På nätterna när jag ska sova är de där igen: känslomaskarna. Likt elektriska stötar. Men det är annorlunda nu.
De känns inte längre sådär ilande som de gjorde ett tag. De är mer som fjärilar som med lätta vingar flyger tätt intill min hud och då och då vidrör mig med lövtunna, smekande vingar för att påminna mig om att det här faktiskt är livet nu och det är på riktigt. Det är på riktigt och på riktigt kan vara bra.

Skrivlusten och motivationen är som störst ju närmre den svarta avgrunden jag befinner mig. Jag är för långt ifrån den just nu. Kan inte skymta den hur långt ned jag än försöker se. Gräver i mitt inre för att se om vyn av den ligger och skaver därinne någonstans, men den tycks ha gömt sig längst in i min djupaste vrå där jag inte ens kommit på tanken att leta. Ni vet som när man lekte kurragömma när man var liten och hittade det bästa stället där man kunde sitta i flera timmar utan att komma fram. Den som letade gav till slut upp. Så jag låter den få gömma sig ett tag och hoppas på att den gått vilse så mycket att den inte hittar ut igen på ett tag.
Mitt skrivande kommer stötvis, likt vågor på ett hav. Det sorgliga är, att då jag skriver som mest och kanske också bäst, är när jag inte känner någon mening i det som finns omkring mig. När jag strövar runt i något som liknar limbo och mest tycker att allt är diffust och betydelselöst. När det finaste som finns är trasiga själar och tårar som inte slutar rinna. När regnbågar, rosa sommarhimlar, solnedgångar och lyckorus är så långt bort att man slutat tro att de finns. Så jag skriver. För att det värker. En molande smärta som bosätter sig i varenda organ och kroppsdel och som lyser igenom från ögonen. Det blir nästan som att det skulle göra ont att se på mig, för ögonen skriker om en påtaglig, oundviklig, nästintill konkret smärta.
Ur mig väller det ord som bildar meningar som formar texter. Jag behöver inte ens tänka, jag bara skriver. Det fungerar lite som reflexer, ett samarbete mellan fingrar och tangentbord där hjärnan är utesluten ur arbetet. För orden finns i hela mig. De ligger och klämmer och trycker mot varandra i fingertopparna för att de vill komma ut. Och de föder nya ord som växer. Ett ständigt pågående krig.

Lite sorgligt är det att jag tycker att texter om smärta är vackrare än texter om lycka. Jag måste lära mig att det faktiskt går att skriva texter som berör ända in i roten av själen trots att de inte handlar om att man kan identifiera sig med löv som sjunger sin sista sång och insidor som fryser till is. Texter om rosa moln, socker och eufori kan faktiskt också beröra och vara fina.
Det finns en skönhet i allt. Det gäller bara att besitta förmågan att kunna se den.

Jag är starkare nu. Idag ser jag mest fjärilar och blommor trots att löven faller från träden och regnet inte slutar ösa.
Livet är färg.