hellström:
"Jag har sett kärlek från båda sidor nu,
från och ge och ta och ändå ser jag bara kärleksillusioner
och nu minns jag jag förstår inte kärlek, inte det minsta."
Man lär sig aldrig.
Hjärtat vill en sak, men hjärnan säger ifrån.
Dumma som vi är lyssnar vi till hjärtat, vilket i slutändan är det som får ta mest stryk.
Kärlek är i sig ett mysterium och det är svårt att ge ett så stort och svårdefinierat ord ett namn.

Det finns olika sidor av kärleken.
Vi kan uppleva den som det finaste som någonsin skapats; då vi vill att tiden ska stå still och önskar att förevigt få känna den känslan. Då vet vi vad ordet lycka betyder och var styrkan i kärlekens sanna form finns.
Samtidigt kan den finaste kärleken förvrängas och bli dess raka motsats. Den förvandlas till hat och har en förmåga att dra ned oss så djupt att vi tappar lusten till att ta oss upp igen. Det kan göra ont att höra det, men hat är en sida av kärleken. Hat är kärlekens brist; dess komplex.
Ibland ångrar vi att vi ens kände kärlek. Det är i de stunder vi inte vet var vi ska ta vägen, då hjärtat slits åt olika håll och nästan brister. Det är de gånger vi inser att önskan om att vrida tillbaka tiden och låta det bli som förut är omöjlig att uppfylla.

Även om vi inte alltid märker av kärleken, finns den omkring oss varje sekund.
Det är just de olika dimensionerna av kärleken som gör den till livets mysterium.

Jag upplever hård mobbing från vissa så kallade vänner angående mitt kommande jobb.
Speciellt från Tor och Sabina som tycks ingå i någon slags djävulsk pakt där de kläcker den ena kommentaren efter den andra. Tor frågade nyss på msn om han fick kalla mig för Mac Emma. Jag svarade att jag ska se till att få en hamburgare döpt efter mig om jag så ska sätta livet till.

Tor säger:

ta livet i en fritös

Tor säger:

på arbetstid

Tor säger:

då blir det lite drag
skriver Tor då. Hur älskad tror ni jag känner mig på en skala?

Engelskalektionen idag var bäst. Jag var till en början jätteskeptisk till den så kallade talk showen som skulle äga rum, men det slutade ändå med att jag skrattade så jag grät.
Killen i talk showen frågade på engelska hur gamla vi var -89? Jennifer kläckte "a sperm," men det var egentligen meningen att bara Carro och jag skulle höra. Så var inte fallet. Killen hörde. Nästa gång Jennifer sen sa någonting kläckte han "the sperm has spoken." Det låter visserligen inget vidare roligt här, men jag dog, som jag gjorde åt så många andra grejer som sades. Synd att de är lite svåra att återberätta bara.

Halv tre var Carro och jag på anställningsintervju. Enligt Michis (som jobbar på detta hemligstämplade ställe) var vi de bästa och VI FICK JOBBET. Dock vet vi inte detta officiellt än, eftersom de inte ringt oss, men Michis är nog en källa att lita på. Så hurra! Jag har blivit med jobb.
Han som intervjuade mig frågade om jag var punktlig. Jag svarade att jag var väldigt punktlig. Han sa att han kunde tänka sig det.
Sen köpte Carro ett par skitsnygga brallor på H&M och därefter blev det hemfärd.

Kl sex var jag på spinning, trots att jag känner mig ganska krasslig.
Nu sitter jag här med snor upp till hjärnan och andas genom munnen och har precis smällt i mig 12 bitar sushi (eller 11 eftersom min syster smakade och tyckte att det var himmelskt gott.)

Jag har ingenting emot min klass. Tvärtom.
Jag tycker faktiskt riktigt mycket om den.
Vi har så olika åsikter stundtals att det bara skriker om det. Kanske är det där charmen ligger. Just i att vi är så olika men ändå vågar stå upp för vad vi tycker och tänker.

Ibland är det där med olika åsikter dessvärre en nackdel. Som idag till exempel.
Den 17e april ska vi ha studentskiva, tillsammans. Vi har tidigare diskuterat eventuella teman, men det har aldrig riktigt blivit något bestämt. Nu när biljetterna är klara tänkte vi att det kanske är dags. Så vi hade vad som egentligen inte borde kallas ett möte, då det ändå alltid slutar i att alla skriker i mun på varandra och de individer som bäst uttrycker sin vilja självklart får som de vill.
Förslag på teman blev ändå röda mattan, maskeradbal, 80-tal, färg, crime och religiösa högtider. Jag röstade för 80-tal. Individerna som bäst uttrycker sin vilja (jag nämner inga namn) röstade givetvis för crime. Och det blev majoritet. Sen sprang de iväg för att ingen omröstning skulle hinnas med.
Sabina och jag blev besvikna. Jag sa att vi lika gärna kunde vara fruktsallad och att Gustav kunde klä ut sig till fikus. Då drog han mig i håret.
Vi bestämde att om crime är det tema som bestäms ska vi driva sönder. Sabina föreslog att vi kunde vara gripna hare krishna. Sen kom vi slutligen fram till att vi kan vara gripna hare krishna med benvärmare och ett päron i handen som precis varit på maskeradbal med tema "röda mattan."
Spikat. Blir det crime, då jävlar.

På psykologin idag lades klockrenaste kommentaren. Vi diskuterade olika utvecklingsstadier i livet och kom in på att spädbarn har ett minne. Kristin sa att hon hört att spädbarn ser upp-och-ned när de föds, att hjärnan inte hunnit fixa till det.
- Men de kommer ju ut den vägen, svarar en kille och tycker att han är världens smartaste.
Sabina och jag dog.

Jag har aldrig varit en typisk tjej-tjej som mår illa så fort någon nämner att den måste bajsa.
Det finns inte i min värld.
Som person har jag alltid varit väldigt öppen med mina mänskliga behov.
Jag berättar ofta för mina vänner när jag måste göra nummer två på toan.
(Sen att vissa är som jag och andra inte, det spelar ingen roll.)
Hur som helst, jag kan nämna två förutom jag själv som är likadana: Carro och Jennifer.

Är det någon som är känslig för bajs i allmänhet, behöver den inte fortsätta läsa, men jag ska berätta om min roligaste toaupplevelse jag var med om idag.
Carro och jag var på Forum och käkade lunch och det säger väl sig självt att båda så småningom blev bajsnödiga.
I Forums bibliotek finns det en toalett med två toalettstolar, en liten (ni vet en sån som man hade på dagis) och en stor. Ungefär som att en toa är för mamma och en är för bebis.
Jag gick in på den och till min förvåning följde Carro med.
- Jag måste bajsa ju, sa jag.
- Men det måste jag med, sa Carro.
- Okej, du tar den lilla, jag tar den stora, sa jag (OCH JAG DREV.)
- Okej, kläcker Carro och drar ned brallan och sätter sig.
Jag gjorde detsamma, fast på den stora. Och så gjorde vi det vi skulle och dog av skratt.

Tro för guds skull inte att jag är värsta bajsfanatikern som har bajs på väggarna hemma i sovrummet och älskar allt som har med avföring att göra.
Det är bara det att jag trivs så jävla bra i sällskap där man kan vara lite öppen.

Ni kan le nu.
För vet ni vad?
Idag fick jag en tid för anställningsintervju på torsdag!!
Lycka genom hela kroppen. Äntligen kan jag säga ja utan ångest om någon frågor om vi ska fika.

Jag har hört och likaså använt många klyschor genom åren. Det ligger en sanning i alla.

Den jag tärt på relativt länge nu och tror mest på är den som handlar om att tiden läker alla sår.

De stunder jag varit rädd för att inte ta mig upp på benen igen har den klyschan gnagt i en vrå i mitt bakhuvud och funnits där för att påminna mig om att inte ge upp. Att bara ge allt lite tid.

Människor får genomlida de mest brutala händelser, och ändå lyckas många ta sig tillbaka till ett liv på två stadiga ben igen. Jag ser på dem med beundransvärda ögon. Jag ser på dem med beundransvärda ögon för att jag inte tror att jag själv skulle kunna ta mig igenom ett sådant skede där sorgen, hopplösheten och meningslösheten tar över.

Kanske är det för att de är tvungna. Tvungna till att ge livet en ny chans.

Tvungna till att inse att livet har så mycket mer att erbjuda, att livsglädjen går att finna på annat håll, trots att förlusten av den tidigare livsglädjen hugger som tusen knivar i hjärtat.

Jag har sett det här i verkliga livet. Jag vet en som har förlorat både sin man och son och lyckats ta sig upp till ytan och andas igen. Hon har lyckats bygga upp ett nytt liv och har idag en ny familj. Man skulle kunna tro att hon har svårt för att skratta och le. Sanningen är att jag aldrig förr mött någon som finner så mycket glädje i livet som hon.

Det här, mina vänner, tycker jag är ett bevis bara det på att tiden läker alla sår.

Jag vet dock att i den stund då allt går i svart, då man bara ser ett oändligt mörker omkring sig, är det väldigt lätt att ge upp och sjunka djupare. Då är tidens läkande bara ett skämt. Det är ren bullshit och för stunden lockas man inte alls till att tro på det.

När man sedan blickar tillbaka på åren som gått och allt man varit med om, förstår man denna berömda klyschas poäng. Man har fått kött på benen och ändrat sitt kognitiva schema så de negativa grundtankarna istället nått snäppet närmare att omvandlas till positiva.

Idag hittar jag dagligen bevis på hur tiden har läkt många människors själars sår.

Jag vågar inte lita på mitt internet speciellt mycket för tillfället.
Ni kan få en uppgift så länge. Vilka är ni? (Namn, ålder, bor osv osv.)

Vårt internet har verkligen inte fungerat och det är ingen löjlig ursäkt.
Det är sanning till hundra procent och det har hindrat mig från att publicera genomtänkta rader.
Men nu är jag förhoppningsvis tillbaka. Jag tror mamma lyckades fixa hela problemet genom att koppla in modemet i ett annat uttag.

Maddies sa att jag fick vara med henne och Daniel på alla hjärtans dag om jag ville. Bra. Jag ska sitta mellan dem och hålla dem i händerna och käka massa glass framför en mysig, romantisk film. Då var det löst. Puhh.

Igårkväll var det middag hos Sabina. Ida och Bella var mästerkockar. Sen kom fyra coola grabbar. Då hängde vi i köket och visade bästa youtube-klippen, sjöng till gamla låtar som Atomic Kitten - Whole again, Backstreet Boys - Show me the meaning osv. När klockan närmade sig halv elva taggade alla för Let's Dance-utröstningen. Bella vill ligga med Laila innan hon dör. Fredrik och Carro är också på. Och jag. Och alla andra. Det kommer bli värsta orgien.
När Kitty hade fått stanna och Hasse fått lämna satte vi på film. Napoleon Dynamite. Kul om man varit hög va. Tors favoritscen var när kon blev skjuten. Skadeglädje. Vi bytte till Hundtricket. Kärlek i högsta grad. Sen kom Statoilgodis och Carran och jag låg i soffan och käkade raka ost(bågar?) hela kvällen och fick ont i magen.
Viktor tyckte det blev dags att gå. Bara sådär. Jag tvingade honom att vänta en kvart så jag slapp vänta på min buss så länge. Sen gick vi. Viktor, Fredrik, Carro, Sandra och jag. Carro och jag tänkte styla och glida i isbacken som Fredrik gjorde. Det gick inte som vi tänkt oss. Inte alls faktiskt. Carro ramlade först och direkt därpå kom jag. Det kändes som jag brutit näsan och Carro bröt nog lårbenshalsen eller något annat roligt.
Viktor skjutsade oss till busshållplatsen (som förövrigt låg typ 2 minuters promenad därifrån) på värsta omvägen. Vi sjöng till Curly Sue som spelades på högsta volym. Det var fint.
Fredrik och Carro hoppade av med mig och väntade så snällt till min buss kom. Sen gick de tillbaka upp till Sabina. Jag dunkade iPod och det luktade bajs på bussen. När jag kom hem provade jag om internet mot all förmodan skulle fungera. Vad tänkte jag med? Nej såklart. Jag hoppade i säng och sov skönt fram till tjugo i tolv.

Ikväll blir det Palén 19 år + utgång, wii!

På lördag är det en vecka kvar till alla hjärtans dag.
Ja.
Det är ju kul att jag har så himla många som står i kö för att få vara med mig så jag knappt vet vem jag ska välja.
Lögn.

Nä.
Jag lär väl få spendera min alla hjärtans dag i soffan framför Titanic eller någon annan superkärleksfilm med en Ben&Jerry's i händerna och fundera över hur härligt ensam jag är.

När jag som 13-åring öppnade boken I taket lyser stjärnorna för första gången, visste jag att jag inte skulle kunna lägga den ifrån mig förrän den var utläst. Mycket riktigt satt jag i en annan värld under en hel dag och vände per automatik blad efter blad. Jag varken åt, gick på toaletten eller pratade med någon. Jag grät mig igenom slutet och jag kände mig alldeles tömd på känslor när jag slog igen boken efter den sista meningen. Slut. Bara sådär. Jag hade fått vara en del av någon annans liv, jag hörde in där, och plötsligt var jag inte med längre. Där satt jag, 13 år, kluven och ställd.
Skulle jag idag bläddra igenom boken skulle den fortfarande väcka samma känslor i mig, även fast den är riktad till en yngre åldersgrupp. Den har ett sånt innehåll som berör alla; som alla borde ta del av.
Igår var Sabina och jag och såg den på bio. Om du dör mamma, då tar jag livet av mig. Då ska jag leva. För dig. Tårarna kom automatiskt. Än en gång blir jag så himla tacksam för att jag har det så bra som jag har det. Jag har inte behövt gå igenom något liknande än, och den dagen jag måste det vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Den står i min bokhylla. Som en del i ett minnesarkiv.
Jag ska läsa den igen.