Märker ni hur lite jag har att säga för tillfället? Känns lite som att jag börjat avreagera mig genom att rita i stället för att göra det i ord. Det är rätt skönt.

Jag har möblerat om lite i mitt rum och har några nya plagg i garderoben. Det sistnämnda tack vare en fin vän.
Gårdagen började med ben- och rumpträning och avslutades i en soffa på Söder hos Lina med film och massa pizza i magen.

Det finns inte så mycket att säga just nu.

Jag vet inte om jag någonsin trott på slumpen. Så länge jag kan minnas har jag menat att allt är förutbestämt; att det redan är bestämt vilka beslut i livet man ska ta, vilka man ska umgås med, vad man ska gå igenom och när man ska dö. Jag har alltid trott att min livssaga redan står skriven någonstans och att jag styrs utifrån den, att det redan är menat att jag ska vara med om allt jag är med om.
Tanken på att det redan är dokumenterat vad som händer härnäst, att det någonstans finns ett "steget före", skrämmer mig lite. Jag skulle kunna ligga hack i häl med tiden, men det spelar ingen roll, för den vet redan något som jag inte vet.
Samtidigt kan jag känna att det kanske visst finns något som heter tillfälligheter. Att det är dessa små tillfällen i livet då man har en chans att själv ta ett beslut. Det är små tillfällen som aldrig kommer komma tillbaka, tillfällen då man måste ta sig samman och agera i det som är nu. Även om det kanske bara handlar om minuter eller sekunder så är det en tid som bara hänger på dig, som du har i dina händer och som du kan krama hur hårt du vill.
Jag tror att mitt liv på något sätt avgjordes sommaren 2009. Då när jag i förtvivlan och med en insida i skärvor åkte hem från Gotland utan att riktigt förstå vad jag gjort. Utan att tänka lämnade jag den plats på jorden som får mig att må som en prinsessa, den plats på jorden där några av kanske världens finaste människor finns samlade. Hela båtfärden hem satt jag bakom ett par solglasögon och grät tyst. Jag ville skrika för att jag hade så ont i hela kroppen, men jag kvävde det. Tänkte att det här var en mardröm jag snart skulle vakna ur. Winnerbäck sjöng i mina öron och hans musik var det närmaste jag kunde komma känslan av att jag var där igen. Och jag kände i hjärtat hur det inte räckte.
I Nynäshamn undrade jag vad jag hade gjort. Hur kunde jag vara så dum. I den sekunden hade jag redan bestämt mig: jag skulle tillbaka. Och det var i den sekunden jag gjorde ett val jag mådde så obeskrivligt bra av, ett val som skulle komma att halvt bestämma fortsättningen på mitt liv.
Det blev bokstavligen hem och uppdatera packningen, vända och ta färjan tillbaka samma kväll. Jag stannade länge den gången och det blev den bästa sommaren i hela mitt liv, men kanske också den sommar som innehöll mest tårar. Tårar bestående av rädslan för att förlora människor som verkligen sett mig och som grävt sig så djupt in i mitt hjärta.
Ibland kan jag undra hur mitt liv skulle sett ut om jag valt att inte återvända till Gotland den sommaren. Jag blir rädd när jag tänker på det, på alla "om" och "men" som finns, och jag får en obehagskänsla i kroppen. Den dagen innehöll en liten portion tid jag själv fick bestämma över och jag stängde av hjärnan den dagen; jag levde enbart efter mitt hjärta som så många andra gånger.
Det blev ett levande bevis för mig på att det hjärtat säger är det som är rätt och att man i dessa små tillfälligheter som kommer i livet ska agera utifrån just hjärtat.
Livet är fullt av tillfälligheter. Ta vara på dem.

Det är som att jag inte vet var jag har min plats.
Då var jag barn och då visste jag vad som gällde. Jag visste vad jag hade för bekymmer och jag visste hur dagarna såg ut. Framförallt visste jag vad det innebar att leva i nuet. Idag står jag och trampar på olika ställen med fötterna ständigt i rörelse. Jag förflyttar mig, snavar, halkar till, ramlar ihop, tar mig upp igen och har aldrig riktigt båda fötterna på ett säkert ställe. Det är som att marken under mig brinner, att jag inte kan stå stilla tillräckligt länge och känna att jag trivs där. Och det är som att allt kan brista när som helst. Som att jag inte vet någonting.
Jag är på väg att bli vuxen och jag har ingen aning om hur man gör. Hur man ska se ut, hur man ska agera och vad som förväntas av mig. Det är en dimmig värld jag kliver in i och jag luktar på den, smakar på den och känner på den. Jag använder alla mina sinnen. Den är utanför mina annars så trygga gränser, den är nåt nytt, nåt obekant. Och den skrämmer mig. Samtidigt är den så spännande, så oförutsägbar och den är verkligen min. Jag kan göra vad jag vill med den. Jag kan forma den med mina händer och jag kan välja vad jag vill se.
I början, när jag tog första steget in, var dimman tjock och ogenomtränglig; den var kritvit och jag visste inte om jag befann mig i början, mitten eller slutet. Kanske stod jag vid ett stup där ett snedsteg hade inneburit att jag föralltid skulle falla; jag såg absolut ingenting. Sakta men säkert började saker klarna, dimman lättade och var inte längre en nästintill konkret gröt.
Någonstans började jag ta tag i den värld där jag inte känner att jag har någon riktig plats. Den värld där jag känner att jag befinner mig mittemellan två världar. Jag började ta tag i den tid där det känns som om man egentligen inte finns, där man identitetslös strövar runt lite fumligt och varken vet ut eller in.
Jag undrar hur det ser ut när dimman försvinner helt och när skärpan är inställd på det skarpaste. När allt är ristat i sten och när jag kan erkänna att här är mitt liv.

Jag ska hålla dig i handen idag så du slipper vara rädd.

Något av det bästa som finns måste vara att träna så hårt att det smärtar i musklerna för att det är så tungt. Mina ben och min rumpa är helt slut och jag måste verkligen hoppa in i duschen. Men det där med träning, det är bra grejer det.
Och sen tycker jag ju hemskt mycket om sommaren också.

Jag borde åka och träna bara för att jag inte gjort det sen i onsdags, men jag är sjukt sugen på IKEA.

Egentligen hade jag noll träningssug idag, men jag åkte iväg ändå. Kände att jag behövde rensa huvudet en skvätt och när jag väl stod på löpbandet blev det milen. Idag blev den avklarad på 49 minuter och 47 sekunder, och det var knappt så att jag var trött efter. Såg det lite mer som uppvärmning. Nu är mitt mål att klara den på i alla fall 45 minuter. Det ska gå!
Bodypump-instruktören hade pepptalk med mig efteråt.
- Du får inte ge upp nu. Man blir helt knäckt, jag vet det. Och jag vet att du kommer vara jättebra, för du har sån karisma.
Det var fint och jag tackade och sa att hon var gullig och gick sen därifrån med en härlig känsla inombords.

Det är väl det där "duktig flicka"-syndromet som alltid tycks leva kvar i mig. Jag tampas med det varje dag och det äter bitvis upp mig.
Under hela min uppväxt har jag velat vara bäst på allt jag gör. Jag ville vara den som ritade finast på dagis, den som fick stå längst fram på dansen, den som vann alla simtävlingar - jag ville vara bäst vad jag än gjorde.
Prestationsångesten var ingenting jag märkte av eller som gjorde mig bekymrad förrän några år senare. Den följde med mig till gymnasiet. I början räckte det med MVG på alla prov och redovisningar, men i trean kom jag in i ett mönster där jag skrev alla rätt hela tiden. Det blev den nya ribban för mig. Och det var så jag fick bekräftelse på att jag var ganska bra; några ord eller siffror på ett papper. Jag fortsatte så fram till studenten, och ibland kan jag fråga mig hur fan jag egentligen orkade. Och var det värt det?
Varje gång jag fick tillbaka ett prov drog jag bara en lättnadens suck över att jag klarat det. Jag blev inte ens glad, det hade ju blivit en vana.
Någonstans kanske jag ska tacka mig själv för att jag ger mig in i den här leken där man ska vara bra på allt. Att jag sätter sån press på mig själv. Annars hade jag aldrig gått ut med de betyg jag eftersträvade. Mycket var också tack vare min självdisciplin, bestämdhet och vägran att misslyckas. Det sistnämnda är väl egentligen synonymt med prestationsångest.
Jag har alltid varit van vid att klara allt jag tar mig an. Då har det å andra sidan handlat om saker jag vet att jag klarar av, saker jag känner mig trygg med och där jag inte går utanför mina gränser. Saker där jag vet att jag inte behöver synas.
Ordet misslyckas finns inte i mitt huvud. Jag är livrädd för det. Livrädd för att svika mig själv. Men sviker jag verkligen mig själv? Sviker jag mig själv om jag tillåter mig själv att misslyckas? Det är väl snarare så att jag sviker mig själv om jag gång på gång ska straffa mig själv och skratta åt hur ynklig jag är så fort det är nåt jag inte klarar av för att jag lagt ribban för högt?
Det är som C och S sa när de kom förbi den kvällen när jag hade ont i ögonen och huvudet för att jag gråtit så mycket: Du måste våga misslyckas. Just då var det svårt att ta in de orden, men ju mer jag analyserar meningen förstår jag att ingen är odödlig. Jag misslyckades, men samtidigt vann jag. Jag vann för att jag tog mig an en av mina värsta rädslor, och jag slog mig blodig, men jag gjorde det. Mamma berättade för mig samma morgon att hon läst att mod är om man utsätter sig för någonting som man verkligen vill, men som man är så väldigt obekväm med. Och det var precis så det var för mig. Jag gjorde något som jag aldrig skulle vågat om jag hade tänkt efter ordentligt innan, och kanske var det därför jag anmälde mig i sista sekund med vetskapen om att det inte gick att dra sig ur.
Jag förlorade och vann på samma gång, men det var förlusten som tog hårdast på mig. Samtidigt kanske det är den som kommer att stärka mig.
Jag la krokben för mig själv, ramlade och slog mig hårt, och var väldigt nära på att ge upp. Men jag ska ta mig upp på benen igen, stå rakt och sträcka på ryggen för att utstråla så mycket självsäkerhet jag kan. För jag är bra.
Nästa gång är det jag som slår min rädsla blodig.

Jag kanske verkar totalt off, men jag måste få hjärntvätta mig själv lite innan jag sticker till min fina Maddies för att styra upp hela dagen innan hennes tjugoårsmiddag ikväll.
Så. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon.

Varför går jag ändå runt med en svidande klump i magen som säger tvärtom? Och varför vill jag kräkas för att jag skakar från insidan och ut?

Ibland kan allt kännas lite tvivelaktigt. Till exempel hur det kommer gå på söndag och vad vill jag egentligen med hjärtat mitt?

Idag har Carro och jag köpt nya träningskläder, vilket kanske är det roligaste som finns att köpa. Dessutom blir det ännu roligare att träna. Kanske var det tack vare det jag klarade av milen på 51 minuter och 57 sekunder idag. Eller så var det för att jag bara hade 55 minuter på mig innan pumpen skulle börja så jag var tvungen att pressa mig järnet. Och jag har ju sagt det tidigare: när jag ger mig fan på något brukar jag oftast klara det. And I did it!
Imorgon har jag körlektion och sen ska jag träffa min underbara Lina hela dagen.
Det känns bra nu.

Det är mörkt ute och på radion spelar de Simon & Garfunkel's The Sound of Silence. Jag har alltid tyckt att den låten är så vacker, att det finns något speciellt i den som får mig att se livet från ett annat perspektiv. Det är som att jag kliver ur mitt skal och tittar på mig själv som om jag vore någon annan. Det är som att tonerna plockar fram all den skönhet som finns i livet. Allt det vackra som livet faktiskt kan vara.
Det är torsdag kväll och vi är på väg mot Arlanda för att hämta hem min syster. Jag föreställer mig hur jag kramar henne när hon kommer ut från gaten. Hur jag känner att familjen är hel igen. Och hur jag känner att allt kanske kan bli som vanligt igen.
Vi sitter i bilen och jag föreställer mig att sommaren har kommit. Jag ser hur jag skrattar. Hur jag skiner och sprudlar och hur det skriker om mig hur lycklig jag är. Jag ser mig tillsammans med fina människor på platser där jag vill vara. Jag ser för mig en framtid så som jag önskar att den ska vara.
Det är som att jag lyckas lägga all stress åt sidan. All ångest som fortfarande har sin hemliga vrå därinne.
Jag har lärt mig hur man överlever. Framförallt har jag lärt mig att tiden inte är tillräcklig för att gå runt och inte tycka att livet är vackert. Ändå kan jag halka till och tappa fotfästet ibland, men jag tar mig upp. Skrattar. Låtsas som ingenting. Skrattar ännu mer. För är det något jag vet hur man gör är det att skratta.
Och det är en trygghet.
Men det är mig jag måste jobba med.

And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking,
People hearing without listening,
People writing songs that voices never share
And no one dared
Disturb the sound of silence