Det får bli en ny kategori i stället. "Träning" heter den.
Livet är runt mitt lillfinger nu.

Jag har tränat stenhårt hela veckan, och jag känner verkligen att kroppen måste vila. Det är ju så det fungerar med träning: resultaten visar sig om det finns en bra balans mellan träning och restitution (återhämtning.) Men jag måste nu. Det finns en anledning.

Imorse var jag på spinning 06:45 och efter det fick jag lov att sitta kvar ytterligare en timme med hög musik i öronen. Det var tvunget. Helt slutkörd och genomsvettig. Efter det blev det grymt tungt för ben och rumpa och lite rygg fick jag också med. Det är härligt ändå.
Nu måste jag bara äta äta äta äta äta. Återhämta mig.

Det känns bra nu, vet ni.

Vet ni.
Det är tråkigt att aldrig få några kommentarer eller respons på någonting. Jag ska nog ta en paus härifrån ett tag.
Skriva på annat håll om jag behöver och se vad det leder till och om det ens leder till något.
Kanske startar jag en ny blogg för att dokumentera min träning i sinom tid.

Just nu har i alla fall den här lågan halvt brunnit ut.
Ta hand om er så länge.

På nätterna när jag ska sova är de där igen: känslomaskarna. Likt elektriska stötar. Men det är annorlunda nu.
De känns inte längre sådär ilande som de gjorde ett tag. De är mer som fjärilar som med lätta vingar flyger tätt intill min hud och då och då vidrör mig med lövtunna, smekande vingar för att påminna mig om att det här faktiskt är livet nu och det är på riktigt. Det är på riktigt och på riktigt kan vara bra.

Skrivlusten och motivationen är som störst ju närmre den svarta avgrunden jag befinner mig. Jag är för långt ifrån den just nu. Kan inte skymta den hur långt ned jag än försöker se. Gräver i mitt inre för att se om vyn av den ligger och skaver därinne någonstans, men den tycks ha gömt sig längst in i min djupaste vrå där jag inte ens kommit på tanken att leta. Ni vet som när man lekte kurragömma när man var liten och hittade det bästa stället där man kunde sitta i flera timmar utan att komma fram. Den som letade gav till slut upp. Så jag låter den få gömma sig ett tag och hoppas på att den gått vilse så mycket att den inte hittar ut igen på ett tag.
Mitt skrivande kommer stötvis, likt vågor på ett hav. Det sorgliga är, att då jag skriver som mest och kanske också bäst, är när jag inte känner någon mening i det som finns omkring mig. När jag strövar runt i något som liknar limbo och mest tycker att allt är diffust och betydelselöst. När det finaste som finns är trasiga själar och tårar som inte slutar rinna. När regnbågar, rosa sommarhimlar, solnedgångar och lyckorus är så långt bort att man slutat tro att de finns. Så jag skriver. För att det värker. En molande smärta som bosätter sig i varenda organ och kroppsdel och som lyser igenom från ögonen. Det blir nästan som att det skulle göra ont att se på mig, för ögonen skriker om en påtaglig, oundviklig, nästintill konkret smärta.
Ur mig väller det ord som bildar meningar som formar texter. Jag behöver inte ens tänka, jag bara skriver. Det fungerar lite som reflexer, ett samarbete mellan fingrar och tangentbord där hjärnan är utesluten ur arbetet. För orden finns i hela mig. De ligger och klämmer och trycker mot varandra i fingertopparna för att de vill komma ut. Och de föder nya ord som växer. Ett ständigt pågående krig.

Lite sorgligt är det att jag tycker att texter om smärta är vackrare än texter om lycka. Jag måste lära mig att det faktiskt går att skriva texter som berör ända in i roten av själen trots att de inte handlar om att man kan identifiera sig med löv som sjunger sin sista sång och insidor som fryser till is. Texter om rosa moln, socker och eufori kan faktiskt också beröra och vara fina.
Det finns en skönhet i allt. Det gäller bara att besitta förmågan att kunna se den.

Jag är starkare nu. Idag ser jag mest fjärilar och blommor trots att löven faller från träden och regnet inte slutar ösa.
Livet är färg.

Det här mina vänner. Det är för bra.

Lyssnar mest hela tiden på Kings of Leons nya album och Mumford and Sons. Känner att det inte finns så mycket motivation, ork eller lust till den här bloggen längre.
Har världens träningsvärk i armarna sen igår. Nu ska jag iväg och köra ett ben- och rumppass med systra mi, måste ju experimentera lite på någon och rätta till min egen teknik.
Men först kesella, hallon och kaffe. Hej.

Jag har verkligen kommit fram till att det är det här jag älskar och det jag vill hålla på med i några år. Det är så fruktansvärt kul och det är en personutveckling för mig när det kommer till ganska många saker. Tänk sen bara att få kunna säga att man älskar sitt jobb, är inte det en dröm?
Nu är jag dessutom anmäld till PT-utbildningen som börjar i februari (den i december hade till och med en extrainsatt grupp och var ändå alldeles knökfull, så jag står på väntelistan på sisådär 14 kanske. Ofta.) Tre månader går fort ändå!

Har ätit som tio hästar hela dagen för att kunna hålla koncentrationen uppe och ladda inför alla dagar av träning som kommer. Nu är jag trött och ska läsa lite om var kroppens muskler urspringer och fäster för att kunna använda mig av det imorgon. Det blir kul.
Sen ska jag slappa i en soffa framför Idol tillsammans med Sabbis.

Man kan inte gå runt och tro att det ska lösa sig av sig självt. Kanske gjorde det det när man var liten för att mamma och pappa alltid ordnade allt på ett eller annat sätt, men idag fungerar det inte så. DET löser sig inte. JAG måste lösa det. Så kommer det alltid vara från och med nu.
Tänker trots det att saker blir bra om man bara låter det komma en förändring. Eftersom det är lättare att välja de korta och lätta vägarna, tenderar jag alltid på ett eller annat sätt att börja utifrån. Måste övervinna en impuls jag får om att klippa av håret, när det verkligen kanske är det sista jag vill. Men jag är desperat efter något nytt.
Får för mig att den perfekta kroppen, babylen hy, jättelångt hår och den där tröjan skulle göra mig till en lyckligare människa.
Det är förvånande att det är så, när jag är fullt medveten om att man måste börja inifrån. För det är där inne alla kvävda känslor, all smuts och allt som skriker efter något nytt och outforskat finns.

Jag säger alltid att jag ska skrämma och slå tillbaka, men det resulterar bara i en ond och nedåtgående spiral eftersom den jag är livrädd för är mig själv.

Det finns saker jag verkligen inte förstår.
Till exempel hur musik kan vara så skrämmande, förbryllande, underbart vacker och fantastisk så att man sitter och håller andan låtarna i ända. Den här är till exempel en sån. Precis som alla andra på den skivan.
Eller hur det är möjligt att alla de där tusen stenarna helt plötsligt tycks ha rasat av mig bara över natten. Kanske är det för att den här perioden av grubblande är över. Jag har varit ledsen och trasat sönder mig nog och det är dags att lägga det åt sidan och hitta det där som får mig att skratta sådär hysteriskt igen. 
I varje cell sprider sig känslan av lätta fötter nu. Förändringen bokstavligen omfamnar mig, säger hej och välkommen och jag vet inte riktigt om jag ska våga tacka och ta emot bara sådär. Det känns för lätt, jag vill inte falla tillbaka när det börjar kännas bra, så jag är vaksam, använder alla mina sinnen, ser, känner, luktar, hör och smakar. Intrycken ljuger inte för mig; Osäkerheten känns omkullsparkad av Förändringen. Kanske har den fått lära sig att man aldrig ska sparka på den som redan ligger, för den kommer bara växa sig starkare.
Jag vill stanna på den här toppen ett tag nu, för utsikten jag har är något av det vackraste jag sett. Jag ska visa er. Kom, kom. Kom ska jag visa er. Tag min hand och var här med mig.

Det måste ske en förändring och det är lika bra att börja idag. Jag kan inte fortsätta såhär.

Jag pluggar på massor om kroppen och träning (och dricker kopiösa mängder kaffe) och repeterar anatomin inför fredag då jag börjar min styrketräningsinstruktörsutbildning på SAFE. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag har längtat och sett framemot det.
Och jag ska förbereda en grej på 30 minuter som jag tänker göra till min bebis. Att jag dessutom måste sitta med mina bästa wesc-lurar helt isolerad från omvärlden och lyssna på adrenalinstimulerande musik för att kunna göra det känns ju som ett ordentligt plus.

Det ska bli bra nu.
Jag kommer älska det här.

Det är okej att krisa när man är snart tjugo år.
Man får ligga på rygg och stirra upp i taket och lyssna på musik som är ledsam och ha ont och gråta och ägna all sin tid åt att tänka.
Det gäller bara att acceptera det, att finna sig i det, för det kommer vara så ibland. Jag önskar bara att jag visste hur man tog sig ur det, men det är som att börja om från noll varje gång man ska klättra upp igen. Minnet sviker när man försöker komma fram till hur man bar sig åt förra gången och gången innan det.

Men det blir inte värre än så.
Än att man känner. Det är precis som Lina sa förra sommaren när min separationsångest tog över mig.
- Det här är också livet och det blir inte värre än såhär. Än att du känner. Ingenting går sönder. Tänk vad häftigt att du kan känna såhär mycket.
Inuti kändes det ändå som att jag var i tusen bitar.
Men det blir aldrig värre än så.

Det är okej att livskrisa ibland. Man lär sig alltid något av det.
Jag blir så tacksam när jag vet att jag har personer i min närhet som låter mig vara som jag är nu. Som låter mig ta för att de vet att jag snart kommer ge igen.

Det är bara ett brinnande ljusstreck på den kolsvarta himlen, men det är så förtrollande vackert ändå. Att det är den enda fallande stjärnan jag ser den kvällen gör mig ingenting, för ett stjärnfall som lyst så tydligt vet jag inte om jag någonsin kommer få se igen. Himlen ovanför mig är alldeles välvd. Den är en gigantisk kolsvart kupol täckt av stjärnor som lyser upp natten.
Jag ligger och tittar på en himmel som är stjärnklar flera nätter i rad. Den är så otroligt vacker, så fascinerande mystisk och stor och jag är så liten och det finns så mycket därute som mänskligheten inte har en aning om och som man aldrig kommer få reda på. Egentligen är allt väldigt betydelselöst, för det bara är. Men man kan välja att göra det värdefullt, genom att fylla det som bara är med människor man tycker om och saker man gillar att göra. Man kan fylla det med liv och det kommer fortsätta att bara vara lika mycket för det, men det får betydelse.
Det är därför man skrattar ibland. Gråter ibland. Är arg ibland. Rädd ibland. För man har gjort det till sitt. Det som bara är har blivit det som du är.
Det är fint. Precis som stjärnorna. Jag kan titta på dem i flera timmar och aldrig sluta fascineras.

Egentligen är stjärnfall inte stjärnor över huvud taget. Det är bara stora stenar som kommer in i atmosfären och fattar eld. Det vi önskar till är bara ett spår av söndersmulad sten, grus. Jag fick lära mig för några år sedan att en döende stjärna kallas för supernova. Stjärnfall är inte supernovor, för en supernova är ett jättestarkt ljussken på himlen som innehåller oerhörda mängder energi.

Någonstans visste jag att det egentligen inte är stjärnor som ramlar ned från sin plats i himlen, men en del av mig valde att tro det ändå för att det klingar så mycket vackrare.

Kollar på resor för jag vill komma iväg ett tag. Behöver det. Behöver en lugn själ.
Man får åka till Thailand i två veckor och bo precis vid stranden för ganska precis 11.000:- om man sticker den 9:e november.
Sol. Bad. Värme. Vita sandstränder. Palmer. Pool. God mat. Skratt.
Ingenting som gör ont. Allt är bara härligt.

Står och tittar mig i spegeln. Ser samma tjej som alltid stått där, med de där ögonen som inte kan dölja någonting. Som aldrig skulle kunna ljuga för att de är alldeles för avslöjande. Frågar:
- Visste du att de skulle bli såhär?

Klär mig i desperation i färger, men insidan är trots det lika svart.
Försöker flyga, men jag faller för jag har inga vingar.
Vill rädda någonting som redan verkar förlorat.
Det känns som att jag lever i en dröm ibland.

Jag kom att tänka på Kristin Pettersson idag. Hon som tog sitt liv i december 2007, 15 år gammal. Hängde sig i en snara på verandan. Som alla man pratade med antingen kände eller visste vem det var via någon annan. Jag kom att tänka på henne idag för att jag hörde den låt hon hade på sin profilsida på communityn playahead vid det här tillfället. Den profilsidan som sedan täcktes av vita duvor för att visa att hon inte längre andades samma luft som vi.
Jag var på samma kalas som hon en gång när en av döttrarna i en familj som står oss nära fyllde år. De gick i samma klass och Kristin sprang runt där i radhuset, blond och glad med en klubba i munnen. Jag kommer ihåg det så tydligt och jag hade aldrig någonsin trott att hon, som verkade så livsglad och stark, som utstrålade så mycket vackert, kände sådan avsky för livet. Men då var hon fortfarande barn.
Jag såg henne titt som tätt åren som följde, när våra vägar ibland korsades.
En dag var hon borta. Fanns inte längre. Död. Smaken av det ordet var bitter i munnen. Så outtalat. Minns att det kändes som en dröm, tänkte det här händer inte. Men det var på riktigt. Det spelade ingen roll hur mycket man nöp sig själv i armarna, det var verklighet.
Till en början förstod jag verkligen inte varför just hon av alla. Sen gick det upp för mig att det finns så mycket som ingen ser. Som ingen bryr sig om att se för att det är lättare att låta det passera. Smärta är lika med bekymmer. Bekymmer är jobbigt att ta itu med. Det säger sig självt. Så man blundar.
Jag hittade hennes självmordsbrev på internet. Hon var smart, Kristin. Hon hade förstått så mycket som ingen annan lyckats lista ut. Avslöjat livet, fått allt svart på vitt. Minns att det skrämde mig att jag var beredd att hålla med om så mycket, att jag tyckte att orden på datorskärmen stämde väl överens med hur jag själv kunde resonera.
Jag läste det där brevet idag igen. Det gjorde ont i mig. Att man så ung har listat ut vad livet handlar om och har att erbjuda och att det inte är tillräckligt för att vilja fortsätta vandra på den här jorden.

Även fast jag många gånger faller, skulle jag aldrig ens våga tänka i de banorna om att ge upp livet.
Jag har alldeles för många att förlora och jag älskar livet för mycket.
Jag älskar att leva, det är en gåva och det är något man bara får chansen till en gång.
Stundtals kan det bara göra väldigt ont.

Ibland frågar jag mig själv vad jag vill med saker. Den här bloggen till exempel. Jag förstår inte varför jag fortsätter skriva text efter text här när det finns så mycket annat jag måste få ut i ord som jag inte kan skriva här.
Kanske försöker jag bara fly från mig själv och den ständigt pågående konflikten i mitt huvud. Eller så är det kul att se hur många som kikar förbi här varje dag och kanske har jag fått en kommentar ibland. Jag skulle vilja veta hur många det är som tar sig tid och verkligen läser det som står här. Erkännas ska att jag själv kan fastna i timmar framför mina rader. Vissa texter läser jag många gånger om.
Någon gång ska jag skriva av mig på riktigt. Vända ut och in på varje cell i mig, en naken text utan plats för lögner men med oändligt rum för det som är sant. Jag kanske gråter när jag skriver. Skrattar. Ryser. Håller andan.

Det kan kännas som att jag inte hör hemma här ibland. Eller så har jag missförstått vad livet handlar om, gått och trott att det alltid ska vara så förtrollande vackert och målat i regnbågens alla färger, när det i själva verket handlar om att fortsätta andas. Hållas vid liv. Jag har synat det och jag känner mig faktiskt lurad. Det är propaganda som man lätt låter sig luras av för att hoppet alltid fortsätter driva en när allt annat upphör att existera.

Min kropp känns stundtals oproportionerlig. Hjärtat är för stort för det här bröstet. Det är som att det ibland täpper till, slår alldeles för hårt i panik, som om det ska sprängas. Då håller jag andan. Ibland känns det som att det stannar, slutar syresätta blodet, och bara ger upp. Sen börjar det slå igen. Snabbare och långsammare på samma gång. Skuttar upp i halsgropen, precis som om det försöker rymma. Försöker förmedla att det inte tänker spela i samma lag som jag längre, för det får inget tillbaka.
Jag tar inte hand om det längre. Jag tar bara sönder det. River det i mindre bitar för att göra mer rum för det där under och till slut är det så sönderräfflat att jag tappat bort mig själv och glömt vem jag är.

Just nu känns det bara som att jag tar och inte ger. Jag brukade sprudla, vet ni det. Jag fick höra att det var jag som var glädjespridaren, men jag undrar hur de skulle beskriva mig nu. Nu tar jag bara energi. Tar, tar, tar. Jag har alltid tagit avstånd från sådana människor och nu har jag själv blivit någon jag inte tycker om. Jag vill kunna ge, men jag har glömt bort hur man gör.
Det här är inte jag, men jag behöver någon som berättar vem jag är. Som påminner mig om hon jag har varit och vill fortsätta vara innan hon fångas av vågorna och driver alldeles för långt ifrån mig.

Jag satt på tåget hem ikväll, djupt försjunken i tankar, som en fånge utan möjlighet att fly. Det var först när jag blev påmind om att jag var på en offentlig plats omgiven av människor som jag insåg att jag hade tårar i ögonen. Jag blinkade bort dem.
Det finns två saker jag alltid gör, som jag verkligen kan utan och innan. Jag saknar. Och jag längtar. Jag finns aldrig.
Jag finns aldrig för att jag bara lever i det som har varit eller det som komma skall. Och det smärtar att leva i det som har varit, för då saknar man och inser på samma gång att det aldrig kommer bli som det en gång var. Det gör ont, ska jag säga er. Och det räcker inte att skrika eller bita i kudden. Det räcker inte, för det slutar inte att göra ont.
Tro mig när jag säger att jag har försökt att leva i nuet. Åtskilliga gånger. Det har gått bra, men förr eller senare går jag tillbaka till normalläge, vilket handlar om att sakna och längta. Det fungerar precis som att trycka på "Reset" på vilken elektrisk apparat som helst. Återställd.
Men jag försöker. Varje dag försöker jag. Så kom inte och säg något annat, även om jag ska erkänna för er att det finns vissa dagar det är lättare att låta bli.

Jag är som en robot. Går upp på morgonen och sätter på mig ett ansikte som ska ta mig igenom den här dagen med vetskapen om att ingen kommer ta hänsyn till hur det känns inuti. För det här livet är som ett spel ibland. Den som överlever längst vinner.

Jag ska berätta en sak för er. Jag är konstant rädd.
Mest rädd är jag för att det här aldrig ska kännas gott nog, att det aldrig ska bli tillräckligt.
Och att det aldrig blir bättre än såhär.

Jag kanske borde sätta lösenord på den här bloggen.

Känslorna kryper som maskar utanpå kroppen nu. Den är inte längre stor nog att rymma allt det som finns i mig. Det är som att känslorna vuxit ur min kropp, som att de behöver en ny behållare att förvaras i. De går som elektriska pulser över huden och jag ligger och vrider mig i sängen. Kan inte somna. För mycket att tänka på. För mycket som rör sig i hjärnan.
I magen ligger en svidande, brinnande klump. Varje gång jag andas får den tillgång till nytt syre och det känns som att det bildas allt fler tungor av eld som slickar insidan av min mage. Försöker hålla andan för att släcka den, få den att dö ut, men det som svider försvinner inte. Kanske lyckas jag somna ändå för att kroppen är så mycket tröttare än hjärnan, för att musklerna inte längre orkar hålla den vaken.

När jag vaknar några timmar senare har allt runnit av mig. Det är mitt i natten och jag är omgiven av mörker. Rädslan och oron känns inte längre lika påtagliga och jag kan andas ut.
Sen somnar jag igen.

Så var det det här med självkänslan. Antingen så ligger den och skräpar i något dammigt hörn eller så har jag aldrig riktigt haft någon.

Jag vet ju att jag kan. Jag vet det. Och jag tänker inte låta någon liten äcklig, irriterande känsla av nervositet och rädsla styra över mig. Den är som en parasit, biter sig fast och släpper aldrig taget. Jag vägrar låta den tränga in i mitt blod. Vägrar. Den får inte bli jag.
Inte den här gången. Ingen gång.
Aldrig.

Jag måste bli lite mer motståndskraftig. Sluta tro att känslorna är jag. Lära mig att sätta upp murar mot sånt som bara skadar mig och inte är till någon nytta.

- Ditt förnamn är utstrålning.
Jag. Kan.
Ja.

Jag måste bara tro på det själv.

"If you have a sister and she dies, do you stop saying you have one? Or are you always a sister, even when the other half of the equation is gone?"
- My Sister's Keeper, Jodi Picoult

Jag läser en bok som berör och känns hela vägen in i hjärtat just nu.

Vet ni, jag har så mycket i mig som måste få komma ut på papper så att den här själen kan kännas några kg lättare. Det handlar om så mycket annat än fräknigt, solkysst sommarskinn och höstar som skiftar i olika nyanser av gult.
Antingen sätter jag ihop mina texter jag sparat i dokument på den här datorn med texter jag skrivit på den här bloggen till någon form av bok, eller så fortsätter jag bara som jag alltid gjort. Eller. Jag vet faktiskt inte.
Jag kanske har gjort mitt redan.

Ni vet när man är helt slut i alla muskler och endorfinruset är maxat - jag totalälskar verkligen den känslan i kroppen. Den är något speciellt.
Det är så himla skönt att jag har hittat något som kan driva mig så långt, för jag är så oerhört fascinerad av kroppen; hur den fungerar, vad den klarar av, vad man kan göra med den och hur långt man kan ta den. För man kan faktiskt klara av hur mycket som helst, bara man bestämmer sig för det.
Det är en så otrolig självförtroendeboost när man blivit lite bättre än förra gången, och jag älskar det verkligen. Känslan av att veta att man kan och att sedan vara helt utslagen är underbar.
Kärlek till träning alltså. Ville bara säga det.

Ber om ursäkt för att jag levererar så korta och ytliga texter för tillfället; jag har liksom ingen skrivlust även fast det pågår ett ständigt krig i mitt huvud. Men det kommer.

Det är så förtrollande vackert ute den här tiden på året. Man andas frihet på något sätt. Jag har gått runt i Saltis som kanske är den finaste platsen på jorden - det finns så mycket smultronställen överallt - tillsammans med Ella i några timmar idag.

Det finns så mycket jag skulle behöva skriva om.

Nu måste jag göra mig i ordning för ikväll.

1. Jag har tränat stenhårt varje dag i snart två veckor nu och bara vilat en dag. Nu skriker kroppen efter återhämtning och musklerna gör ont. Så imorgon ska jag bara ge den massa mat och låta den ta det lite lugnt.
2. Behöver komma på tre bra låtar till en grej. Det ska vara såna man kan träna till och blir glad av. Tips nån?
3. Om 30 dagar fyller jag tjugo och jag fattar ingenting.