Jag vet inte om jag någonsin trott på slumpen. Så länge jag kan minnas har jag menat att allt är förutbestämt; att det redan är bestämt vilka beslut i livet man ska ta, vilka man ska umgås med, vad man ska gå igenom och när man ska dö. Jag har alltid trott att min livssaga redan står skriven någonstans och att jag styrs utifrån den, att det redan är menat att jag ska vara med om allt jag är med om.
Tanken på att det redan är dokumenterat vad som händer härnäst, att det någonstans finns ett "steget före", skrämmer mig lite. Jag skulle kunna ligga hack i häl med tiden, men det spelar ingen roll, för den vet redan något som jag inte vet.
Samtidigt kan jag känna att det kanske visst finns något som heter tillfälligheter. Att det är dessa små tillfällen i livet då man har en chans att själv ta ett beslut. Det är små tillfällen som aldrig kommer komma tillbaka, tillfällen då man måste ta sig samman och agera i det som är nu. Även om det kanske bara handlar om minuter eller sekunder så är det en tid som bara hänger på dig, som du har i dina händer och som du kan krama hur hårt du vill.
Jag tror att mitt liv på något sätt avgjordes sommaren 2009. Då när jag i förtvivlan och med en insida i skärvor åkte hem från Gotland utan att riktigt förstå vad jag gjort. Utan att tänka lämnade jag den plats på jorden som får mig att må som en prinsessa, den plats på jorden där några av kanske världens finaste människor finns samlade. Hela båtfärden hem satt jag bakom ett par solglasögon och grät tyst. Jag ville skrika för att jag hade så ont i hela kroppen, men jag kvävde det. Tänkte att det här var en mardröm jag snart skulle vakna ur. Winnerbäck sjöng i mina öron och hans musik var det närmaste jag kunde komma känslan av att jag var där igen. Och jag kände i hjärtat hur det inte räckte.
I Nynäshamn undrade jag vad jag hade gjort. Hur kunde jag vara så dum. I den sekunden hade jag redan bestämt mig: jag skulle tillbaka. Och det var i den sekunden jag gjorde ett val jag mådde så obeskrivligt bra av, ett val som skulle komma att halvt bestämma fortsättningen på mitt liv.
Det blev bokstavligen hem och uppdatera packningen, vända och ta färjan tillbaka samma kväll. Jag stannade länge den gången och det blev den bästa sommaren i hela mitt liv, men kanske också den sommar som innehöll mest tårar. Tårar bestående av rädslan för att förlora människor som verkligen sett mig och som grävt sig så djupt in i mitt hjärta.
Ibland kan jag undra hur mitt liv skulle sett ut om jag valt att inte återvända till Gotland den sommaren. Jag blir rädd när jag tänker på det, på alla "om" och "men" som finns, och jag får en obehagskänsla i kroppen. Den dagen innehöll en liten portion tid jag själv fick bestämma över och jag stängde av hjärnan den dagen; jag levde enbart efter mitt hjärta som så många andra gånger.
Det blev ett levande bevis för mig på att det hjärtat säger är det som är rätt och att man i dessa små tillfälligheter som kommer i livet ska agera utifrån just hjärtat.
Livet är fullt av tillfälligheter. Ta vara på dem.