England var goda tider
Nostalgin tog över på kvällen. Erkännas ska väl att jag läst BB:s blogg och sett älskade London på bild igen. Då saknade jag England. Högt på skalan. Bilder från tiden där tittades igenom. Minnen återupplevdes. Jag bjuder på pics från den galnaste kvällen där, förstår verkligen inte hur så mycket grejer kan hända på en enda gång. Han har en bomb i väskan. Det var den så kallade han-är-våldtäktsman-festen. Bara de som var där förstår.
(Jag bjuder på alla dubbelhakor och diverse andra fula miner på bilderna, what so ever)
..."och resten är historia" eller nåt, haha
MSN-konversation
EMMA säger:
bodypump imorgon eller?
Vikt●я säger:
haha
Vikt●я säger:
nä, men på torsdag
Vikt●я säger:
då blirre pump igen
Vikt●я säger:
Viktor pumpsson
Vikt●я säger:
Emma aerobicgren
Vikt●я säger:
du heter ju fan dahlGREN du borde vara i miljöpartiet
Puss
Watching all of history repeat itself
När orken tog slut och jag bestämde mig för att förbereda färdigt hemma, gjorde Sabban och jag en insats. Vi städade våra skåp. Oj, så mycket det gömde sig där. Nästan som att bläddra igenom ett helt liv. Där fanns gamla pet-flaskor, prov och labrapporter, böcker man glömt lämna in sen ettan/tvåan och massa övrig skit. Tor tyckte att jag hade mycket skrivhäften. Bildbevis på en överfull papperskorg finns på min mobil, men som bekant verkar den och min dator inte vara bästa vänner just nu.
Kemiprov nästa. Vågar inte säga något, men jag tror det gick bra.
Svenskan var inställd och vi skulle fortsätta med det vi påbörjade igår - talet inför NP. Vem började igår egentligen? Har någon för det första börjat?
Efter skolan åkte syster, Viktor och jag till SATS och tränade. Viktor lärde mig hur man ska träna biceps. Jag gav upp. Bodypumpen får göra det i stället.
Nu är det snart Idol och sen Desperate Housewives-premiär! Wiiie
Och inlägget avslutas som några gånger tidigare: CARRO! Följ med på Saltkråkan!!
(Jag är ganska irriterad, här och nu, på dig och ditt beteende.)
PS. Jag ska vara toastmaster på Maddies skiva! :)
If I fall, would you pick me up?
Träningen gick galant. Carran och jag var två små energipaket. Det är en skam hur svag jag är i mina biceps.
Tittade igenom lite gamla bilder på datorn och hittade några från en fest långt innan sommaren. Den var najs.
Stenålderskost suger
Jennifer syndade först.
Jag åt havregrynsgröt och stekt ägg som tidig middag. Euw. Jag som hade sett framemot pasta med pesto.
Nu lägger jag ner. Det kommer aldrig hålla.
Lina, din kost suger.
I carried a water melon
Nu ska jag för ovanlighetens skull plugga. Igen. Jag gör ju inget annat.
Carran och jag kör hårdträning ikväll, vad tillåter stenålderskosten mig att äta innan?
Jag har faktiskt badat i Döda havet
I thought you said summer is going to take the pain away
"Allt är ju bara atomer och skit ändå"
Vi pratade om hur mycket lättare det är med naturämnena än samhällsämnena (ja, vi går natur...), att det är mycket skönare att få allt svart på vitt än att alltid få något svar som varken är rätt eller fel.
Politik och sånt är bara onödigt egentligen, allt är ju i grund och botten atomer och skit ändå. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Alla samhällsidéer och sånt som jag inte finner något större intresse i är ju bokstavligen bara en tunn hinna ovanpå allt som finns på riktigt. Atomer. Vi är atomer. Allt är atomer. Resten är påhitt och jag orkar inte bry mig om det.
(Ta det lite med en nypa salt)
Jag tog upp det med pappsen och han ville inte riktigt hålla med, precis som Lina inte ville igår. Då kan du lika gärna säga att allt som har med natur är onödigt eftersom jorden kommer gå under om x miljoner år ändå, sa han.
Jag håller dock fast vid Sabinas ord. Mest för att jag är så lat vad gäller att engagera mig i omvärlden, men dessutom verkar alla idéer bara skapa konflikter. Se på världen idag.
Mormor ger vardagen färg
Vi hade en liten diskussion om de olika gymmaskinerna vid matbordet. Mormor var på besök. När jag föreslog att Anna och jag skulle springa 20 minuter på bandet imorgon innan dansen sa pappa att han tyckte att det var så himla tråkigt, och jag kunde ju inte annat än att hålla med att det enda jag gör är att titta på skärmen som visar antalet minuter man sprungit.
Pappa: "Då är det ju bättre att du ror"
Jag: "Nej, usch, det är ju ÄNNU tråkigare"
Mormor: "Ror? Det gör jag alltid när jag är ute och går." Och så visade hon.
Min mormor är en sötnos.
The one you loved so long ago
Hittade lite bilder på mig själv på datorn.
Nu är ögonlocken tunga. Sängen kallar (märk väl att klockan inte ens är halv tolv och det är lördagskväll)
And here we are still fighting for our lives
Braveheart
Förövrigt verkar min mobil och dator vara osams, då de inte vill samarbeta på något sätt vad gäller bildöverföring. Det har dock varit så ett tag nu så jag börjar misstänka kärleksproblem.
Jag bjuder på en bild från en tidigare segling i stället.
Yet another weekend with the crew
Sen har jag ju klättrat igen. Räddare den här gången. Det går bakåt snarare än framåt. Som tur var har jag en fin vän. En sån där vän som följer med upp som moraliskt stöd, peppar och skrattar och tjurar inte det minsta när jag bryter ihop i dödsångestattacker. Jag hatar det där stora klivet ut, det går bara inte. Tack, Sabina, för att du är en så tålig människa.
Innan vi begav oss var det dragspel och bärs på däck (men barnen fick bara lyssna till musiken.) Det var mysigt. Och så trodde vi ju att vi skulle åka hem imorgon bitti egentligen, men allt blir inte alltid som man tänkt sig. Har man plugg så har man. Älskar man fysik och har superlätt för det så är det ju kul för den personen, men är det tvärtom så är det genast en annan femma. Så here I come, fysik B-boken, älskling, nu blir det plugg.
Abstinens efter nästa fredag. Dels för att värstingveckan med kemiprov och fysikprov är över och dels för att Saltkråkan race drar igång! Korvgrillningskväll med alla deltagande besättningar, myspys. Och race på lördagen. K är med på briggen för att hennes båt råkade brinna upp. Vi får inte säga vem som gjorde det.
Nä, dags att göra ett ryck. Fysiiiiiiiik, puss
PS1. 100 g mörk choklad om dagen ökar förbränningen. Gissa vem som ska skaffa ett förråd?
PS2. Det blev nästan bara bild på masterna i helgen, kan försöka ladda över senare.
PS3. Carro! Följ med på Saltkråkan.
Fysiklab
Emma: "Jac, kan du förklara vad du gör!??!?!"
Jac: "Nä, ni får vänta och se så kanske det klarnar"
Emma: "Men vi kanske vill förstå vad det är vi håller på med?"
Jac: "Synd att ni inte är lika trötta som förra gruppen. De accepterade det bara"
Emma: "..."
PS. Jag ska ut och segla i helgen. Kommer hem senast söndag, vilket också troligen blir nästa gång ni hör av mig. Ska försöka ta lite bilder!
The Quiz
Jag har världens klantigaste syster. I morse gjorde jag i ordning bästa träningsbagen. Ni vet med handduk, vattenflaska, skor, träningskläder, hänglås, rena underkläder, deo, myskläder att ha efter, ja, allt som behövs till den perfekta träningen. Min syster och jag kom senast igår kväll överens om att hon skulle ta med min träningsväska när vi möttes upp efter skolan idag (jag slutar nämligen mycket senare än hon och hinner inte hem emellan.) Gissa vem som möter sin syster på gymet, glad och fit for fight, och upptäcker att systern råkat glömma den omtalade träningsväskan. Gissa vem som inte var glad. Om det löste sig? Det beror väl på hur man ser det. Tycker man det är bekvämt att spinna utan träningstopp (och i stället ha bh), i den t-shirt man hade på sig i skolan, tjocka mjukisbyxor, för stora skor med annans fotsvett tagna från glömt-kvar-lådan (från början skulle jag till och med spinna utan skor), svettas som en gris och DELA vattenflaska med systern så man inte får tillräckligt med vatten och därpå mördarhuvudvärk, så fine, då löste det väl sig. Älskar man dessutom att inte ha någon handduk efteråt och åka hela vägen hem i äckelsvett-tröja under skinnjackan som får äckelsvett på sig, så löste det väl sig. Inte fan var jag glad på min syster ikväll.
Jag kan ju kanske glädjas över känslan av att matteprovet kändes bra.
(Erkännas ska väl att jag älskar den människan högt trots hennes misstag.)
Set me free
Det där med familjen
Pappa: "Man ska äta en mörk chokladbit om dagen"
Mormor: "Ja, 65 gram ska man äta"
Pappa: "Ja, en chokladbit"
Mormor: "Men det beror ju på hur stor chokladbiten är. Om den är stor tar jag bara halva"
Pappa: "Men lite extra mörk choklad dör du ju inte av, dessutom är en sån här bit ca 65 gram"
Mormor: "Nähä, jag har vägt dem"
Puss på min familj.
The call
Eugenia visade mig sötaste låten idag. Hon grät så fin den var. Regina Spektor - The call ska allt bli min nästa iPod-plåga.
Jag har jagat katter en större del av eftermiddagen. Porten och dörren stod öppna så våra två sötaste grannkatter ploppade in lite hur som helst i lägenheten. För mig var det bara att springa ut och in och lämna matteboken på plats. Det var en kul paus.
Idag fyller älskade mammis år. Grattis. Och förlåt för jag inte gett dig något än, skolan har tagit över mitt liv. Det kommer. Mormor skulle hjälpa oss att fixa biffen. Älskade mormor. Födelsedagsmiddag ikväll med andra ord. Och onyttigt till efterrätt. Jag verkar ha blivit expert på det här med att synda de senaste dagarna. Har totalt tappat träningsandan (pga skolan!!!!) och ätit way too much inte-bra-saker. Jogging hinns inte med idag, bioteknik står på lut. Hårdspinning imorgon dock. Jag ska ta ut mig för fullt. Bäst att boka nu så det inte blir bangning.
Och så matteprov imorgon. Way to go. Nä, klar med den pluggbiten faktiskt. Skönt att ha det överstökat. Bara underbar fysik och kemi kvar. Puss!
Och segling i helgen. Ett sånt avbrott behövs med jämna mellanrum. Det gör mig glad. Och nästa helg: Saltkråkan race. Underbart så det skriker om det.
Jackass
Idag har jag hur som helst spenderat mer än tre värdefulla timmar av mitt just nu rätt hektiska liv på absolut ingenting. Obligatorisk handledarkurs inför körkortet. Fler än tre gånger var mina ögon så tunga att jag var tvungen att sysselsätta mig med att rita fina små blommor i bläck för att inte somna. Jag har aldrig varit på något värdelösare. Far min pustade ut av lättnad när vi klev ut därifrån och kläckte att det var så förbaskat skönt att ha det gjort.
Igår när jag var busig och stannade hemma från skolan röstade resten av klassen om hur vårt spex på årets skolfoto skulle vara. Imorse fick jag veta att det alla kommit fram till på något jävla vänster var att vi skulle vara ninjor. Ninjor. Det klingar till och med fult. Vi som inte närvarade krävde omröstning och så blev det. Trots fin demonstrering från Ali hur vi skulle se ut tackade vi nej. Så vad blev det då? Inte nog med att vår klass inte kan komma överens någonstans, vi hade dessutom apdåliga idéer: bondgård (förlåt för att jag råkade kläcka det bara för att säga något), nyvaken (det enda jag diggade) och Holland. Alltså hallå. Michis. Holland. Gapskratt. Först fattade jag inte grejen, men syftet var att få vara egentligen vad man vill. Som en symbol på hur liberala de är. Michis hade fetplaner på att klä ut sig till en Heineken-flaska. Det hade jag gärna sett. Tyvärr blev det bondgård. Jag ska vara ett juver. Michis ska vara knark-Ola och ha med sig 3,5or. Det får man ha på klassfotot, sa hon. Det tror jag det. Äh varför inte köra fullt ut på temat bara? Man lever bara en gång. Simple life á la Paris och Nicole, fast med Emma och någon-ännu-inte-bestämd. Eller så är jag bara ett juver. Äsch, jag kommer naken.
Varje hjärtslag
Vi tre, våra galna föräldrar och tusen upplevelser. Sri Lanka 08-09.
Bette Davis Eyes
Honey and the moon
Ella kom hit på eftermiddagen idag. Det behövdes. Om du någonsin skulle behöva gå igenom det, kom då ihåg att jag kommer vara vid din sida varje sekund. Bokstavligen.
Imorgon ska jag inte vara busig. Då är jag den gamla hederliga Emman igen.
Hur mycket plugg som hinns med imorgon är jag inte säker på, men något jag vet är att jag ska sitta och gäspa på en handledarkurs i lite mer än tre timmar. Pappa sa att vi inte kommer hinna fixa middag hemma innan, så det får bli Donken på vägen. År och dar sen, säger jag bara. Det kanske behövs för mitt psyke. Tror jag.
Show me heaven
Har jag nämnt att jag ska till Sri Lanka den 19:e december och stanna i ca 3 veckor?
Under hela min uppväxt har julafton firats hemma med familjen och mormor i snötäckta Sverige (som de senaste åren inte haft speciellt vita jular.) Nya saker är välkomna att provas på. Även nyår firas där nere. På stranden. Med massa raketer.
Det kommer kännas som en ordentlig belöning att komma dit. Ingen skola att tänka på. Dessutom har jag då tagit mig igenom den här terminen och har en förhoppningsvis rolig andra och sista termin att se fram emot med skivor och annat. Ibland blir jag bra glad.
Get sick soon
Jag är förvånad över hur fort paniken lade sig. Kanske har det att göra med att jag börjat greppa saker.
I onsdags och torsdags kväll gick det runt i huvudet på mig och jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Allt annat jag hade att göra låg och gnagde där i bakhuvudet på mig och fick mig nästan att tappa andan.
Så kom fredagen och därmed en av de värsta morgnarna jag haft. Jag som älskar frukost hade knappt någon aptit så som magen sved av allt sönderstressande. Jag visste knappt vad jag hette och var nära till tårar. Mamma började på allvar prata om att hon hade ett papper med yoga- och andningsövningar. Jag skrattade först, men insåg att hon menade allvar. Det blev ett par djupa andetag innan jag sprang till tåget.
Jag samlade mig.
Nu känner jag knappt en bråkdel av det jag kände igår morse.
Synd bara att jag var tvungen att sitta uppe till kl 1 på kvällen och plugga för att få det att lägga sig.
Ibland handlar det om uppoffringar.
De kommande två helgerna blir det segling. Längtar.
Och så har min syster färgat håret mörkbrunt. I alla fall var det meningen att bli så. Jag tycker snarare att det är mörkrött. Snyggt är det i alla fall.
Magsår
Fuck skolan.
Tack vare underbara vänner och fin familj fixar jag det.
Tro på dig själv
Så länge jag kan minnas har jag bara haft ögon för ett yrke efter gymnasiet. Veterinär. Det är vad jag alltid siktat på och det är vad jag alltid tveklöst svarat så fort någon frågat vad jag vill göra med mitt liv. Nu är jag inte längre så säker. När nya världar öppnas för en vidgas plötsligt tunnelseendet och man förstår att det faktiskt finns en hel del annat där ute som lockar. Så jag har börjat tvivla på om det verkligen är veterinär jag vill sträva efter. En del av mig vill absolut bli det och ser inget annat alternativ, medan en annan del anser att jag vill bli det för att det är det jag alltid velat. Det är det som varit jag. I slutändan tror jag att det faktiskt är på båda sätten.
Efter att av egentligen en ren slump ha kommit ombord på briggen Tre Kronor har jag fått upp ögonen för segling. Jag är storögd när det kommer till det och vet inte hur jag med ord ska beskriva hur kul det är. Det spelar ingen roll att jag mådde illa konstant under debutseglingen, jag hade ju så ruskigt kul att jag inte såg något annat än att återvända. Nu seglar mina vänner och jag under helgerna. I somras vågade jag inte ens klättra. Nu har jag tagit mig upp till brammen och mycket är av ren vilja, och för att övervinna rädslor. Jag har inte bara varit med om äventyr utan jag har också fått träffa helt underbara människor. De är så genomhärliga, öppna och äkta att man kan inget annat än trivas och känna sig hemskt välkommen. Och man lever så nära inpå varandra. Det är underbart.
Jag kommer aldrig glömma känslan av att stå uppe i masten när vi seglade från Stavsnäs tillbaka till Kastellholmen för några helger sedan. Vi stod där uppe och beslog focken samtidigt som solen var på väg ned. Det var så vackert och hela jag fick gåshud. Så blir det bara när jag trivs och jag kände hur lycklig jag var och hur himla bra jag mådde. Och det är väl ändå att prioritera? Att man mår bra, trivs och har riktigt kul med det man gör?
Vem vet vad som händer med min framtid. Syo kan få rådgiva mig så småningom, men till dess ska jag bara vara. Veterinär finns fortfarande främst i mina tankar, men jag säger inte att jag inte är öppen för annat. Kanske det inte blir seglingen som kammar hem förstavinsten, men något där äventyr är med är högt prioriterat.
Jag märker själv hur jag smått slappar till mig i skolan och känner hur ovärt allt verkar nu när mitt tunnelseende försvunnit. Det i sig kanske inte är så positivt. Jag tänker i alla fall fortsätta sikta högt. 20,0 är mitt mål när jag tar studenten. Det har jag lovat mig själv och det löftet ska inte spricka lika lätt som när en nål snuddar vid en ballong. I'm still going strong.
Den 3:e-5:e oktober seglar vi Saltkråkan race. Då ska jag ha pluggat klart till både kemi- och fysikprov.
Ps. Carro, jag ber, följ med!
Sanningsdan
Stress
Vad är syftet med att låta oss gå in i väggen och bli alldeles slutkörda när vi fortfarande är lammkött? Vad har hänt med skolans syn på tonåringar - tror de att vi plötsligt gått och blivit övernaturliga och odödliga?
Visst handlar det om prioriteringar när det kommer till skolan, men man måste väl få ha ett liv utanför skolan? Vi spenderar hela våra dagar i skolbänken, och som grädden på moset ska man fortsätta med skolan så fårt man kommer hem. Finns det något som heter liv idag och vad är det i så fall?
Självklart är jag medveten om att gymnasiet är ytterst frivilligt, men det finns inget som säger att jag inte kan störa mig på hur det styrs. Måste vi bli överösta med arbete varenda dag? När ska vi få börja leva?
Jag kanske överreagerar, men jag är så äckligt skoltrött redan, och terminen har knappt satt igång. Vart har min självdisciplin egentligen försvunnit? Förr i tiden tog jag itu med saker direkt, nu ser jag inget problem i att skjuta upp dem. Jag måste hitta den där moroten jag tidigare såg, den som fick mig att ta mig igenom allt plugg även om jag var tvungen att ge det sista flera gånger om. Jag måste hitta tillbaka till den jag var förut.
För mig är ni så mycket
Where do you go when the stars go blue?
Mycket som sliter i mig är all stress över att hinna med både träning och plugg och göra bra ifrån mig i båda delerna. Jag ser inte hur jag skulle hinna med ett jobb i nuläget och kanske det är ett tecken på varför ingen hör av sig. Det kanske är lika bra med andra ord.
Lättare blir det inte heller av att sitta här tvingad av svenskaläraren till att skriva ett kärleksbrev om obesvarad kärlek. Jag som har svårt för att öppna mig om den sortens känslor även inför dem som står mig allra närmast. Vad är det då som skulle få mig till att lämna ut min själ till min svenskalärare? Samtidigt som jag känner en sådan lust till att få allt jag skulle behöva nedskrivet i det där dumma brevet, vill jag inte lämna in den sanna versionen. Å andra sidan vill jag inte skriva ett kärleksbrev som inte kommer från mig själv. Det blir inte lika äkta då.
Det tar för mycket av min tid att gå och irritera sig på en sådan här sak, men jag tror inte någon vill lämna ut allt till en människa man knappt känner. Det är alldeles för personligt. Jag köper det inte.
Som jag hade dig förut
Jag skulle gärna låta den där stenen i magen försvinna med den här texten, men något hindrar mig.
Det är inte underbart att komma hem med massa kul att berätta och bli bemött med ett slag i mellangärdet.
Mitt humör är inte på topp just nu, och jag känner att jag skulle kunna börja grina som en barnunge i vilken sekund som helst. Därför ska jag sova. Innan jag råkar skriva allt jag skulle behöva, komma åt publicera-knappen och ångra mig djupt imorgon.
Och: GRATTIS CARRO ÄLSKLING, 18 ÅR!
Jag är rädd för du ser för bra ut
Några rader till blir det innan jag hoppar i säng.
Den här bloggen ska bli min bebis igen.
Den ska bli fin.
Fullmatad med bilder. På vad vet jag dock inte.
Jag är tyvärr den mest kamerakåta människan i min umgängeskrets, så sista utvägen blir väl en serie bilder på mig själv om inget annat finns tillgängligt.
Nu, Emma, bums i säng.
Coldplay får önska er alla godnatt.
Viva la vida
Jag vet inte vad det är, men plötsligt spritter det i fingrarna igen.
Kanske är det för att jag har så fina vänner (varav två gulligt har tjatat på att jag ska börja emo-skriva igen.) Eller så är det här bara ett tillfälligt ryck för att jag inte har något annat att göra. Vi kan ju hoppas på alternativ 1.
Ni fattar nog att det inte gick så bra med den där boken jag skulle ägna mina inre tankar åt. Jag skrev en grej och resten blir nog historia. Nä, men den får finnas som en andra utväg i de fall jag behöver skriva av mig ordentligt.
Under den tid jag och bloggen haft paus har följande hänt:
- Jag har besökt min fina värdfamilj i England
- Jag har stolt tjänat en lax
- Jag har delat ut x antal CV:n, fått noll svar, varpå jag ringt ICA som en tok - ingen vill nog veta av mig.
- Ellis har gått och blivit 18
- Jag har blivit CREW på Briggen (där jag faktiskt har klättrat upp till övermärsen nu!)
- Jag har starkt taggat till på att färga/tona håret mörkbrunt
- Jag har varit i Linköping och ätit kräftor
- Maddies och jag har touchat Marit Bergmans gitarr
- Jag har börjat 3an (och den är inte alls så chill som jag väntat mig)
- Jag har kommit på vilka som är mina riktiga vänner (fråga inte, vissa känner sig träffade - andra inte)
Ovanstående är bara en bråkdel. Ska passa på att förvarna om att jag inte kommer hinna få ihop så många inlägg under helgen (nu när jag är värsta storbloggaren igen), eftersom jag ska ut och segla hela dagen imorgon och sedan vidare på kräftis. Söndag är det Skeppsholmsdagarna som gäller och Carran is turning 18.
Söndag kväll blir nästa gång ni hör av mig, I guess. Take care.
