Jag måste verkligen sova nu, men tack Ella min vän för fin dag på Yasuragi och för att du ändå försökte lära mig äta med pinnar. Och jättestort GRATTIS på din allra bästa tjugoårsdag. Luvis.

Det finns så mycket orättvisa i den här världen och det gör ont i mig att de som aldrig skulle göra någon annan illa är de som får ta värsta smällen. Man tappar nästan tron då.

Det var när vi satt vid matbordet och hon med tårar i ögonen berättade vad hon hade sagt till sin dotter.
- Emma och Anna kommer aldrig vända dig ryggen. Du kommer alltid att ha dem vid din sida.
Det var då jag förstod vilket värde hon sätter på oss.

Genom åren har det blivit vi tre. Vi har vuxit upp tillsammans.
Tre barn där ingen är den andra lik, men där det samtidigt finns så mycket gemensamt.
Vi har alltid haft varandra. Och man kan faktiskt vara systrar utan att ha blodsband.

Linköping var fint med mycket skratt och fina personer. Lyckades få i mig kanske åtta kräftor och har införskaffat lite nya träningskläder. Försökte dessutom lära den numera fattiga studenten Fredrik att äta kräftor (min syster och jag har gått i strikt skola hos pappa vad gäller just kräftätande - så jag kan det där), men det var inte hans starka sida. Tydligen gillade han inte riktigt det där med "att skrapa ut hjärnan och så." Och så har jag givetvis kramat massa på lilla Linnea som inte alls är så liten längre.
Jag fick köra bil fram och tillbaka och vi hann hem så vi kunde gå på 75-minutersspinningen idag. Värt. Nu är jag slut.

Alla sommarens sommarprat ligger nu på min gamla iPod för att förgylla Linas stunder i tvättrummet på briggen. Jag ska också försöka vara en såndär förgyllare när jag kommer på onsdag igen. Saknar den där båten just nu känner jag. Lite abstinens. Men it's ok, I can fix it.

Nu far mamma, pappa, Anna och jag till Linköping till på söndag och hälsar på världens tokigaste familj. Där finns vackra Linnea och massa kräftor.
Guess who's driving!? Yep.

Jag och Linnea förra sommaren.

Det är vår och året är 2010. Jag tror att det var i februari någon gång.
Egentligen vill jag nog komma ihåg att det var vinter, då snön fortfarande föll och bildade ett tjockt täcke på marken. Minns att det var kallt ute och att jag satt i min väns kök på en stol intill väggen med knäna uppdragna till hakan och ögonen fulla av tårar. Gjorde mig så liten som möjligt. På mig hade jag svarta leggings och en stor stickad tröja jag kunde krypa inunder om världen omkring mig skulle bli för läskig. Som ett skal att fly till. En trygghet i mörker.
Jag ville bara försvinna från verkligheten den här perioden. Min botten var nådd och meningslösheten hade gjort sig ett med mig. Jag skrev långa texter om livet och ställde frågor jag aldrig någonsin kunde få svar på. Letade i desperation efter ljus, klartecken och vägledning i famnarna på mina vänner.
Jag fick en bok den där dagen i köket. Jag satt nog i många kök den här tiden, det gör jag fortfarande, men just den där dagen när jag satt med knäna intill hakan i den stora tröjan, fick jag en bok. Det var en bok med bilder på djurungar och små citat innehållande kloka ord om livet. Jag tyckte du behövde den.

Ett halvår senare sitter jag på samma plats, i samma kök, hos samma vän. Det är augusti och året är fortfarande 2010. Regnet utanför är ihärdigt, men den molande värken i mig finns inte där längre.
Jag är en annan person idag. Inte längre lika vilsen och ovetandes. Inte lika rädd, förlorad och uppgiven.
Det är som att jag hittat en balans i mig själv. Som att jag tagit ett kliv ut. Jag vågade inte tro på någonting då. Oklarheten var det enda som fanns framför mina ögon.
Jag minns att jag kunde ligga hemma och gråta, att varenda fråga om hur jag mådde framkallade en brännande klump i strupen.

Och det är konstigt att man bara ett halvår senare knappt förstår hur man kunde vara så djupt nere. Att den svarta avgrunden som då välkomnade en med öppna armar idag inte ens går att skymta.
Jag förstod inte hur jag skulle ta mig tillbaka till verkligheten igen. Jag förstod verkligen inte det.
På något sätt klättrade jag ändå upp. Lärde mig le och skratta.

Men jag blir rädd när jag idag läser dokumentet jag skrev i samband med det här. Jag blir rädd för att jag så väl kan identifiera mig i mina ord, att jag nästan kan leva mig in i den där svartmålade vardagen igen.
Och jag blir ledsen och arg för att man kan må så förjävla pissigt som hon som skrev texten om livets mening den där kalla februarimånaden gjorde.
Jag önskar att jag kunde berätta för er hur jag gjorde för att stå upprätt igen, men jag minns inte. Tiden då jag letade efter verkligheten har raderats ur mitt minne och jag har faktiskt ingen aning om hur man gör för att bli glad igen, men jag antar att det är något man måste klara själv.

Det finns så mycket därute man inte har en aning om.
Det finns så mycket som aldrig får bli sanning i det här ytliga samhället.

Det enda sättet att ta sig igenom det är att vara en överlevare.
Ibland räcker inte ens det.

Just nu finns det inget jag hellre vill än att flytta hemifrån. Helt stört vilket behov jag har av det. Vill bara känna att jag har mitt eget, kunna bestämma själv hur det ska se ut, när man ska städa, vilken mat det ska finnas i kylskåpet and so on.
F.r.i.h.e.t. alltså.
Hängde med min vän Sabina idag igen och vi körde (ja KÖRDE, damn vad många vuxenpoäng vi har nu) förbi hennes lägenhet som är under renovering och kollade läget. Jag vill också. Åååhh.
Åh.
Åh.
ÅH.

För övrigt har jag haft telefonkonferens med Hans-Gunnar idag. Vi har pratat om min rygg och så har han hjälpt mig att skriva ut sjösjukeplåster. Han är bra han.
Det sista han sa innan vi lade på var: "ja, och sen undrar jag ju fortfarande vad som händer om man tar alla tio plåster samtidigt." Hallå! Kom igen. Det där är ju som att säga "det vågar du aldrig..." till någon som är full.



Nu blir det en sväng till SATS och göra av med en del energi. Värt.

Något är sönder i mig. Och då snackar vi sönder på riktigt.
Jag har aldrig haft sånhär smärta i ländryggen förut. Det är vidrigt.

Kanske måste gråta.

Mamma har tagit fram spikmattan åt mig och försökt massera.
Måste gå och lägga mig en stund.

Någon som har något överlevnadstips? Det här är inte på något sätt okej.

Det regnar ute. I början har jag svårt att vara närvarande, svårt att lyssna på vad hon säger. Jag måste koncentrera mig på att kontrollera den där svidande, brännande klumpen jag känner av i halsen. En klump jag inte riktigt förstår vad den gör där just nu, nu när allt ska kännas bra.
Likförbannat är den ändå där och gör sig påmind. Den har hittat sin plats hos mig, format sig efter mina organ. Som att den inte passar hos någon annan. Fått mig att tro att den är min egendom när det i själva verket är den som äger mig.
Men jag lurar den. Tänker inte förlora och låta den göra så att jag brister. Den ger med sig, även om blott för en stund. Låter mig vara för ett ögonblick, men lämnar mig med vetskapen att jag måste ta itu med den senare. Berättar för mig att den kommer tillbaka, att jag aldrig kommer vara stark nog att undkomma den till fullo. Hånar mig.
Det spelar ingen roll hur mycket jag spottar, fräser, skriker, sparkar eller slår, den kommer och hälsar på förr eller senare ändå. När den tycker att det passar och när jag egentligen inte hinner. Då väntar den runt hörnet, likt ett spöke, beredd att hoppa på mig.
Beredd att förgöra mig.

Vi sitter vid köksbordet och tittar ut på ensamma blöta äppelträd i ett regn som aldrig slutar falla. Det är höst idag. Sommaren är förbi och de varma dagarna är minnen blott.
Jag ser in i två ärliga ögon. Ögon som har varit med ett helt liv, som har sett så mycket, som har gråtit så många tårar. Ögon som aldrig har berättat allt, som inte vill ta någon plats, som bara vill väl. Ögon som utstrålar kärlek och välvilja, men samtidigt så mycket outtalat.
Jag blir berörd av henne.
Och det slår mig att det finns så många insidor man aldrig tar sig tid att upptäcka. Att det finns de som aldrig har någon att prata med. De som kväver sina känslor och inte någonsin gråter ut.
Det gör ont i mig.

För det gör ont att ha en smärtande insida, men det gör ännu ondare att aldrig få prata om det.
Och det gör ont att veta att tiden aldrig kommer vara tillräcklig.

En av mina största rädslor är att tappa kontrollen. Att bara sluta bry sig.
Men det kan vara nog så läskigt att vara rädd för tanken att det är läskigt att släppa kontrollen. Att de tankar som finns i ens eget huvud, de tankar som är jag, skrämmer en. De är så främmande och samtidigt så kusligt bekanta.
Och jag vet exakt hur det känns att för en stund inte vara så låst i sitt huvud. Jag vet hur läskigt det kan vara, vilka känslor det framkallar. Det är som att ströva runt i blindo, i en värld där man inte vet hur man ska bete sig.
Så jag väljer den trygga världen. Den kan jag kontrollera.

Jag har gjort slag i saken nu. Fått arslet ur vagnen.

Ni vet när den där känslan av att allt är helt rätt infinner sig i hela kroppen - finns det någon tvivel då? Jag kan inte sätta ord på den känslan. Den måste upplevas för att man ska få förståelse för hur häftigt det kan kännas när man knappt minns att något som heter tvivel existerar. Även om det så bara är för några sekunder, kan de här sekunderna vara helt avgörande för framtiden.
De är några magiska sekunder som visar vilken väg man ska gå och plötsligt tycks allt så självklart. Vad som tidigare kunde liknas vid en dimma blir nu lika klart och skimrande som den mest finslipade kristall.

Allt är möjligt bara man vågar lite.
Vågar tappa fotfästet.
Vågar tro på sig själv.

Det är det enda som spelar någon roll.

För tillfället springer jag mest runt och bara njuter. Jag tar mig för att göra det som faller mig in; träffar fina vänner jag inte träffat på ett tag, tränar järnet, läser böcker, skriver, you name it.
Och jag älskar att jag verkligen har värsta underbara träningsveckan framför mig. Det är världens bästa känsla. Även om jag kanske vill mer än jag orkar nu (med tanke på att jag inte tränat på hela sommaren) så sitter världens viljestyrka i mig och jag lyckas köra på hårt och härligt ändå.
I fredags blev det 30 min på crosstrainingmaskinen och sedan en timme bodypump. Lördagen bjöd på saftig träningsvärk samt ett satscorepulspass. Igår, söndag, blev det efterlängtad spinning och idag ska jag träffa min PT-vän Malin och köra crossfit på det SATS hon jobbar på. Det ska bli spännande. Sen är det hem och ladda om och ikväll blir det bodypump. Jag är seriöst helt lyrisk.

Jag vet vad jag vill nu. Så hårt.

Det går att se på människor hur de är redan vid första mötet.
Utifrån det känner man vilka man kan lita på, ty sig till, gråta hos och skratta med och räkna med alltid kommer stå upp för en. De blir en trygghet och det i sig skapar en känsla av trygghet hos en själv. Man har de bästa och man har förmågan att se det vackra hos människor. Det som är av betydelse.
Bara man besitter kunskapen att skrapa lite på ytan hos andra upptäcker man snart den sällsynta diamant som finns där.
Det finns personer för alla – lika barn leka bäst. Tro mig när jag säger att det finns relationer som aldrig kommer utvecklas längre än till en viss punkt. Det finns liksom inget mer att hämta.
Sen finns det de relationer som kan fortsätta i all oändlighet, de som inte tar slut förrän någons hjärta slutar slå.
Kanske man skulle kunna sätta oss alla i olika kategorier. Kategorier som talar om vilka plan i existensen vi befinner oss på, hur djupa vi har förmåga att vara.

Jag har tänkt mycket på det min vän Sabina en gång sa. Vi promenerade på gatorna i den lilla danska staden Marstal för att vi inte orkade mer än fem minuter på museum. Vi fungerar lite så; kan inte gå runt så länge, utan tycker det räcker med att titta lite fort. Men det hör inte hit. Vi gick på kullerstensgator fuktiga av sommarregn och pratade om själar. Sabina menade att det finns själar i olika åldrar och att vissa personer har äldre själar än andra. Att man kommer bäst överens med de själar som är jämngamla med ens egen, och det spelar ingen roll hur gamla personerna ifråga är. Det är mognadsgraden på själen som avgör vilka personer i livet som får en att må bra. Som man vill ska vara en del av vardagen.
Personligen har jag nog en ganska gammal själ. Jag har förmåga att tänka långt och blir stundvis väldigt djup. Jag erkänner mina känslor, känner starkt och mycket, och framförallt vågar jag känna. Jag accepterar att man kan vara ledsen och jag är ledsen när jag måste. Jag är inte lättvindig eller flyktig och jag håller det jag lovar. Jag har förståelse för andra, förmåga att sätta mig in i andras livssituationer och jag kan ärligt säga till dem att jag förstår hur det känns och mena det.
Samtidigt så vet jag vilka som är som jag. Vilka som har själar likvärdiga med min, som befinner sig i samma kategori. De personerna växer inte på träd och jag har under mina nitton år och tio månader i den här världen skapat något som kan påminna om ett filter. De relationer som betyder något, som alltid kan utvecklas till en högre grad och som jag får ut något av har stannat kvar och har en egen bit av mitt hjärta. Det är som att de skapat sig en egen allt större omöjlighet att filtreras bort.
Själar jag inte kunnat identifiera mig i har på ett naturligt sätt runnit bort likt vatten.
Men jag har mina personer. Mina fristäder där inga krav eller måsten existerar och där jag kan känna att jag har en naturlig plats. Där det räcker att vi finns till och där inget outtalat finns.
De är luften jag andas och min själ brinner för dem.

Mamma och jag pratade om skillnad på vänner och vänner. Hon sa att man kunde se att de jag valt till mina utstrålar omtanke och äkthet. Att de är färger. Pappa undrade hur hon kunde se sånt.  Jag ska berätta för honom någon dag.
Mamma sa att jag måste ta vara på dem. Det vet jag redan.
Det har jag alltid vetat.

(Inga namn nämnda, ni får känna er träffade i stället; helt ofattbart vad ni har en stor plats i mig. Jag önskar jag kunde visa det på något sätt. Förklara den rena kärlek och tacksamhet jag känner till er. Visa er genom mina ögon hur otroligt fantastiska ni är.)

- Man kan alltid vara en duktig flicka, men en duktig flicka är inte alltid en lycklig flicka.
Och det var någonstans där, bland tusen tankar som stod fullkomligt stilla och ett hjärta som kände något annat, i kombination med att höra de där orden, som jag tog ett beslut. Jag visste nog alltid vad jag ville och vad jag tänkte göra och jag hade fattat det där beslutet långt innan jag ens visste det.
Någonstans i bakhuvudet fanns ändå den där känslan av att göra andra besvikna bevarad i en liten kapsel. Jag har nog alltid på ett eller annat sätt gått min egen väg eftersom jag inte kunnat leva efter något annat än hjärtat. Ändå känns det som att det kanske sticker i ögonen på en del för att jag går min egen väg och gör det jag vill. Att jag bestämmer mig för raka motsatsen till vad de hoppats på. Och jag hatar att göra andra besvikna. Det är som att jag sviker mig själv, för jag vill ju att andra ska tycka att det jag gör är bra.
Samtidigt vet jag att om jag ska må bra och trivas med mig själv och det jag gör kan jag inte hela tiden rätta mig efter andra. I slutändan kommer det här livet bli bäst om jag tillåter mig att göra mina egna val och stänger av öronen lite ibland. Det är som Melissa Horn sjunger: det finns en fara i att aldrig hitta vägen, och det finns nåt vackert i att vandra den ändå.
Men det kan kännas förjävligt när människor man tycker om inte tror på en. Eller när det bara skämtas om det. Det gör bara att jag vill visa dem ännu mer.

För jag kan det här.
Och jag ska fan visa dem.

Har det någonsin slagit er hur många tankar som tänks i just den här sekunden? Hur många hjärtan som slår ett slag i detta nu? Hjärtan som slår för livet, för att vi ska fortsätta känna, lukta, se och höra. Samtidigt som ett hjärta slår sitt första slag någonstans på jorden, slår ett annat hjärta sitt sista och lågan brinner ut. Ett liv på bekostnad av ett annat.
Mitt hjärta slår ett av alla de slag som det gjort i nitton år och tio månader. Det skrämmer mig lite att det sista slaget kommer vara ett man kan sätta en siffra på, att det finns ett bestämt antal, att de går att räkna.
Men jag har mitt hjärta. Mitt blod. Mitt liv att forma på mitt sätt.
Jag har mitt öde.
På samma sätt som det finns hjärtan som slår, finns det lika många öden att gå tillmötes. Och det är en konstig känsla när jag blir påmind om att mina vägar i livet kommer korsa vägar hos personer jag aldrig visste fanns, och att ett litet beslut avgör att jag aldrig någonsin får se en människa jag kunnat se om jag gjort på ett annat sätt. Det finns så mycket man går miste om som man inte vet om, och det finns så mycket man aldrig förstår att man klarat sig utan när man har det. Kanske är det bra att vara ovetandes. Tänk att ständigt vela mellan flera alternativ, vad mycket energi det skulle ta och vad mycket man skulle missa om man skulle ägna all sin tid åt att fatta beslut.
För mig finns det bara det här livet. För dig finns det bara ditt. Och det är så häftigt att någon annans liv kan vara en del i mitt liv, och att det livet bara finns för mig när vi befinner oss på exakt samma plats. Det existerar liksom inte om vi inte är på samma ställe. Någon annanstans befinner sig någon annan i sitt nu, och det nuet är bortom min kontroll. Jag har ingen övergripande vy över den världen och jag kan inte låta bli att fascineras av tanken vid att människor som står mig nära och vet allt om mig formar sina egna öden. Att de många gånger befinner sig någon helt annanstans än jag och att de faktiskt också finns i det som är mitt nu. Trots att vi är så långt ifrån varandra och trots att jag inte kan se dem.
De har också hjärtan som slår och tankar som tänks.
Precis som jag. Precis som du.
Precis som vi.