Idag är det på dagen exakt ett år sedan jag tog studenten. Jag minns hur vi i NU3 satt tillsammans för sista gången, i aulan, och verkligen var NU3. Sekunden innan vi splittrades och blev enskilda individer. Jag rös i hela kroppen. Plötsligt sprang vi ut och jag fattade egentligen ingenting.
Då hade jag aldrig kunnat drömma om att mitt liv skulle se ut såhär ett år senare, och att jag skulle ha tagit mig ända hit.


(Förlåt förlåt förlåt för att jag är sämst på att uppdatera, men jag hinner verkligen inte. Jag kanske är världens mest stressade tjej för tillfället och jag fattar inte hur jag ska få min vardag att gå ihop.)

Det har varit så mycket i min vardag den senaste veckan att jag glömt bort vad internet och dator betyder. Rätt skönt är det ändå att det finns ett helt liv utanför den här världen.

Jag har några händelserika och intensiva månader framför mig. Hela min insida är fantastiskt glad och ser framemot det något otroligt. Samtidigt finns det en del av mig som har en skaplig ångest just nu, för jag vet hur jag fungerar. Jag kommer tycka att det är svinjobbigt att vara ifrån träningen under dessa sju månader. Det kopplar inte rätt i min skalle att jag inte kommer ha samma möjligheter som jag har idag. Jag kan bara tänka tillbaka på när vi var i Sri Lanka nyår 08/09 och jag höll på att bryta ihop för att jag inte kunde träna. Då handlade det bara om tre veckor. Nu snackar vi sju månader.
Det är jobbigt att jag inte kan slappna av och bara lägga det åt sidan. Jag kan verkligen inte det.
Jag pratade med en instruktör igår och frågade vad jag skulle göra för att på något sätt kunna underhålla det. Hon tyckte att jag skulle ut och kuta och stanna och köra upphop, kuta vidare and so on. Och så tipsade hon mig om att köpa ett gummiband, med vilket man kan träna alla kroppens muskler. Jag gick på stört idag och köpte det, samt ett nytt supersnyggt träningslinne. Det där gummibandet ska bli ett med mig i sommar och i höst.
Jag försöker tänka som så att det är bra för kroppen att få lite omväxling. Att jag tränar annat ett tag. Det är ju inte direkt så att det kommer vara en stillasittande sommar.
Dessutom blir det vad man gör det till.
Och sen kanske det här är nyttigt för mig.
Men, mina vänner, bortsett från den här lilla detaljen är jag övertygad om att det här kommer bli världens bästa sommar med hejdundrande mycket segling och sol. Det gäller bara att skrämma hjärnspökena istället för att de skrämmer mig.
Och i höst drar Maddies och jag (och gummibandet) till Asien i tre månader. Det blir kalas.

Imorgon ska jag träna, träffa Sabb och fixa tusen saker. Inte mycket tid kvar hemma nu. Nästa fredag seglar vi till St Petersburg. Oh. My. God.