Melissa Horn sjunger och jag lyssnar. Hon har så mycket fint att säga. Så mycket man känner igen sig i.
Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå.

På lördag inleds mitt liv som nittonåring = mitt sista år som tonåring. Vad gör man då? Varför har jag inte hunnit med det jag vill än? Jag är ju stor.
Imorgon ska vi ut och fira mig. Det kommer bli kalas. Ut och leva lite.

Förövrigt är jag lite, ja, blandad. Vet inte riktigt vad mitt mål är för tillfället.
Tror att det skulle vara en bra terapi för mig att skriva en bok av något slag.
Det saknas bara en handling.

Jag är nog ganska sprudlande nu för tiden. Att gå runt och le inombords mestadels är en ny erfarenhet för mig. Visserligen är jag samma gamla Emma; hon som kan sitta och tänka och lyssna på musik i timmar utan att röra en fena. Men det är som att jag hittat en ny kraft någonstans, ett driv. Jag vill massa hela tiden. Och för en gångs skull har lite känslan av att jag faktiskt tar tag i saker och ting infunnit sig.
Än en gång vill jag bara poängtera hur allt verkligen löser sig. Jag måste rista in det innanför min hud någonstans, så att jag minns det nästa gång vardagen är svartmålad. Allt kan bli så jävla bra, hörrni. Hör ni det? Sluta aldrig tro på er själva bara. Gör det ni verkligen vill. Var envisa. Var er själva. Och viktigast av allt: gör inte som alla andra säger, lyssna inte på alla andra - gå efter vad ni själva vill innerst inne. Känn efter. I slutändan lönar det sig och blir bättre än du någonsin trodde.
Jag kan hänvisa till sida 32 i en av de vackraste böcker jag läst - Änklingen av Ray Kluun. Där står det att det finns tusen anledningar till att inte göra någonting, men att bara ha en anledning till att göra något är fullt tillräckligt. (Boken är för övrigt del två. Del ett heter En sorts kärlek och är något av det finaste och sorgligaste som skrivits. Det krävs ganska mycket för att jag ska börja gråta när jag läser böcker...)

Melissa Horn får vara på repeat hela morgonen.

Det här med att blogga har bara börjat stressa mig. Jag har glömt bort hur man hittar suget.
Till dess att jag hittar det igen, take care.

Jag märker att jag inte har så mycket att säga.
Eller det är väl mer att jag gärna vill hålla mycket för mig själv.
Jag behöver fundera lite.

Vad som hänt i världen på sistone har jag inte haft någon som helst koll på. Man lever liksom i en egen liten värld på båten, och världen utanför göms på något vis i ett smutsigt, litet hörn.
Något jag dock inte kunnat undgå var Dirty Dancing-stjärnan Patrick Swayzes död. I samma veva beställde jag en ny iPod: lilla lila nano som redan blivit min bebis. Nobody puts Emma in a corner står det tryckt på baksidan av den. (Jag vet, jag är en fjant.) När filmen visades en kväll på båten gick Lina och jag runt som förtrollade. Och han finns inte längre.

Jag har haft tid att upptäcka massa ny superbra hurharjagklaratmigutandenna?-musik. Nu har jag så mycket att jag knappt hinner lyssna på allt, trots att det är det enda jag gör så fort jag är ensam. Puss på det.

Jag har också insett att man inte blir tjock av att inte träna stenhårt minst fyra gånger i veckan. Jaja. Nu ska jag hur som helst iväg och göra det. Stenhårt. So long!

Jag kom hem i fredags. Och vet ni. För en gångs skull blev jag inte den där tjejen som sluter sig som en mussla och gråter för att det gör ont i kroppen av saknad.
Kanske är det för att jag sakta börjar förstå att människors existens inte upphör bara för att en upplevelse tar slut; för att jag börjar förstå att jag inte sätter punkt här.
Jag skulle ändå kunna skriva många rader om hur mycket jag saknar det livet och den samhörigheten, men det känns inte nödvändigt. Ni borde veta hur jag fungerar vid det här laget.

Sedan den 17:e augusti har jag varit borta hemifrån och jag har hunnit vara med om mycket. Jag har skrattat så mycket att jag varit tvungen att sluta för att magen och mungiporna värkt. Jag har gråtit för att jag stundtals trott att jag varit tvungen att åka hem. Jag har varit livrädd för att bli uppringd och höra att jag fått jobb. Jag har också gått runt med en hemsk oro kring framtiden.
De första veckorna gick jag runt med en envis ångest i bröstet. Den ville inte försvinna. Jag pratade mycket med Lina, Maja och Hanna som hjälpte mig att inse ett och annat. När min telefon en gång ringde och jag blev kallad på anställningsintervju var ångesten där igen. Jag ville ju inte det här. Jag ville vara kvar på briggen. Men något inom mig sa att jag var dum om jag inte gick på intervjun. Så jag gjorde det. Kanske skulle jag hållit några detaljer för mig själv på intervjun, men lika bra var väl att jag inte gjorde det. När jag fick höra att jag inte skulle få jobbet kände jag bara en lättnad i hela kroppen. Jag är nog lite konstig.

Briggen fortsatte att vara mitt hem i några veckor till. En dag hade det trillat in ett mail med ett jobberbjudande som bara kändes så rätt och jag skulle också kunna vara kvar på båten till säsongens slut.
Tänk vad bra allt blev helt plötsligt. Bara sådär hade jag medvind i livet (även om briggen kanske inte hade det under alla seglatserna.)

Jag har haft så tur som fått så himla många fina människor i mitt liv - alla med en särskild plats i mitt hjärta. Och vi har varit med om så mycket.
En kväll, för att nämna något, när jag legat sjuk hela dagen fick Lina en galen idé om att vi kunde låna Mattias moppe och fara runt lite på Skeppsholmen. Varken hon eller jag hade kört förut, men whatever, tänkte vi, det kunde ju bli kul. Och det blev det. Vi hade väl målat upp scenariot framför oss innan och det kändes som att det stämde ganska väl. Jag skrattade hela tiden.
En annan kväll hade vi det omtalade fiesta loca. Hanna ville ta hål i örat och Tobbe var direkt frivillig att göra det. Han plockade fram borren i högsta hugg och resultatet, ja, det kanske inte var det vackraste världen har sett, men ett hål blev det i alla fall. Och Maja gav sig in i en tävling mot Affe, som hon mot alla odds förlorade. Ganska stort. På natten fick Lina och jag se den omtalade skräddaren, som ingen av oss riktigt trott på innan. Vi skrattade så vi kiknade.
Hytt 5 har också bjudit på ett och annat. Det måste vara briggens smultronställe. Där är alla välkomna.

Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde det här. Det är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv och jag har vuxit som människa. Jag skulle aldrig påstå att jag blivit vuxen, men jag känner mig starkare än förr. Min själ har mått bra av det här. Jag har mått bra av det här.
Jag gjorde det här för min egen skull och inte för någon annans.
Det var inte så att jag flydde från problemen jag hade här hemma, utan jag valde att göra någonting jag mår bra av.

När jag kom hem sa mamma att hon var så glad för min skull för att jag fått vara med om det här. Att det varit bra att jag varit så enveten med vad jag vill. Det var väldigt, väldigt skönt att höra.
Vet ni vad det bästa är (förutom alla dessa fina människor på denna jord)? Det är att jag onekligen har fått bevisat för mig att allting löser sig till slut.