Jag är trött på min blogg.
Den är innehållslös, ful och tråkig.
Jag skulle bli hjärtligt tacksam om någon gullig liten själ där ute ville komma med hjälp och idéer.
Skriv och föreslå, jag är mottaglig för det mesta!

Jag blir alldeles till mig av att se alla glada treor som ska springa ut imorgon. Grön av avund blir jag dessvärre också. Jag vill vara där jag med. Jag vill också ha endast en dag kvar till friheten.
Försök att förstå känslan bara. Inget mer plugg. Fri vilja. Bli något eller misslyckas. Livet börjar på riktigt. Skrämmande, tycker många. Inte jag. Eller kanske när det väl kommer till kritan. Men i denna sekund vill jag inget annat än att vara en glad student ute på flakäventyr.
Fast det är nog snarare spännande än skrämmande. Lite pirrigt sådär. Massa eget ansvar. Vuxenlivet börjar. Ta hand om sig själv utan att någon tjatar. Leva som man vill. Okej, lär väl kaosa till en början, men så småningom kommer man nog på benen. Åh, jag vill gå ut gymnasiet! Jag vill börja leva jag med!

I detta ögonblick längtar jag något så ofantligt till Finland. Dock vet jag att efter tre veckor där kommer jag vilja åka hem igen bara för att det är lite dött. Men vadå? Va? Jag älskar ju stället. Jag har gjort det sen jag var miniliten. Jag kommer alltid göra det. Jag älskar att ha den där utsikten rätt ut över vattnet. Jag älskar att ligga på bryggan och höra vågorna klucka. Jag älskar att bada bastu. Jag älskar att åka ut med båten och fiska. Jag älskar att åka till Hangö och äta glass. Jag älskar att åka till Ekenäs och gå på Wi-Box. Jag älskar att gå på Raseborgs sommarteater. Jag älskar allt med Finland. Spela roll om jag inte lever på något vidare civiliserat ställe under x veckor, jag älskar det ändå. Familjetid är något som ska prioriteras, vilket man börjar fatta nu på senare år. Finland har, är och kommer alltid vara det som jag förknippar med sommar. Jag har sprungit i dess skogar och på dess gräs och badat i dess vatten så länge jag kan minnas, och jag hoppas innerligt att min syster och jag kommer ta våra framtida män och barn dit. De ska få lika älskvärda somrar som vi har haft. Ta mig till Finland, nu.

Dålig fotbollsdag, finns det? I så fall har jag det idag. Usel fotbollsdag. Inte en insats gjorde jag under matchen och kände i stället hur äckligt irriterad jag var på mig själv. Blä. Nog om det. Blir bara arg om jag ska mala på.

Igår kväll var vi på briggen Tre Kronor. Ni vet den där båten som ska ta oss mellan Tallinn och Riga i sommar. Tusen kronor på att jag kommer bli grön av sjösjuka redan första timmen och spy över däck jag vet inte hur många gånger. Det är märkligt hur dåligt balanssinne jag har egentligen. Trots att båten stod i hamn igår kände jag av varenda lite gungning och det vände sig nästan i magen. Tur att jag inte hade ätit på ett tag då. Taggad måste jag i alla fall säga att jag blev. Vi kommer ha väldans kul. Det var en najs båt, fräsch och fin inuti.
Skräckscenariot igår var dock då vi skulle klättra upp i masten. Vi var inte säkrade förrän vi kom till första "plattformen", dvs vi kunde bara lita på oss själva. Jag höll förstås på att bajsa på mig. Visst visste jag sedan innan att jag var lite smårädd för höjder, men inte visste jag att det var såhär allvarligt. När ögonblicket kom då jag klättrat upp till den lilla plattformen (jag hade precis säkrat mig) och skulle ta mig upp på den, svek modet. Jag bangade ur. Fegis. Jag kände verkligen att om jag skulle släppa en hand och flytta säkringen upp ett snäpp skulle jag falla. Jag undrade vad i helvete jag hade gett mig in på. Mannen som stod där uppe sa du behöver inte om du inte vill. Det var snällt. Jag sa att jag helst gick ned om jag fick. Det fick jag. Tack gode gud att jag lever. Nä okej, inte så, men ett tag visste jag verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Äsch, jag får väl stå i köket eller vara nattvakt när de andra klättrar. Det är inte hela världen.
Kanske är jag född utan en kämpe i mig. That's life.

Vi slutade efter första lektionen.
Det var ruggigt skönt och befriande.
Carros brygga var lycklig vinnare av var jag skulle spendera min fritid.
Det blev en myseftermiddag med kardemummakaffe och bikinistek i solen.
Fanny kom och fick proffshjälp.
Tack förresten, Carro. Du vet.



Lite bilder från söndagen i staden (bara jag och Jennifer som var linsluser)



Gårdagskvällen som spenderades vid båten som vi ska ut och fara med i sommar

Nä, nu hinner jag tyvärr inte skriva mer! Ska iväg och möta Janina för att sola lite till innan matchen i kväll.
Kommer nog hem ganska sent eftersom vi spelar borta, men jag har väl lite att dela med mig av då.
Stay awake eller ut och lek i solen. Det är underbart.

Något jag har är en väldigt kort stubin. Nyss brast mitt tålamod.
Har frenetiskt försökt att uppdatera i över en timme på denna skit. Publishme är inget att ha.
Vi får helt enkelt höras imorgon. Då lovar jag att bjussa på en hel del bilder och text.
Med andra ord är jag himla sugen på att uppdatera, men i nuläget tycks det vara omöjligt.
Ta hand om er och puss på nosen!

Min kära USA-homie utrymde precis placet. Hon hade inte tvättat håret idag och kände sig allmänt snuskig. Jag hade inpackning i håret och myskläder på mig så det jämnade ut sig. Min vän var ingen stjärna på matte. Hon trodde att fyra gånger fyra blir åtta och att tre gånger två blir nio. Det var gulligt. Nu vet hon att det inte är så. Nu är hon kung. Hon lärde sig nougatregeln.
Jag fick lära mig att skriva glamorous i takt till låten. G-L-A-M-O-R-O-U-S. Det är en intressant filosofi och mänskligt möjligt. Att Cho vill ha Maddies är en annan intressant filosofi.
Maddies undrade om vi fått ny tv. Märks att någon inte varit här på länge.
Om lite mindre än två veckor ska vi hänga på Björns flak. Det kommer bli röj. TEAM NALLE is gonna spåra. Kalas. ÖLA JÄRNET.

Min fotbollstränare tycker att jag är en glädjespridare.
Det värmer. Nu sprider jag ännu mer glädje bara för jag är så glad.
Och idag är jag glad. Hur glad som helst.
Det är sol, över 20 grader varmt och adrenalinet efter två hårda träningspass gör fortfarande verkan.

Spelade match idag. Den förlorade vi med 2-0.
Det gör inget. Jag är glad ändå!

Ikväll kommer två eller tre gullevänner över och watchar melodifestivalen.
Det blir najs. Ut med er i solen nu!

Är det bara jag som tycker att tiden går så himla fort?
För en sekund sen var jag barn och sprang med blommig klänning och skitiga fötter på gräsmattan. Fri från bekymmer.
Nu är jag snart vuxen. Vuxen. Det känns konstigt i munnen att säga det. En sådan lögn. Jag känner mig inte vuxen någonstans. Gör man någonsin det?

Jag vill skriva något, men jag vet inte vad.
Det kliar i fingrarna på mig och jag känner en prestationsångest.
Trots det kan jag inte prestera.
Jag vet inte vad jag vill säga.
Lögn.
Det finns massa jag borde skriva ned.
Massa jag borde få sagt.
Jag har så himla mycket tankar hela tiden.
Jag ska nog skriva en bok.
Palla.

Jag är hungrig. Vrålhungrig. Magen skriker efter mat. Den kurrar och har sig och jag kan inget göra.
Tyvärr serveras middagen om först ca en timme här hemma. Då är jag förmodligen redan död. Dum är jag också. Att springa på tom mage var inte det klokaste beslut jag tagit. För det första gick det väldans trögt då mitt energiförråd var slut sedan länge och för det andra resulterade det i outhärdlig hunger.
Egentligen behöver ni ju inte veta det här. Jag skriver det för min skull.
För att jag ska kunna uthärda hungern en timme till. OM jag nu gör det.

Jag gillar regnet förresten. Många är missnöjda med det. Jag gillar det.
Det är fint när det är sol och regn på samma gång och när luften är varm.
Igår när jag gick från fotbollsträningen till tåget hällde det ned regn. Jag tittade upp i skyn och ett stort, grått regnmoln var alldeles precis ovanför mig. Som att det regnade för mig. Det var det enda regnmolnet jag skymtade. Runt det var himlen alldeles klarblå och inte ett tecken på oväder syntes.
Sen kom regnbågen. Den var jättevacker. Och doften. Doften av duggregn.
Ni kanske fattar att jag gillar det här vädret. Dock kan det sätta sina gränser om det håller på alldeles för många dagar till. Sommar är trots allt det jag trivs bäst med.

Det var tredje gången jag såg den filmen.
Jag gråter lika mycket varje gång.
Trots att jag vet vad som ska hända.

Imorgon är det riksprov i kemi. Jag har inte pluggat ett skvatt idag.
Anledningarna:
1. Sabina och jag tvingades sitta kvar i skolan långt efter att vi slutat för att skriva färdigt projektarbetsförberedelserna och prata med entusiastiska Greenpeacemänniskor. Karolina var med ett tag innan hon flydde till jobbet, och Caroline stackarn var hemma och sjuk. Men jag ska inte förneka att vi hade det trevligt sådär på eftermiddagskvisten, Sabina, för det hade vi allt.
2. Jag kom hem senare än beräknat från skolan. Var tvungen att slänga i mig mellis, byta om och springa till tåget.
3. Fotbollsträningen slutade kl 19. Jag var hemma vid 20. Då var det middag.
4. Nu är klockan snart 21. Way för sent för att plugga.
That's it! MVG ändå. Right? Ja, right.
Jag kan faila. Det är sant. Jag får MVG hur som helst. Det har vår kemilärare sagt.
Mamma sa att "du måååååste göra bra ändå, blablabla..." och till min syster som idag fick veta att hon fick MVG på matte nationella och därmed kommer få MVG i matte garanterat sa hon "men gör de sista stegen i alla fall." Jag svarade att jag inte borde berätta sådana här saker för henne och pappa för de resonerar ändå helt annorlunda till skillnad från dagens ungdomar. Vet vi vilket betyg vi får redan är det verkligen no way att vi gör något extra. Man gör det som är tillräckligt. Sen chillar man. Man gasar INTE järnet trots att man redan är given det betyg man suktar efter. Dagens ungdomar är ändå tvungna att lära sig så himla mycket mer än vad våra föräldrar behövde när de var unga. Människan kommer ständigt på nya saker och det tar inte stopp än. Det fortskrider. Stackars mina barn. De kommer dö av press. Kanske ska banga att sätta nya liv till världen? Nej. Jag är för ego.

Dessutom hade Jac fel idag på fysiken. Han var verkligen hundratio procent säker på att det bara blir en ring runt stenen när man kastar den i vattnet. Hela klassen protesterade. Jac sa att vi hade fel. Klassen fortsatte protestera. Jac fortsatte säga att vi hade fel. Det blev slagsmål. Okej, inte bokstavligt talat. Men slagsmål med ord. Till slut sa Jac: "Då slår vi upp sida blablabla och tittar på bilden!" Mycket riktigt visade bilden en sten med betydligt fler än en ring runt sig. 1-0 till klassen. Synd att eleverna ska behöva undervisa lärarna nu för tiden.

Nu ska jag bege mig ut i vardagsrummet och dega. För er som vill ha filmtips inför kvällen så börjar kl 21 på kanal 9 min jag-gråter-sällan-så-mycket-film. Ladder 49. Enjoy. Gråt inte allt för mycket bara.

Idag på kemin fick vi lära oss att 90% av alla asiater saknar någon grej i kroppen som gör att de kan bryta ned alkohol. De blir därför väldigt fulla väldigt snabbt. Ekonomiskt, tänkte jag. Sedan om de mot all förmodan skulle ha tur nog och ha den grejen som bryter ned alkoholen i första steget, saknar de nedbrytningspartikeln som behövs i nästa steg. De blir därför jättebakis.
Jag blev tvungen att smsa min koreanvän Cho.
Maddies sa att hon aldrig hade skrattat så mycket.

Något jag ångrar jättemycket är att jag raderade min första blogg. Den jag skrev när jag gick i KS. För det första var jag med om så himla mycket roliga saker där, som dokumenterades i bloggen, och för det andra skrev jag bäst då. Jag kunde skratta åt mina egna texter. Det jag skriver nu för tiden känns mer som död skrift. Det känns som att jag skriver för skrivandets skull och ser inte längre glädjen i att ha en blogg. Det som gör mig så arg är att det är omöjligt att få tillbaka mina älskade, skrattframkallande inlägg.
Jag är en mördare.
Jag dödade min första och absolut bästa blogg.
Förlåt.

Hela dagen har jag gått runt och trott att det är fredag. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit besviken över att det faktiskt är torsdag. I-landsproblem, I guess...
Idag var det hur som helst nationella (reading och listening) i Engelska B. Det är väl kul om man är duktig på att hela tiden vara hundraprocentigt koncentrerad. Det är inte jag. Jag har på tok för lätt för att börja tänka på något annat, samtidigt som rösterna på bandet pratar. Sen kommer jag på mig själv och tänker ja men just jävlar, vad har de sagt? Vad handlar det om? VAD SKA JAG SKRIVA??! Jag är vid det ögonblicket screwed. Men det är seriöst det som är det svåra. Att koncentrera sig. Engelskan har jag egentligen inga smärre problem med, det är just det där med att ständigt vara koncentrerad. Enda tillfället jag kan komma på då jag payar fullständig attention är när det är något jag tycker är så himla intressant så jag blir som förtrollad. Det händer mycket sällan. Sen är det ju en annan grej om man är okoncentrerad på en lektion, jag menar, där har vi ju böcker (vilka lektionerna är baserade på) så so what om jag inte orkade lyssna hela den lektionen, det kan ju bara tas igen genom läsning. Dock är fallet annat i nationella prov där man ska lyssna. Det får man bara höra EN gång och gör man det inte med största möjliga uppmärksamhet, ja då är enda vägen ut att gissa hej vilt. Men gissar man hej vilt är man ändå körd, vad är oddsen att lyckas om man inte hört ett skvatt liksom? Sen kan man ju vara den typen av människa som gud valt att ha som ögonsten och belönats med lika mycket tur som Alexander Lukas (ni vet Kalle Ankas kusin som aldrig behöver röra ett finger för att få det perfekta livet.) "Men livet ska ju vara fullt av motgångar." Sant. Det kan inte alltid vara medvind. Hur mycket erfarenhet ger det? Men ändå, snälla rara, jag ber, inga motgångar under nationella lyssna-delen. Där vill jag ha medvind.
Åh nej, nu blev det ett sådant där galet inlägg igen.
Inte meningen.

Efter skolan träffade jag i alla fall min käraste Jenny, som för övrigt kommenterade att det var väldigt mycket kemi och dikter på min blogg. Vilken tragisk människa jag måste vara.
Sprang på Malin, eller Malin sprang snarare på mig om jag ska vara korrekt. Det var kul att se en så nära vän som varit väldigt långt bort ända sedan jag åkte till England. Vi har verkligen inte setts på 5 månader. Imorgon ska vi göra ett försök. Tror vi har ganska mycket att ta igen.

Anna (lillasyster) och jag ska laga middagen ikväll. Katastrof.

Snälla?

Att inte våga ta risker betyder faktiskt inte att man är feg.
Man är rädd.
Det finns en rädsla i allt.
Rädslan för att bli utskrattad.
Rädslan för att bli sårad.
Rädslan för att det aldrig ska kunna bli som förut.
Att vara rädd är inte samma sak som att vara feg.
Att vara rädd betyder bara att man är försiktig med det man har.
Feg är något helt annat. Något som inte hör hit.

Jag tänker inte fortsätta på samma sätt.
Jag tänker sluta vara rädd. Sluta balla ur.
Jag tänker våga börja ta risker, som jag lovat mig själv så många gånger nu.
Det är bara det att jag är rädd.
Rädd för att bli utskrattad, sårad och för att det aldrig ska bli som förut.

Jag borde få ett pris. Jag har hittat det jag är bäst på i hela världen.
Ni vet när man efter många om och men valt vilken färg man vill pynta naglarna med. När man sen målar dem så noga man kan och tänker att den här gången ska de vara fina som aldrig förr. När man målat färdigt, blåser lite försiktigt på naglarna i väntan på att nagellacket ska torka. När man tålmodigt sitter och bara väntar på att få göra nästa grej.
Då.
Då får man för sig att man ska öppna en knuten plastpåse. Tänker att äsch de har säkert torkat.
Och vips. Naglarna förstörda innan man hunnit blinka.
Förutom avtryck från plastpåsen på varje för några sekunder sedan snygga nagel förekommer fingeravtryck man trott man lyckats undvika. Men aldrig.
Aldrig.
Jag vet inte hur många gånger här i livet jag har målat mina naglar, och inte en enda, nej, inte en enda gång har jag lyckats undvika avtryck av något slag.
Aldrig.
Jag är bäst i hela världen på att sabotera fint målade naglar.
Ge mig ett pris.

Jag vet inte hur många rader jag påbörjat nu.
Raderat.
Påbörjat igen.
Raderat igen.

Jag vet inte ens vad jag tänker skriva.
Något ihopslängt kanske.
Nej.
Då blir det bara "god dag yxskaft."
Som det här inlägget precis blev.
Ihopslängt är det också.
Det var ju det jag inte ville.
Men publiceras ska det.
Trots att det säger noll.
Tänk hur många sekunder av ditt liv du precis slösade bort på absolut ingenting.

Åh, jag blir så knasig när jag inte tränar..
Vimsig.
Och rastlös.

Kom, sysselsätt mig.

Jag har tagit första steget.
Nu gäller det att våga ta det andra.
Det ska jag klara.

-

Finns inte ord för hur mycket jag saknar att träna.
Det är som att jag står med fötterna i ett träsk fullt med lera.
Ensam.
Ingen hjälpande hand i sikte.
Jag kan inte ta mig upp.
I stället sjunker jag i leran.
Djupare.
Jag tittar ned på fötterna och upptäcker att leran egentligen är kvicksand.
Den drar mig ännu längre ned.
Snabbare nu.
Och jag kan inget göra.

Jag. Måste. Få. Träna. Innan. Jag. Bryter. Ihop.
Det är inte kul längre.
Jennifer frågade om jag skulle komma och kolla på damlagsmatchen nere på IP idag. Jag avböjde vänligt. För det första har jag en del att göra här hemma och för det andra skulle jag känna allt för stort sug efter att få hoppa in och delta.
Jag sa till mamma idag när jag låg och solade att jag uppriktigt sagt känner mig som en fläskpannkaka när jag inte får träna. Hon sa att jag inte var det.
Konstigt nog har jag gått runt i bikini hela dagen och har inte planerat att ta av den förrän jag ska hoppa i säng.
Om en vecka. Då jävlar.
Då jävlar ska jag träna till jag faller ihop.

Känner bara..
Äh. Jag vet inte vad jag känner.
Just nu är jag bara förvirrad.
Återkommer.

Jag ska ta tag i allt jag borde ta tag i.
Saker som jag klarar av.
Som att beställa tid på handledarkursen i övningskörning och som att få i ordning mitt rum.

Säg att du bara är en dröm.

Resultaten från förra veckans kemiprov hamnade i våra händer idag. Score igen. Jag har flyt och våra lärare tycks vara extra speedade nu när semestern närmar sig. Dessutom tycker vår kemilärare (med glimten i ögat) att klassen består av ett psykoinfantilt gäng. Jag förstår honom. Det värmde i alla fall att höra. Nu ska jag skryta i några veckor, sen måste jag ha något nytt att leva på.

Efter skolan åkte Carro och jag in till stan. Vi satt i Kungsan över en fika en bra stund (jag har beställt min första latte, vuxenpoäng!) Det var mysigt och behövligt. Nästa stopp blev lite affärer, där vi fyndade kan tilläggas, och sen tog vi bussen hem. Jag sällskapade min vän i hennes mysiga, lilla bostad till hon skulle iväg och träna (som jag förövrigt är väldigt desperat efter att få göra i nuläget) och åkte därefter hemåt.
Min hostmedicin smakar verkligen inte gott.

Varför skulle du någonsin få upp ögonen för mig egentligen?