Valborg.
Överskattat.
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Visserligen hoppas jag att det blir kul ikväll.
Hoppet är det sista som lämnar en.

För övrigt har jag bestämt mig för att göra om mitt rum i sommar. Jag står inte ut i den här röran av allt onödigt skräp. Undrar vem jag ärvt "hej-mitt-rum-ser-ut-som-en-sopstation"-anlaget ifrån. Förlåt mamma om du läser det här, men det är sant.
Här ska bannemej röjas. Steg ett är att göra i ordning Englandstavlan, därefter följer rensning. Fet rensning.
HEJDÅ MINA SAKER

Imorgon ska jag vara duktig = jag ska plugga fysik hela eftermiddagen inför onsdagens prov.
Bräck den du.

Idag har jag fått reda på två saker.
En av dem var bra. Jättebra till och med. Sådär bra så att man får massa fjärilar i magen (inte kärleksfjärilarna) som frigör adrenalinet i kroppen så man börjar skutta. Sådana där glädjeskutt!
I skrivande stund vill jag inte sitta still. Jag vill ut och rusa. Lyckorusa.
Jenny. Min bästa Jenny. Min barndomsvän. Min allra första riktiga kompis.
Min relation till Jenny är inte en såndär relation mellan två bästa kompisar. Det är en systerrelation. Det har det alltid varit och kommer alltid vara. Även om vi inte kunnat ses så mycket under alla omständigheter, vet jag precis var vi har varandra. Ni vet, vissa kompisar som man inte träffar så ofta men är jättenära med, måste man ibland "hitta tillbaka till" när man väl ses. Så är inte fallet här.
Jenny har idag fått sitt liv tillbaka. Det helvete hon levt i börjar äntligen ta sin vändning. Det är hon så jävla värd. Jag är så glad för din skull.

Antar att någon nyfiken filur undrar vad hon varit med om.
Det tänker jag inte tala om, det får ni läsa själva. Här.

(Jag vet att jag borde plugga fysik, men nej det tänker jag inte! Inte nu. Inte i denna stund.)

Jag har ångest.
En såndär som biter sig fast och inte vill släppa taget förrän man tagit itu med de sakerna man vet att man måste ta itu med.
Ångest 1: Jobb. Jag måste skaffa jobb. Nu. Det är dödligt allvar. Jag överlever inte länge till. Fick nobben av ICA, det som hade varit ganska perfekt egentligen även om det inte låter speciellt glamouröst.
I morse var jag i alla fall duktig och tog reda på kontaktmailen till ett annat jobb jag är intresserad av. CV är sänt! Håller tummarna och hoppas på det bästa. Ska ta mig tid och skicka in till fler ställen, JAG LOVAR.
Ångest 2: Körkort. Det som alltid varit sådär himla långt borta. Pappa som alltid sagt att "du ska ta körkortet så fort du fyller 18, annars blir det aldrig av" och han och jag har inte ens gått kursen!! Hallå? Alla i min umgängeskrets har på ett eller annat sätt i alla fall börjat med körkortet. De har antingen gått kursen, börjat läsa lite teori, börjat ta lektioner eller övningsköra med föräldrar. En del har till och med bokat tid för uppkörning och en del har redan körkortet fixat med bil och allt! Och var ligger jag någonstans? Rätt! På noll. Nu jävlar ska jag sätta igång också. Innan sommarlovet ska jag se till att släpa med mig far min på den där kursen och så får det bli en del teoriplugg i sommar.

Som person har jag en oerhörd självdisciplin. Jag tar itu med uppgifter så fort jag får dem. Men sådana här stora uppgifter, sådana som man tror att "äsch, det löser sig", sådana är jag väldigt bra på att ignorera.
Det känns som att jag står utanför dörren till vuxenvärlden och vet inte om jag ska våga knacka på eller inte. Jag är nog ganska rädd för vad jag ska bli bemött av. Och det handlar inte bara om det här med jobb och körkort utan också allt annat som har med vuxenlivet att göra. Räkningar, tvätt, deklarationer, ekonomi, SJÄLVSTÄNDIGHET, tid, matlagning, you name it!
Jag är helt enkelt fortfarande bara barnet.

En sak jag haft otur med här i livet är mitt födelsedatum.
Kompis efter kompis fyller 18 och jag är fortfarande minderårig. Det känns som ljusår till det är min tur att göra Stockholms krogar osäkra. Ikväll fick jag efter en mysig middag i stan med trevligt folk dra mig hemåt när de åkte vidare till krogen. Är det surt eller är det surt?
Mamma och pappa, hur tänkte ni egentligen?

I fell in love, in love with you suddenly
Now there's no place else I could be but here in your arms

Ibland kan jag komma på mig själv med att sitta och deppa över den tid som varit. Att det är över nu, att det aldrig mer kommer komma tillbaka. Att det är framtiden som väntar och att den kanske inte uppfyller samma standard som det som en gång varit.
Språkresan till USA sommar 06. Finns det något mer att säga? De där mysiga morgnarna på KUA i världens bästa matsal där man kunde dricka cola till frukost. De där dagarna med jättelånga (i alla fall kändes det så) lektioner som man ibland somnade på. Den där gången vi fick shoppa på Wal-Mart och tyckte det var alldeles underbart. De där gångerna vi var på gymet och skulle bränna så galet med fett. De där gångerna vi försökte lära amerikanarna att prata svenska. Den där gången jag smakade Ben&Jerry's för första gången. De där mysiga kvällarna. De där gapflabben. De där alldeles klockrena kommentarerna. De där dagarna i New York City. Den där promenaden i Central Park. Den där lilla impulsutflykten till Chinatown. Den där shoppingen. De där bussresorna. De där alldeles underbara människorna. De där tre veckorna jag aldrig kommer glömma.
Eller Malta sommar 07. Promenaderna till Bugibba om kvällarna. Den där bananaboat-turen. Det turkosa vattnet. Snorklingen utanför hotellet då vi upptäckte att hela botten var full av svarta sjöborrar. Den där vidrigt äckliga maten. De där obligatoriska discona. Värmen. Brännan. En del av folket. Sakna.
England vår 08. Den där underbara värdfamiljen. Mitt rum. De sjuka kvällarna. Creme Eggs. Tesco. Gymet. Lärarna. Leighton Buzzard i våra hjärtan. Tre månader är svåra att sammanfatta i en mening. Det var en upplevelse jag älskade.
Jag fattar inte varför jag blir depp när jag egentligen bara ska vara glad för att jag fått vara med om det.

Det finns en del saker här i världen som kan göra mig alldeles bubblig av lycka.
Sommar är en av dem. Och den är äntligen på ingång!
Idag har jag suttit ute med min barndomsvän Jenny i solen och ätit jordgubbar (och fått massvis med fräknar.) Det förknippar jag med sommar och det gjorde mig, ja, du har rätt, riktigt glad.
Snälla sommar, säg mig, säg är du här för att stanna?

Det är konstigt hur en låt kan träffa så rätt. Hur den gnager sig in i själen och etsar sig fast föralltid.
Hur den kan hjälpa en ut ur svåra perioder och hur den kan få lyckan att rusa i en vid andra.
Den där känslan av att just den låten är skriven till en själv. Hur man utvecklar en besatthet, som blir bevis på att man inte klarar sig utan den där låten. En besatthet som snart gör att man tillsammans med låten känner sig som en enhet. Ett pussel på två bitar.
Låten blir på ett sätt ens ägodel.
Egentligen är det läskigt. Det skrämmer mig.
Bara för att låten träffar så mitt i.

Om du lämnade mig nu med Lars Winnerbäck och Miss Li är en sådan låt. För mig.
Den är min. Ta den inte ifrån mig.