Igår var det exakt ett år sedan vi seglade till Köpenhamn. Ungefär såhär glad var jag då.

Lyssnar ständigt på musik. Känner en sådan otrolig kärlek till det fenomenet att jag inte vill missa en sekund av den. Det finns så mycket känslor och minnen bevarade i musiken och några särskilda låtar känns som skrivna till mig.
Tystheten bedövar, klarar inte riktigt av den.

Ibland känns det som att jag lever i en film. Med en låt ständigt i bakgrunden påverkas stunden, och det som är på riktigt kvävs, skrynklas ihop och kastas bort.
Det är nog ganska självdestruktivt egentligen. Att inte vilja spendera tid med sina tankar. Substitutet blir i stället ett evigt soundtrack på livet.

Lever trots det inte i något slags förnekelse, men det blir så paradoxalt att säga det. Det låter ju som att jag gör det. Faktum är att jag har erkänt allt för mig själv redan.
Även fast det stundtals kan ses ganska självdestruktivt tycker jag ju om det. Jag njuter varenda sekund när jag hör en låt jag älskar. En låt det skriker mitt namn om. Och jag vill för allt i världen inte missa att höra en som betyder något för mig bara för att jag borde lyssna på tystheten.

Men jag hör den ibland. Tystheten. Påminns om att den finns.

Den bor i oss alla. I varje hjärta i den här världen finns den. Den är det första du möts av när du vaknar och det sista du ser innan du somnar och blir ett med den.

Hade ett långt telefonsamtal med en fin vän igårkväll.
Det är ganska svårt att tala tillrätta när man knappt förstår någonting själv av det vi är i: livet. För det går verkligen inte ut på någonting, egentligen. Det är man själv som måste fylla det med meningsfulla händelser och dyrbara personer. Man är sin egen konstnär, målar sin egna tavla, med sina egna penslar och sina egna färger. Den blir aldrig klar, den där tavlan. Ett livslångt projekt är den.
Undrar om det är normalt att i vår ålder föra sådana här djupa diskussioner, vi vill ju bara vara unga och dumma. Det är så lätt att känna sig missförstådd och tycka att den enda man kan hålla i handen är ensamheten. Hur många har egentligen vid tjugo års ålder kommit till dessa insikter? En normal tjugoåring lever livet och tänker att det löser sig sen. Eller så är alla lika ensamma, sköra och rädda, men vissa är bara bättre på att dölja det. Fast ändå, de här tankarna som ständigt finns i mig, hur många har dem inetsade i sina hjärnor?
Det är som att vi har sett facit nu. Vi har räknat ut vad allt går ut på, och det som skrämmer mest är att det som står bakom likhetstecknet är en nolla. Ingenting. Allt är upp till var och en. Sådär, alla rätt på provet, MVG. Duktiga flicka, klapp klapp på axeln. Får man gå hem nu?
Jag är för smart för mig själv helt enkelt. Eller för den här världen kanske.

Måndag 15/11:
Vila

Tisdag 16/11:
06:30 satte jag igång med PT!

4x10 chins med hjälp
2x10 hantelrodd 20 kg
2x10 hantelrodd 15 kg
2x10 hantelrodd 10 kg
2x15 hantelrodd 8 kg

2x6 bicepscurl 15 kg
2x6 bicepscurl 12,5 kg
2x6 bicepscurl 10 kg
2x10 bicepscurl 7,5 kg
2x15 bicepscurl 5 kg

Sen var jag helt slut och hoppade upp på bandet i fem minuter, men kände att det inte gav någonting för jag hade ingen energi att springa på. Blev i stället att åka hem, äta stor frukost, sova och ladda om.

Onsdag 17/11:
Pass 1:
Tänkte köra milen, men kroppen var inte riktigt laddad för det. Blev halvmilen i stället på 25 minuter, inte personbästa riktigt.
Har satt upp ett delmål nu som ska vara avklarat till 17:e januari 2011 - halvmilen på 22:30. Måste göra ett flextest också så jag kan kolla hur jag ligger till, veta på vilket pulsslag jag får mjölksyra osv.

Sen blev det lite triceps och axlar där jag bara körde på utan bestämda reps.

Pass 2:
Piloxing 55 min, AJ i rumpan och låren.

Torsdag 18/11:
Vila

Fredag 19/11:
06:45 Spinning 45 minuter

5x8 benpress i maskin 90 kg
5x8 höftlyft på boll
5x8 traditionella marklyft 27 kg
5x8 raka marklyft 40 kg

provade hoppa upp och göra chins, SJÄLV, men jag är en bit ifrån...
klarade ändå två st med omvänt grepp, alltid något

Lördag 20/11:
Vila

Söndag 21/11:
Spinning 55 minuter. Nu är benen som smör.

Många vilodagar den här veckan, men det tar jag igen nästa. Tjohej!

Och så är jag värsta gullisen och bjuder på två bilder som jag egentligen tycker är rätt fjantiga. Kanske är det en engångsgrej, eller så är det bara början. Den som lever får se!

Grattis fina lilla världsbästa underbara älskade människa på din 18-årsdag. Jag älskar dig typ mest i hela världen.

(Förlåt för att jag sprang upp efter tolvslaget i natt med hysterisk mensvärk och skrek efter ipren i stället för att säga grattis till dig det första jag gjorde, men jag har verkligen aldrig varit med om något liknande. Så skönt att vara tjej ibland.)

Får många gånger höra att jag alltid är så glad. De säger att det strålar om mig. Att mitt skratt smittar och att skratta kanske är det enda jag någonsin gör. Jag har börjat leva efter det nu. Jobbar varje dag med mig själv för att jag inte ska bli den där melankoliska tjejen igen. Vill inte vara hon.
Men det är så frestande lätt att falla tillbaka till neutralläge igen.

Blir frustrerad när vissa tror att jag aldrig är ledsen. Att det är så lätt att vara jag. Jag som alltid är så glad, så bekymmerslös. Jag som alltid skiner.
De känner inte mig.
De skulle veta hur många bitar jag kan vara i. Hur många dagar jag upplevt utan det minsta uns av glädje, och hur många gånger jag strukit meningslösheten medhårs. Låt mig bespara dem det. För om de någonsin fick se den sidan som ibland kryper fram skulle de bli livrädda. De skulle aldrig vilja se mig i ögonen igen, för det är knappt så att jag kan tackla den själv.

Så mycket det finns som ingen någonsin kommer se. Det är världens lättaste jävla grej att gömma sig bakom ett skratt och låtsas som att livet är en dans på rosor.
Kanske det är det just nu, kanske inte.
Vi får väl se vem som kan se igenom vem.

Det är så lätt att gömma sig bakom en fasad, klistra på ett leende, skaka lite på kroppen och låtsas som ingenting. Stänga av öronen och intala sig själv att man inte hör skriket som stundtals gömmer sig där inne.
Det blir alltid lättare när kvällen kommer. Kanske för att morgondagen nalkas och lovordar om bättre tider. Trots det vaknar man upp nästa morgon och är kvar i samma tid, i samma liv. Mörkret lägger krokben för mig.

Har så svårt att bryta mina mönster. Kommer på mig själv med att stå och stampa i frustration i samma gamla ruta och undra varför ingenting händer. Den är så obehagligt hemtrevlig den där rutan. Jag kan varenda kvadratmillimeter av den. Skulle kunna ha förbundna ögon och ändå veta precis var jag befann mig. Har varit där för länge nu, men det skrämmer mig att lämna den. Den skriker på något sätt trygghet. Vet att jag måste sluta vara så barnsligt motståndskraftig, vet det så fruktansvärt mycket, men jag är ett med den där trygghetszonen. Ibland känns det som att den jagar mig.

Att våga. Det är nog det enda det handlar om egentligen. För om man aldrig vågar kan man inte heller vinna något.

Tänker fortfarande för mycket.

Jag skrev ett brev igår. Senast jag gjorde det var jag kanske 7 år.
Det var fint.

Sen gick det upp för mig hur outhärdligt mycket jag längtar tillbaka till en viss båt. För nu är alla bara överallt och ingenstans och det gör lite ont.

Lördag 13/11:
uppvärmning 10 min på löpbandet

5x8 benpress i maskin 90 kg
5x8 raka marklyft 40 kg
5x6 traditionella marklyft 40 kg
5x8 höftlyft på boll

sen lite magdödning i maskin

stretch

Söndag 14/11:
Spinning 55 min där jag alltid oavsett humör tar ut mig totalt - underbar känsla efteråt!

Har jobbat hela helgen och knappt sovit någonting på en vecka så jag känner mig smått död. Snart godnatt för mig.

Ni har typ dött ju.

Min insida har varit så jävla bränd och sönderriven genom åren, men den ilskna elden har brunnit ut, slocknat, och i mig bor nu ett hav. En ocean av minnen, förväntningar och drömmar.
Tänker på vänner som fallit bort från mitt liv. Personer som jag så många gånger skrattat med, gråtit inför och talat om allt med.
Träffade en sådan vän igår. Vi satt på en bänk vid vattnet i den annalkande vintern och pratade om hur det känns att vara så borttappad i sig själv att man glömt bort vem man är och hur det är att må skit, till känseln försvann i tårna. Tiden sprang och stod stilla på samma gång och trots alla förlorade år hade ingenting förändrats. Vi var precis som vi var då, med enda skillnaden att livet idag inte går att undkomma på samma sätt som det gjorde på den tiden. Då när vi stod framför tv:n och tränade aerobics med Jane Fonda i rutan. Då när vi hittade på egna länder med den oändliga fantasin vi besatt. Det fanns liksom i huvudet.
Det är sorgligt att många av de man var så tvärsäker på att man skulle växa ihop med i stället vuxit ifrån och det skrämmer mig att säkerheten aldrig är tillräcklig. Inte ens den är ristad i sten.
Vill ta upp fler tappade och bortglömda relationer. Vill se vilka öden de har gått tillmötes. Vill tala tillrätta, inte bara se på.
För det gör ont när det går helt snett och blir till en mardröm.

06:45-07:30 Spinning. SKÖN start på dagen.

Efter det rygg rygg rygg och biceps samt underarmsmuskler:

4x10 chins med hjälp, heh
2x6 latsdrag 40 kg
2x10 latsdrag 30 kg
2x15 latsdrag 20 kg

2x10 bicepscurl med stång 20 kg (här behövde jag en del hjälp då jag redan var helt slut i biceps sedan chinsen och latsdragen)
2x10 bicepscurl med stång 15 kg
2x10 bicepscurl med stång 10 kg

Sedan lite träning av underarmsmusklerna för att orka dra mig upp sådär.. Pust.

Måste också bli lite lättare i kroppen för att orka det här. Typ 3-4 kg.
Men jag har inte tagit mig vatten över huvudet för det!

Nu har jag precis slängt i mig havregrynsgröt med hallon, hasselnötter och kanel och sen ett ägg efter det.

06:30 på tisdag morgon är det PT-dags igen, måste bara köpa handskar!

Yeeeeyyyyy

De säger att jag ska fortsätta kämpa nu, och jag ser den genuina glöden av omtanke och hopp i deras ögon. Det spelar ingen roll att jag bara har träffat dem en gång och egentligen inte har en aning om hur deras liv ser ut.
Jag svarar att jag ska och jag känner i roten av själen att de två orden jag uttalar inte innehåller något annat än sanning.
Hon frågar mig hur jag mår nu, om det känns okej. Jag svarar att det är bra, men påminns i samma sekund om en känsla som gör att jag nästan blir tårögd.
- Det är jobbigt när ni blir så ledsna.
- Det blir så när man verkligen vill någonting och det inte går.
Hon säger att vi löser det här, vi ska ordna det.

Det känns faktiskt bra nu. Nästan lite för bra. Blir stundtals rädd för att den här riktningen ska brytas, att jag ska bli vilseledd någonstans där jag inte är så tillfreds med livet som jag är idag.
Även om det kanske inte känns så för stunden så blir man starkare av motgångar. Det kan vara nödvändigt att gråta alla tårar man behöver göra sig av med just då när det känns som att världen rasar samman, för så småningom bygger man sakta upp en sköld.
Man måste brytas ned ordentligt för att kunna växa sig ännu starkare än man var innan.

Lever ni? Ni är i vilket fall som helst hemskt dåliga på att kommentera. Jag vet att ni fortfarande är en liten skara som tittar in här ibland.

Det faller vita små lätta snöflingor framför mig där jag går. De vittnar om en värld i ständig rörelse, där liv är synonymt med färg och styrka och de landar mjukt i mitt hår. Försvinner bland alla hundratusen hårstrån, smälter in i mig, blir en och samma. Vi är alla en egentligen, bara lite fördelade i små portioner för att världen ska hamna i något slags balans. Verkligheten är alltid konstant, vi är alltid konstanta, summan av oss är alltid densamma. Vi är en.
Snöflingan framför mig är jag, stjärnan som faller är jag, tårarna på din kind är jag. Jag, jag, jag. Och du. Vi.

Trots att kylan smyger sig på känner jag mig varm och trots att vintern alltid vill dra ned mig mot svarta avgrunder och beckmörka labyrinter utan lösningar ler jag.
Går i mörkret mot min port och beundrar de förtrollande små flingorna som bevisar att man kan hitta ny kraft, att man kan se det vackra i allt och själen känns som pånyttfödd. Vill sträcka upp händerna mot himlen och fråga hur det kunde bli såhär. Mest vill jag egentligen tacka. För att jag höll ut.
Det finns en styrka i mig nu.
Och jag ler igen.

Plötsligt strövar man inte längre runt i blindo och världen tycks ha slutat ignorera en. Ett täcke av lättnad och glädje lägger sig över en, som en mantel kring axlarna. En nyckel låser upp en bortglömd dörr till lungorna och man kan andas ut allt ångestladdat som någonsin funnits i alla svarta vrår. Smutsiga partiklar försvinner med varje andetag och in kommer nya fulla av kraft och förväntan. Himlen bor i lungorna.
Vill berätta om hur fantastiskt livet kan vara. Om hur jag ser blommor och glitter vart jag än vänder blicken. Om håret som blåser i en vind av framgång och om mungipor som går flera varv runt huvudet. Vill berätta om hur allt plötsligt löser sig och om hur något kan växa sig meningsfullt. Viska i era öron att ni ska hålla ut, för jag vill berätta om lätta fötter som ständigt går som i en dröm och om ögon som aldrig vill blunda, aldrig sova, för att världen är så vacker. Vill berätta om rädslan som finns för att vakna upp och inse att det inte skulle vara på riktigt.
Vill tala om för er att det som är vackert inte är en illusion.
Skönhet finns på riktigt bara man vågar nypa sig själv i armarna lite extra hårt ibland.

Jag vet att jag har sagt det förut, men fy fabian vad jag är kär i träning.
Nu har Rosanna på jobbet, och jag satt upp mål som vi har ganska exakt fem månader på oss att klara. Helt sjukt taggad är jag. Det kommer bli mycket jobb för det, men jag har redan bestämt mig för att jag kommer klara det. Jag menar, Rosanna har ju till och med fixat ett kontrakt där vi båda skrivit under:


Igår var jag på GETIN-utbildning. Efter lunchen fick vi köra ett stenhårt tabata-pass (sjukt jobbig intervallträning) så jag har saftig träningsvärk mellan skuldrorna idag.
Idag var jag på Sickla vid tio och satt lite i personalrummet. Paris ville hjälpa mig att nå mina mål så vi gick ut i gymet och jag fick massa massa massa bra hjälp med chinsträningen. Så jävla tungt. Är så himla fascinerad av tjejer som klarar att lyfta sin egen kroppsvikt för det krävs otroligt mycket teknik plus att det är så svidande jobbigt. Men jag ska klara det här. Ska.
Efter det hoppade jag upp på bandet för att kolla hur det låg till med milen i dagsläget. Har inte sprungit den sen i slutet på maj eftersom jag haft jordens benhinneinflammation. Den slutade på 48:09 och jag trodde att jag skulle kollapsa de sista minuterna. Har räknat ut att jag måste ha en genomsnittshastighet på 13,4 km/h om jag ska klara den på 45 minuter. Yeah right. Men det ska gå, som sagt.

Så dagens träning:
4x6 chins med hjälp (Paris fick halvt lyfta mig upp haha)
2x6 latsdrag 40 kg
2x10 latsdrag 30 kg
1x15 + 1x20 latsdrag 20 kg
och därefter 2x10 reps låg rodd med hantlar som började på 12 kg och sedan lättare och lättare.

Sist men inte minst milen(!) på 48:09.

Det här blir grymt!

Ikväll blir det jobb 17:00-21:00 och innan dess ska jag ta hand om mig själv och ordna upp lite saker.

Man kan gå som en ballerina på blöta trottoarkanter under en himmel som gråter och sjunga om hur vackert livet och världen är. Behandla varje regndroppe som den dyrbaraste diamant och leka att de våta dropparna som smeker kinderna gör en starkare. Att de tränger in under huden och sköljer bort och läker alla blödande, svidande sår.
Man kan ta brandgula löv i handen och se hela världen i dem, se varje mönster och varje atom de är uppbyggda av. Försöka förstå storheten i dem, i mig, i dig, i oss, och att allt faktiskt har en plats, sin plats, och att ingenting egentligen är onödigt. Och faktiskt inte heller nödvändigt.
Man kan gå runt som den vilsna och borttappade själ man ibland är och försöka lista ut vad meningen med allt egentligen är, men ändå, någonstans, veta att sanningen är att man aldrig kommer få reda på det. För det är ingen som har en aning. Alla är lika dumma och rädda, men vissa leker bara att de är lite bättre.
Vi bara finns.

Kanske är det det som är meningen.

Ingen ska få kliva på mig.
Jag ska klara det här. För eller senare ska jag klara det här.

Jag fyllde tjugo igår.
Ska sanningen fram spenderade jag större delen av dagen åt att gråta och vara ledsen och känna mig värdelös. På ett sätt var det skönt, att bara få gråta utan begränsningar och lätta på hela själen. Så jag satt på golvet utanför en sal på ett SATS ihopkurad och bara lät tårarna rinna. Vid min sida satt också självförtroendet på golvet. Det var nere i botten.
De sa att man inte skulle ta det som en bedömning av den person man är, men fan vad man tar det personligt. Man känner sig kass. Helt jävla skitvärdelös. Det första jag tänkte var nu ger jag fan upp, nu skiter jag i det här, men idag är jag bara förbannad och tänker att jag ska fan visa dem. För jag kan det här.

Jag uppskattar så otroligt mycket att det finns så många fina människor som verkligen bryr sig och som verkligen ser hur mycket jag vill det här. Hur mycket jag brinner för det.
- Man blir bara bäst om man har den där eldsjälen. Du kommer ju hit och kör stenhårt hela tiden, jag ser ju hur mycket du brinner för det. Och det är bara om man verkligen har hjärtat för det som man kan bli bäst. Tänk sen hur jävla bra du kommer vara när du väl sitter där. Du kommer vara den som alla vill gå till.
Tack. Tack tack tack.

Det är bara det att det alltid är så tveklöst mycket lättare att se och höra det som är dåligt än att lyfta fram och fokusera på det som är bra. Kommer man någonsin ifrån det?