Finland var roligare när jag var mindre, men jag kan inte låta bli att älska det stället fruktansvärt mycket ändå. Det skrämmer mig lite när jag inser att jag börjar bli vuxen, att gränsen mellan barndom och att vara stor är en enda dimma. Jag kan inte fly åt något av hållen. För några år sedan sprang jag fortfarande runt på klipporna i Finland, brunbränd och lyckligt ovetandes om den framtidsångest som komma skulle. Någon gång måste man dock bemöta den, och jag tror det är min tur nu.

Lars Winnerbäck har varit på repeat hela veckan och kanske kan man säga att han var min och Linneas räddning. Det har inte gått en dag utan att jag saknat tiden på briggen. Den försvann så fort.