Får många gånger höra att jag alltid är så glad. De säger att det strålar om mig. Att mitt skratt smittar och att skratta kanske är det enda jag någonsin gör. Jag har börjat leva efter det nu. Jobbar varje dag med mig själv för att jag inte ska bli den där melankoliska tjejen igen. Vill inte vara hon.
Men det är så frestande lätt att falla tillbaka till neutralläge igen.

Blir frustrerad när vissa tror att jag aldrig är ledsen. Att det är så lätt att vara jag. Jag som alltid är så glad, så bekymmerslös. Jag som alltid skiner.
De känner inte mig.
De skulle veta hur många bitar jag kan vara i. Hur många dagar jag upplevt utan det minsta uns av glädje, och hur många gånger jag strukit meningslösheten medhårs. Låt mig bespara dem det. För om de någonsin fick se den sidan som ibland kryper fram skulle de bli livrädda. De skulle aldrig vilja se mig i ögonen igen, för det är knappt så att jag kan tackla den själv.

Så mycket det finns som ingen någonsin kommer se. Det är världens lättaste jävla grej att gömma sig bakom ett skratt och låtsas som att livet är en dans på rosor.
Kanske det är det just nu, kanske inte.
Vi får väl se vem som kan se igenom vem.