Segla.
JAAAAAAA!!!
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt.
Ned slank det hur som helst, mumma. Jag tycks inte ha någon riktig botten, kan verkligen äta hur mycket som helst. Jag menar, innan jag gick ned till mormor hade jag slängt i mig en tallrik havregrynsgröt till lunch. Nu kan vi snacka aptit.
På kvällen blev det spinning och sen satt jag vid vattnet i Nacka Strand med Carro och Sabina och tittade på fina båtar som flöt förbi, åt sallad, skrattade åt farthinder-skyltar och luktade på grönskan.
Imorse var jag uppe på spinning 06:45. Suveränt sätt att starta dagen på.
När jag kom hem blev det lång frukost och samtal med mor min. Jag får absolut inte, under några omständigheter, tatuera mig. Gränsen gick vid hål i naveln, sa hon. Fuck. Vi är rökta om vi gör det i Asien, Maddies. Ledsen. Ain't gonna happen.
Nu ska jag tvätta håret och sen sticker jag till briggen en sväng för att bli värsta teknikern.
Jag har varit på rymmen utan någonstans att fly.
Det är fint att man kan sitta i en bil en försommarkväll och känna hur det trillar stenar från bröstet. Hur man kan sitta där med en fin vän och bara känna att det faktiskt är okej. Att det är okej att det inte alltid är så lätt. Och att veta att man alltid har varandra, oavsett.
Det är fint att få bevisat för sig att man aldrig någonsin egentligen behöver tvivla.
Sats-fucking-X!
Hjärta på träning!
Halvvägs till körkort!
Ungefär som att världens tjockaste elefant har hoppat från mina axlar. Så känns det. För vet ni. Jag skrev teoriprovet imorse och jag klarade det. JAG KLARADE DET!!! Nu behöver jag inte ägna en tanke till åt den där jädra teoriboken som vanligtvis ligger och skrattar åt mig. Nu är det jag som skrattar åt den. Ha, ha, ha.
Sitter här i valet och kvalet om jag ska gå ut och springa långa rundan här, förbi golfbanan, ut mot hästarna och förbi ett glittrande vatten och inandas frisk försommarluft, eller om jag ska orka pallra mig till SATS och träna jagvetintevad där. Kanske prova SatsX? Någon som gjort det och kan säga om den är värd eller inte? Alternativ 1 lockar nog ändå mest. We'll see.
So the lion fell in love with the lamb.
Ända sedan Twilight och hysterin över Edward Cullen kom, har jag varit ganska emot det. Jag har alltid haft svårt för att tycka om någonting som alla är helt galna i. På något vänster lyckades en viss Lina lura mig att läsa dessa magiska böcker. Och nu förstår jag. Jag är helt besatt. Fan. Jag som aldrig skulle bli en av dem. Nu är jag mitt i smeten och jag vill också ha en Edward som säger massa fina saker till mig.
Idag har jag haft körlektion och gjort alla möjliga säkerhetskontroller. Det känns bra.
Syster min behövde x antal timmars hjälp med matte D, så vi har suttit ute på gården i bikini och pluggat och fått färg. Dock bara på framsidan, vilket kanske ser ganska knasigt ut.
Nu tänkte jag bege mig till SATS för lite ben- och rumpträning. Springa blir det inget av idag då jag verkligen kutade järnet igår. Tror aldrig jag sprungit så snabbt förut och damn vilken energiladdning jag hade efter helgens seglande och all mat jag stoppat i mig. Blev lite stolt över mig själv när jag såg att milen igår slutade på 48:20. Dock var jag rätt slut i musklerna på pumpen efter att ha hängt i masten och satt ett och annat segel under de föregående dagarna.
Och så kom jag på att jag kanske borde vara nervös inför imorgon...
As if a good thing ever could make up for all the pain.
Jag är högst upp i masttoppen och tittar med stora ögon på en sol som går ned mot horisonten. Det tar längre tid än vanligt att beslå segel, då solen som färgar himlen allt mer rosa tar upp alldeles för mycket av min koncentration. Jag är ensam däruppe, men med ett öppet lugnt vatten och en utsikt som många aldrig får uppleva, känner jag mig allt annat än det. Det är synd om dem som aldrig får vara med om något som detta. De som aldrig får känna av när hjärtat hittar sin behagligaste rytm och hamnar i något slags dvala. Det är en härlig känsla att få slippa alla måsten och att bara få vara om så bara för en stund.
Jag sitter på ett berg efter solnedgången med människor som får mig att må bra och blickar ut över ett trygghetsingivande segelfartyg som ligger förtöjt och skvalpar tyst i det lugna, mörka vattnet precis vid klipporna. Luften är varm av sommar och det är en välbekant, speciell doft av vatten, sol och grönt som letar sig in i min näsa. Klockan är sent men det är fortfarande värme i luften.
Det bor en inre ro i mig och jag tänker att livet är nog väldigt vackert och unikt ändå.
Beslutar mig för att det är det här som gör livet.
Det finns så mycket vackert såhär års att man i stundens hetta glömmer bort hur det kan vara att samma värld många gånger har känts meningslös. Man glömmer bort att det någonsin har funnits stunder då livet stavats tårar och då smärtan infunnit sig i hjärtats och själens alla vrår. Man glömmer bort sånt, för man påminns om hur fantastisk omgivningen och tillvaron kan vara.
Samtidigt som det finns så mycket vackert och lyckobringande i det vi lever i, finns det alltid de som går runt med värk i hjärtat och inte vet vart de ska ta vägen. Då kan inte blommor, gröna ängar och soldoft lösa problemen. Inte heller kan kvällar vid vattnet tillsammans med personer man värderar högt vara tillräckliga, när man är där fast ändå någon annanstans.
Blöta kinder är ett faktum och hålet i hjärtat bildar en gröt av allt man en gång trodde var sant.
Det finns säkerligen en önskan i allas hjärtan om att få stå sådär på en fotbollsplan en sommarkväll och titta in i ett par vackra ögon. Att få vara en del i den klassiska scenen hämtad ur filmen En Kärlekshistoria. Att ha någon som håller om en.
Och det gör nog lite ont i oss alla ändå, fast det är sommar i luften och fåglarna kvittrar långt in på en ljummen natt.
Bara hjärtan som önskar bedra och bedragas.
My heart will go on.
Leo och Kate är det i alla fall! Eller ska jag säga Jack och Rose?
Det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra.
I had a dream you were gone.
Tjena.
Jag måste få det här körkortet ur världen snart. Imorgon ska jag prata med min körlärare och är jag värsta braveheart kanske jag bokar tid i nästa vecka. Oh. Lord. But a girl's gotta do what a girl's gotta do. Det går liksom inte att koncentrera sig på nåt annat om man hela tiden har en liten ful röst i huvudet som säger att jag kan ju faktiskt läsa körkortsboken en gång till. Jag ska plocka mitt samvete alltså. Tro mig om jag säger att jag har pluggat. Jag blev ju t.o.m. utsedd till klassens pluggis på vår studentskiva med motiveringen att ingen annan fick nån röst. Kändes bra. Feta tönten.
Damn vilka djupa texter och meningsfulla blogginlägg jag publicerar nu för tiden.
Sweet.
No one wants forever.
Räkna inte andetagen, utan de ögonblick som får dig att tappa andan.
Att bli bedragen på sin möjlighet är som att bli påmind om omöjlighet.
Och sen råkade Cissi och jag leta som idioter efter ställen där vi kunde ta hål i öronen, men de var antingen stängda eller så var de som tog hål inte där just idag. Två minuter innan stängning hittade vi vår guldgruva, så nu är vi båda ett hål var rikare i öronen.
It's a good thing tears never show in the pouring rain.
Sen ska jag in till stan och träffa Cissi som varit borta alldeles för länge. Det blir nog att sitta otaliga timmar på ett fik och prata.
Ikväll har Jenny 19-årsfest med indiskt tema och jag ska ha en röd prick i pannan.
Cissi och jag i Köpenhamn
Handle me.
Jag blir så imponerad av vad som händer med mitt psyke. Att jag kan gå från att vara lite låg till att ha världens största leende på läpparna. Egentligen är det lite konstigt att man kan må så bra av något som kan vara så fysiskt påfrestande, men det är en sån härlig känsla när man ser vad man faktiskt klarar av. Ta till exempel när man springer. I början kan det gå ganska segt, man måste få upp flåset och värmen, och det kan vara ganska jobbigt. Efter ett tag känns det helt okej och man känner att man kan fortsätta ett tag till. Sen kommer första tröskeln där man känner att man inte klarar mer, att man måste stanna och hämta andan. Det är vid den här punkten många ger upp, när man i själva verket bara ska fortsätta och utstå, hur jobbigt det än är. Man ger upp för att man tror att det kommer fortsätta på samma sätt resten av springturen, men hemligheten ligger i att passera den här tröskeln. Faktum är att när man tror att man inte orkar mer så har man trettio procent kvar att ge. Passerar man tröskeln kommer man in i andra andningen och det är så extremt häftigt; sån obeskrivlig känsla och ett sånt rus i hela kroppen. Det är här man tror att man är odödlig och det är här man kan fortsätta hur länge som helst. Kommer du dit kan ingen ta dig.
Det är som de sa i det senaste Grey's Anatomy-avsnittet: The body was designed to stay alive.
Och man kan hjälpa den så oerhört mycket på traven.
Träning är att leva och att leva för sin skull. Det är att må bra och att finna ork till allt runtomkring.
- Det är så kul att se dig, du ser så glad ut hela tiden! sa spinninginstruktören till mig efter passet idag.
Och det var precis så jag kände mig. Glad.
För jag hade tränat och gett allt.
It's a hard thing faking a smile when I feel like I'm falling apart inside.
Bästa låten just nu: Ellie Goulding & Erik Hassle - Be mine.
Jag tänker inte så mycket just nu. Försöker mest bara låta mig dras med i olika vindar.
Jag ber om ursäkt för att bloggen får lida för det.
Harar och sorkjävlar.
Idag har jag insett följande saker:
1. Att ett diskrum på en brigg kanske tar femtioelva år att städa och sanera, men att det ändå inte ser renare ut för fem öre. Jag fick i alla fall fina tvungna kommentarer som "vad fint det blir!" Tack så mycket. För att ni försökte alltså.
2. Att jag väldigt osannolikt kommer klara av att ta körkort innan 20:e maj som jag satt som deadline. Det kommer liksom inte funka. Eller så får jag bara ge mig jävla fan på det. (Förlåt Lina, jag hoppas vi inte behöver ta den här konflikten till högre makter. Guds frid på dig.)
3. Att porträttet jag ritat på Linnea kanske är rätt bra ändå. När jag har teckningen framför mig här in real life så ser man verkligen att det är den där söta ungen jag ritat av. Lite (eller ganska mycket) synd att fotot jag tog på den blev väldans orättvist. Jag borde faktiskt radera det egentligen.
4. Att rita och skriva kanske har gjort mig till en bättre människa med annan syn på livet på några dagar. Jag vet, jag har blivit en sån fjant.
5. Att min LILLAsyster ser lika gammal som eller äldre ut än jag. Crap. Jag måste nog skaffa sillisar. Eller också spendera en halvtimme varje morgon med att måla mina ögonfransar. (Ja, hon gör seriöst det.)
6. Att jag tydligen har "finska ögon" enligt John. Han kunde liksom ana att jag hade finskt påbrå sa han. Men så är han ju bara en simpel kock också som han så fint uttrycker det.
Ursäkta ironin rätt igenom, jag är lite trött känner jag.
En Linnea.
Egentligen vet jag inte om jag blev så väldigt nöjd trots de otaliga timmar jag suttit. Det är så mycket som gör att det inte är hon. Till exempel att det ena ögat är lite större än det andra, näsan lite för långt ned och att ansiktet är för avlångt. Sen ser det ännu värre ut också med tanke på att det är fotat med en mobilkamera. (Du är sötare på riktigt, Linnea.)
Ett farligt vapen var vår blinda tro.
