Any other world
Imorgon ska jag träna hårthårthårt och sedan blir det att ha hejdå-poolparty för Björkman som drar in i lumpen på måndag. Fränt.
Cravings
Världens bästa syster kom hem med ofantligt mycket prylar. Jag överdriver inte när jag säger att det handlar om travar. Min garderob och min byrå måste rensas big time om jag ska få plats med allt nytt jag fått, men det är på tiden att det görs nu. Nu badar jag i T-shirts från Abercrombie, Hollister och Victoria's Secret. För att inte tala om trosor från Victoria's Secret. Dessutom är jag massa body sprayer, en parfym, ett par converse, tre läppglans, en plånbok, en nyckelring - (har jag glömt något?) - rikare. Tack!!!
Hade jag haft en kamera hade jag tagit kort på det.
Lite bilder från helgen på Gummarö
Nog för att det är kul att släppa loss framför kameran, men att fotografera vackra människor är nästan ännu roligare.
Even the best falls down sometimes
När våra grannar flyttade till Göteborg när jag gick i sjuan grät jag mig till sömns varje natt i över ett halvår innan de flyttade. Dagen de lämnade oss trodde jag att jag aldrig skulle klara av det, att det var lika bra att ge upp. Jag var helt förstörd. Jag grät mig till sömns några nätter till efter det. Sen hade jag kommit över det. Jag var ju tvungen.
När jag slutade nian var jag likadan. Jag började gråta veckor i förväg; ville inte lämna. Ville inte tappa kontakten. På själva avslutningsdagen började jag gråta i samma stund som jag klev innanför porten till skolan. Jag grät hela dagen. Det finns inte en enda bild på mig från skolavslutningen i nian där mina ögon inte är söndergråtna. Men jag kom över det.
Den här gången kommer jag inte komma över det.
Kanske har det att göra med att man blir äldre och knyter alla närmare sig. Man inser hur värdefulla en del människor är. Man vill ha dem kvar hos sig, för man ser en del av sig själv i dem.
Visserligen gråter jag inte för det längre, för jag vet att jag kommer tillbaka. Men jag saknar det så det gör ont.
Det var värst när jag sa hejdå. Och när jag kom hem och fick uppleva tomheten som kvävde mig. Då allt handlade om ingenting. Då vaknade jag på morgonen och grät.
Jag kan skratta åt mig själv ibland. För att jag är som jag är.
För att det räcker med att titta på bilder eller att höra en låt som gör mig påmind om det. För att det räcker för att jag ska längta tillbaka så mycket så jag inte vill göra något annat än att blunda.
Radio nowhere
Imorgon bitti kommer min efterlängtade, älskade lillasyster hem. Hon har varit ute på äventyr i världen, närmare bestämt i USA, i nästan fyra veckor. Vi har gått om varandra hela sommaren. Senast jag såg henne var för mer än fem veckor sedan. Lillan har säkert blivit stor. Jag ska krama och pussa på henne imorgon så det räcker för ett år.
Cicci var välbehövd. Det kände jag så fort jag såg henne igår. Vi får aldrig mer vara ifrån varandra sådär länge igen.
Idag har jag mest legat och läst på balkongen och avslutade det hela med att åka och träna. (Läs: HÅRT.) Först 30 min cykel, sedan 30 min core och efter det en timme bodypump. Gissa om jag var hungrig när jag kom hem och gissa om jag är mör i hela kroppen nu. Pust. Det märks att jag knappt tränat på hela sommaren. För några veckor sedan hade det här varit rena barnleken.
...å andra sidan var det nog nyttigt för mig och min själ att vara ifrån det ett tag.
Så länge du är med mig
Men först ska jag träffa min fina Cicci som jag upptäckt blivit en jag inte kan klara mig utan.
"Emma, du och jag är två idélösa slackers från Saltsjöbaden."
Kids
Jag har blivit en mästare på det här med att hålla i pengar. Kanske har det väldigt mycket att göra med att jag inte haft möjlighet att spendera pengar på något förutom mat och dricka hittills denna sommar. Fast bra är väl det med tanke på hur arbetslösheten ständigt gör sig påmind. Dock måste jag erkänna att jag är väldigt sugen på nya kläder och accessoarer. Det får bli en tur snart, och JA, jag ska ta tag i det här med jobb. Jag ska. Ångest.
Nu ska jag slappna av och se LOST.
Trots det timglas som sliter i oss så ska vi hitta en väg ändå.
Alla talar om dig Hurricane
Vad konstigt att den bästa tillflyktsorten för alla svackor finns så nära en att man inte ser den.
Det räcker med att komma bort en helg till mitt ute i ingenstans. Att komma till ett ställe där man inte behöver känna några krav eller någon stress, ett ställe där man bara får vara. Där vara är allt det handlar om. Det är en sådan otrolig frihetskänsla att kunna kliva upp på morgonen, öppna dörren och i nästa sekund befinna sig utomhus i frisk luft utan några som helst spår av avgaser. Att vara omgiven av tystnad och inte störas av några tutande bilar eller grannar som bråkar. Det är en härlig känsla att kunna springa barfota i sommarfuktigt, grönt gräs och fortsätta ut på bryggan för att i nästa sekund kasta sig i vattnet. Att få känna sig fri. Att bara få vara.
Det gör gott för själen. För mig.
I helgen blev vi barn på nytt. Vi sprang barfota i nyklippt, sommardoftande gräs och spelade fotboll. Vi åkte båt samtidigt som vi lyssnade på Elegi och lät vinden blåsa i våra hår så det knappt gick att borsta ut det sen. Vi spelade kort och flydde från all den stress datorer ger. Vi drack gott vin ute i solen samtidigt som vi spelade in videosar, tog massa bilder och gjorde oss i ordning inför kvällen. Vi grillade varje kväll och åt till vi inte fick ned en bit till. Vi lekte charader till mörkret övervann oss. Vi satt nere i källaren och kollade på film, ömsom skrattandes och ömsom gråtandes. Den ofrivillige golfaren. I taket lyser stjärnorna. Dirty Dancing. Nobody puts Baby in a corner. Vi bara var.
Det är lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö
Jag saknar det här.
I eftermiddag åker jag ut till Maddies pojkvän Daniels landställe på Gummarö och stannar förmodligen till på söndag. Det är skönt att komma bort från allt lite då och då. Jag märker själv hur rastlös jag blir, och hur mycket jag drar ned mig själv med mina tankar så fort det slutar hända saker omkring mig.
För att jag aldrig skulle kunna klara mig utan din musik
Inget värt nåt som inte inger hopp
Det är som att min omgivning är för liten för mig.
Hjärnan säger en sak och hjärtat säger en annan.
I slutändan är det jag som får ta stryk för att jag gör som hjärtat vill.
Och i slutändan när allt är över står jag där lottlös och ångrar att jag inte valde tvärtom.
Jag som började tro att ångesten hade lagt sig.
Idag är ett levande bevis på att den inte har det någonstans. Det var bara jag som lyckades trycka undan den för några dagar även om den låg kvar där inne och gnagde sår på min insida.
Tomhet. Så känner jag.
Och jag är maktlös. Jag kan inte göra någonting åt det, kan inte kontrollera det.
Jag vet inte hur man hanterar situationer som dessa.
Och jag hatar att se dig ha ont och jag hatar att se dig lida.
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Lars Winnerbäck har varit på repeat hela veckan och kanske kan man säga att han var min och Linneas räddning. Det har inte gått en dag utan att jag saknat tiden på briggen. Den försvann så fort.
Use somebody
Hejdåhejdåhejdå
Jag åker till Finland i en vecka nu. Kommer hem den 22a igen. Jaja. Vi ses.
Så sätter du själv dina gränser
Kanske är jag som jag är för att det gör så ont att sakna.
Igår var Carro, Sandra och jag på Britney. Det var en besvikelse och vi kunde lika gärna varit utan. Britney var där, men inte där. Å andra sidan får jag vara stolt över att ha sett min barndomsidol in real life.
Hjärter dams sista sång
Det är en läskig känsla att vakna på morgonen och stå öga mot öga med meningslösheten.
Lars Winnerbäcks Timglas fick vara på repeat i mina öron en stund. Sen fick mamma torka mina tårar och säga att allting faktiskt löser sig till slut. Jag vet inte om jag tror på de orden riktigt.
Jag står inför ett dilemma jag inte är stark nog att ta itu med. Jag får inte skjuta på det längre.
Jag hatar att jag vet vad jag vill välja och jag hatar ännu mer att det är det jag inte får välja.
Det var så mycket lättare att vara ifrån allt.
Åt det gamla ska vi binda vackra kransar
Två gånger under den här tiden var jag på väg hem, men någonstans bland tusen tårar och tankar klarade jag inte av det. Det är omöjligt att slita sig därifrån. Den första av dessa gånger var jag tvungen att åka från Gotland till Stockholm för att inse att jag var tvungen att ta mig tillbaka till Gotland. Redan samma kväll satt Cicci och jag på färjan tillbaka till världens bästa ställe. Den andra gången hade jag biljett betald hem från Polen till Stockholm, men det var hopplöst att stå emot erbjudandet att få segla med till St Petersburg i Tall Ships' Races med fina fina fina människor. Det går inte att säga nej. Det går bara inte. Speciellt inte när dessa fina fina fina människor ber en att stanna. Då faller jag.
Det känns som att jag varit borta en evighet nu, men ändå inte alls. Trettio dagar är svåra att sammanfatta i ett enda inlägg, men inom mig har jag bevarat många fina stunder. Jag längtar bara dit igen.
Det som gör mig extra ledsen är att jag fortfarande hade möjlighet att stanna kvar. Tro mig, hade jag kunnat hade jag inte tvekat ett ögonblick. Nu hade jag mina skäl till varför jag måste lämna.
Det tog emot att åka hem idag. Något enormt. När mina ögon fortfarande var fulla av tårar tog Lina mig i handen och sa kom här, jag ska visa dig något. Vad det var kan jag inte säga här, men det gjorde att jag skrattade i alla fall. Jag tänkte att du skulle få dig ett sista skratt. Fina Lina.
- Det här är också livet. Tänk vad häftigt att du kan känna så mycket samtidigt.
För mig känns allt så definitivt. Det känns som att man sätter punkt. Klipper alla band.
Som att allt är över.
Jag vill bara tillbaka.
Jag saknar er jag saknar er jag saknar er.
Jag skulle kunna skriva i all oändlighet om hur det känns nu, men jag sätter stopp här.
Det räcker nu.
Hugger i sten
- Jag klarar inte det här.
- Jo, det gör du visst. Du klarar det alldeles utmärkt. Det värsta som kan hända är att du känner såhär, att du gråter. Inget går sönder.
- Jo, jag gör.
- Nej, det gör du inte.
Tack för att du är så bra, Lina.
Jag är för svag för sånt här.
Nu ska jag ut och springa och rensa huvudet. Milslångt inlägg kommer sen för den som orkar.
