Livet vill vara mitt just nu. Det är jag som får äga och inte ägas.
- Du ska styra, inte styras.

Jag är inte van vid att gå runt och känna såhär. Att inte ha några jobbiga tankar som gnager mig. Trots att några av dem kanske finns där, har jag bestämt mig för att skaka bort dem. Jag har bestämt mig för att tro på att allt löser sig, för det gör det faktiskt.
För några veckor sen skrev jag i ett dokument på min dator. Där står det bland annat:

Jag är trött på att svara ”bra” när någon frågar hur jag mår. Det är att ljuga flera gånger om dagen, både för andra och för mig själv, och det är att klistra på något som egentligen inte finns där, dag ut och dag in. Jag svarar bra för att det är det som förväntas av mig, det är det jag har lärt mig att man ska svara och det är det vi uppfostras till. Ingen vill väl ge ett sken av att må dåligt. Svaghet är inget att beundra.
Men jag är trött på att gå runt och låtsas att allt är bra när det inte är det. Jag är trött på att ständigt hålla humöret uppe när det enda jag egentligen vill är att gräva ned mig någonstans, gråta och sova bort det som gör ont. Att rida ut den mörka vågen i drömmarnas land och få vakna upp en dag och ha glömt bort hur det är att må skit.
Jag orkar inte längre gå runt och intala mig själv att ”det blir bra” eller att ”det löser sig” när jag inte tror på de tomma orden längre.

Jag fick ihop sex A4-sidor innan jag förstod det själv. Det var så mycket som behövde komma ut.
Men det gör ont i mig när jag läser. Det gör ont i mig att man kan ha så ont. Av ingen egentlig anledning.

Idag sitter jag här och mår bra och känner hur jag för var dag får allt mer makt över mitt liv.

Igårkväll satt jag uppe sent i min säng med wesc-lurarna på öronen och iPoden i handen och dunkade musik för att lyckas bestämma mig för vilken låt jag skulle instruera till idag. Jag bytte säkert tre-fyra gånger och till slut kom jag fram till att Aquas gamla dänga Doctor Jones skulle väl inte vara helt fel ändå. Det blir ju lite kul och party och allt det där.

Idag var sista dagen på utbildningen och imorgon skriver jag tenta.
Det har varit tre väldigt intensiva dagar och många utmaningar att ta sig an och rädslor att övervinna. Vi har cyklat flera timmar per dag, svettats hysteriskt och druckit kopiösa mängder vatten. Vi har dessutom ätit kopiösa mängder mat, frukt, keso/kesella och återställningsdrycker för att orka. Trots det lider jag säkerligen av en liten vätskebrist och förbränningen går på högvarv. Jag är hungrig hela tiden.
Det sista vi gjorde idag var att instruera till våra låtar. Som jag kanske nämnt tidigare har jag egentligen världens scenskräck. Jag får blackout och vet knappt vad jag heter. Hur knäpp är inte jag som väljer att bli något sånt här då? Här snackar vi ju bara rampljuset.
Till en början var det lite läskigt att kliva upp på scenen och ha alla ögon på sig, men det funkade och det släppte när musiken kom igång. Bara det att jag minns nästan bara vaga fragment av vad jag gjorde, det andra är lite suddigt. Däremot kommer jag ihåg hur jävla kul jag hade! För det var det. Så jävlajävlajävla roligt!! Tilläggas ska väl att vår lärare filmade varenda en.
Efter värsta hårdpasset (som det blev när alla körde en låt var), hade han dukat upp en hemmabio med stepbrädor, mattor, tv och GODIS i gruppträningssalen så vi fick titta på våra framträdanden, ge feedback till oss själva och få feedback av de andra. Ditt förnamn är utstrålning.

Mamma sa att hon är så imponerad av mig för att jag tar mig an saker som jag är rädd för. Att det är en styrka. Jag har lite svårt att se det, för jag har alltid sett det omvända. Egentligen handlar det väl om att ändra syn på saker och ting.

Nu ska jag plugga inför imorgon och sen blir det att sova eftersom jag förlorar en timme den här natten.

Tänkte bara säga att jag kanske inte är så aktiv de kommande dagarna. En del grejer är på intåg och jag går en väldigt intensiv utbildning för att kunna bli cykelinstruktör (vilket är så jävla roligt!!!) torsdag-lördag dagarna i ända. På söndag är det tenta och lite mer cykel. Gissa om jag är helt slut i kroppen för att jag cyklat så mycket och så tungt idag. Inte nog med det är det något fel på ventilationen i cykelsalen där vi var, vilket resulterade i att jag svettades ännu mer än jag vanligtvis gör (och jag svettas inte lite.) Men håll tillgodo.
Förlåt, men det är verkligen så stört, sjukt, galet, jagvetintevad, tokigt, jätteroligt!
Egentligen är jag en person som hatar att stå inför grupp. Jag får alltid blackout, kallsvettas och vill helst sjunka genom jorden. Det är nyttigt för mig, det här. För det är en personlig utmaning så det skriker om det, och vet ni, jag tänker besegra den här rädslan.
Jag citerar Alfons Åberg: Stick du stygga spöke, för du finns inte.

Jag har alltid gillat att vara tjej, eftersom jag älskar långt hår, roliga frisyrer och det här med att göra sig fin. Jag tycker om målade naglar, läppglans och bodylotion i någon fruktig lukt. Det är en vardagslyx att få fixa håret, smörja in sig med krämer och sminka sig.
Däremot har jag aldrig varit den där tjej-tjejen som håller för öronen så fort någon börjar prata om bajs. Jag klarar inte av dem då jag själv är ganska öppen av mig. Jag har heller aldrig varit värsta kill-tjejen som har kepsen på sned, åker skateboard och hänger med grabbar för jämnan. Någonstans emellan dessa har jag väl ändå funnit min plats. För jag tycker om rosa, glitter, hål i naveln, armband och örhängen, klänningar och annat liknande. Men jag gillar också att bli kladdig, arbeta med kroppen och utsätta mig för lite läskigare saker där adrenalinet rusar i en. Och jag har värsta kiss och bajs-humorn, vilken jag aldrig tycks växa ifrån. Humor överhuvudtaget har jag rättare sagt, för jag skrattar åt precis allting egentligen. (Eller är det humor då?)
Det är skönt att man kan vara lite som man känner.
Att sväva lite utanför det som samhället definierar som tjej respektive kille. Gå sin egen väg.
Jag vill inte vara en sån som blir placerad i nåt fack.

(Nackdelen med att vara tjej är dock den där veckan som infinner sig en gång i månaden. Den sätter stopp för ganska mycket. För ibland kan jag vara så chockerande sur och irriterad och ha så äckligt ont i magen att jag bara vill ligga under täcket hela dagen och bita i kudden och svära. Å andra sidan får ju vi bära på små mjuka, rosa bebisar och känna hur det är att vara gravid. Det ska vara häftigt har jag hört. Men att föda... Hjälp.)

Idag är det exakt fyra år sedan, på dagen.
Jag förstår inte riktigt hur fort tiden har gått.
Tjugoandra mars tjugohundrasex.

Det skrämmer mig när jag tänker på hur det kunnat bli om jag inte gjort det, och att beslutet jag tog då var avgörande för resten av mitt liv.
Jag minns hur jag tampades med rädslan och de påfrestande tankarna under väntetiden, och jag minns hur jag grät i skolan dagen efter beskedet. Då var det det största jag varit med om. Idag ser jag det bara som en av många händelser i livet.
- Det första jag ska göra när jag vaknar är att vicka på tårna.
Det gjorde jag.


Jag hittade bilder från innan på min dator. De äcklar mig lite.

Jag har då aldrig tidigare stött på någon träningsvärk i rumpan i klass med denna. När jag vaknade i morse och skulle lägga mig i fosterställning kände jag hur det verkligen drog i rumpmuskeln. Inte blev det bättre under dagen. Jag kan ju för fan knappt sitta utan att det känns som att det ligger värsta grejen mellan stjärten och stolen. Det måste vara gluteus maximus som grott till sig rejält sen gårdagens pass.
Skön grej att jag inte heller kunde luta mig bakåt när jag skulle göra situps idag för att jag hade så djävulskt ont i rumpmuskeln. Efter ett hårt spinningpass hade jag väl i stort sett utsatt rumpan min för allt den kan tåla. Det riktigt brände och sved av all mjölksyra och jag stapplade därifrån.
Nej, vet ni, fortsätter jag såhär kommer min gluteus maximus snart sitta i nacken. Jag tror minsann att jag fått en fastare rumpa sen igår. Åtminstone känns det så. Men damn vad jag ska fortsätta köra det där mördarpasset eftersom det uppenbarligen gör susen!
Min rädsla för faktan om att gluteus maximus sjunker en decimeter under ens livstid sätter eld i baken på mig. Inte katten vill jag vara en jävel på "penntricket" i framtiden. (Det är när man kan hålla fast en penna under rumpan och den stannar där. Går att göra på brösten också.)
Creds till styrketräning säger jag bara!

Imorgon efter frisören (ja, jag har bokat sling- och klipptid nu!) ska jag springa och köpa handledsskydd så jag kan utsätta mina armar för lite tyngre vikter. Jag har nämligen ruskigt svaga handleder och de tar hemskt mycket stryk när jag tränar armar bland de fria vikterna. Sen ska jag också köpa en ny träningstop som är rosa. I like!

Tänker jag efter är jag nog inte så trasig egentligen. För jag kan känna. Jag har alltid lyssnat på mina känslor, levt mitt liv efter vad mina känslor säger och på något sätt låtit mig styras av dem. Kanske är det inte så nyttigt att helt och hållet låta känslorna ta över hela tiden, det gör en så sårbar, men samtidigt är det häftigt. Att man kan känna så starkt.
På ett sätt tror jag det är nyttigt att man släpper ut känslorna till fullo. Visserligen kan det ha negativa konsekvenser om det är en känsla som trycker ned en - sådana ska man försöka tränga bort. Å andra sidan kan det vara bra att man har de känslorna också, för det kan på sikt stärka en.
Trots att jag kan växla humör innan jag ens hunnit blinka och trots att jag många gånger inte känner mig euforisk, skulle jag för allt i världen inte vilja byta. För jag tycker om att känna. Det är skönt att våga. För det är ju exakt det jag gör, om jag tänker efter ordentligt. Vågar. Ja. Jag vågar känna efter hur jag känner. Hela tiden. Och jag kastar mig in i känslan som kommer och blir ett med den utan att tveka, trots att det kan vara skadligt. Det är aldrig en känsla passerar genom min kropp obemärkt.
Jag insåg det idag. Då jag länge gått runt och trott att jag varit feg och rädd, har jag egentligen bara tvivlat på mig själv och samhällets acceptans. Och känt för mycket. Visst har jag varit rädd i stort sett sen studenten, men det har bevisligen inte hindrat mig från att göra det jag vill. För blickar jag tillbaka, då har jag verkligen gjort precis det jag vill. Jag har aldrig riktigt lyssnat på någon annans vilja vad gäller mig, för att jag alltid varit rädd för att bli trasig. Jag har onekligen brytt mig något oerhört om vad alla andra ska tycka hela tiden, men det hör egentligen inte hit, för jag har fortfarande bara lyckats lyssna på hjärtat och inte hjärnan i varje situation jag ställs inför.
Ändå har jag många gånger gått och varit svart av avund för att jag för en sekund inte kan stänga av hjärtat, för att jag aldrig kan lyssna på det min hjärna har att säga i valet och kvalet. Och varför kan jag inte vara som de? Men jag undrar, handlar det om mognad? Är man mer mogen för att man kan välja bort det hjärtat säger, eller handlar det bara om samvetet, om en pliktkänsla?
Hade jag lyssnat på hjärnan från första början, hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut nu. Frågar jag mig själv om jag hade varit lyckligare då, kan jag utan tvekan svara nej. Jag hade inte det. Jag hade förmodligen glömt bort hur det är att känna.
Blivit känslolös.
Det vill jag inte.
För jag är känslor. Känslorna är jag. De styr mig.
Därför har jag i hela mitt liv gjort precis det jag vill, och också blivit uppmuntrad till att göra precis det jag vill.
Jag är medveten om att det är lite riskfyllt att bara leva efter vad hjärtat säger hela tiden, men fan vad det får mig att må bra många gånger och vad det gör mig till mig egentligen.
Och vet ni. Jag lever. För det är att kunna känna så starkt så man tror att man ska gå sönder som gör att man vet att man lever.

Så fort jag springer in i en vägg eller träffar på ett hinder har jag en tendens att ge upp. Det är som att jag bara släpper allt, faller handlöst och väntar på att någon ska plocka upp mig igen. Livet fungerar inte så. Jag kan inte fortsätta ligga i ett hörn och gråta så fort jag har lite motvind. Ändå gör jag det lik förbannat, för det känns som att hela min jävla vår har varit en enda fet storm åt helt jävla fel håll.
Ni vet när man är på Gröna Lund eller Liseberg och ska dra i ett av tusen miljoner snören för att få ett pris, och man vet att ett av snörena går till just det där som man vill ha. Då rycker man aldrig i rätt snöre. Ungefär så känner jag mig nu. Som att jag drar i snöre efter snöre, och det blir bara fel hela tiden. Jag blir aldrig n.ö.j.d.

Det känns som att det enda jag gör är att vänta. Varje dag väntar jag. Jag väntar på morgondagen, jag väntar på helgen, jag väntar på en ny vecka, jag väntar på förändring, jag väntar på livet. På livet(!) Man ska inte behöva vänta på livet, för det är det här och det är nu jag lever.
Jag vill inte se mitt liv som en tid av väntan, men ändå känns det som att väntan är det mina veckor består av. Det är som att jag har en inre önskan om en bättre värld, en värld som finns där ute. En värld som är vacker och där alla mår bra och har varma hjärtan.

Jag tänker hela tiden att jag gör det sen, sen ska jag ta tag i det, sen, sen, sen. Jag tänker att jag gör det sen, men sen finns inte föralltid.
Och det suger att jag inte fattar att livet en dag tar slut. Då är sen föralltid glömt.

Jag springer lätt en mil på bandet utan att bli speciellt flåsig (dock svettas jag som en gris) och jag undrar alltid efteråt varför jag inte gav mer. Detsamma gäller spinningpassen - de är äckligt jobbiga, men jag grejar dem hur lätt som helst ändå. Mest för att jag har sån otrolig vilja när det kommer till träningen; jag ger mig fan på något och pressar mig själv och det slutar ofta i att jag klarar det jag tänkt.
Sen finns det en annan del av träningen. Det är den där styrketräningen jag aldrig förstått mig på riktigt. Jag har trott att jag bygger muskler på bodypumpen, men den träningen är klassad som uthållighetsträning. Dock är jag inte helt med på det, för muskler har jag fått sen jag började köra bodypump. Men jag vet, ska man bli en såndär biff som skriker längst bort i gymet och är alldeles röd i ansiktet för att det är så jävla tungt för att man lyfter typ 2345 kg så man nästan bajsar på sig, då ska man inte gå på bodypump. Då ska man träna styrka. Vilket jag provade på idag. Armar och axlar fick det bli (och såklart uppvärmning och lite rygg och massa mage.) Öh. Där står jag och ser fullkomligt lost ut, trots att jag vet hur man gör. Men, när det känns som att alla ögon är på en och när man hör hur de tänker vad håller hon på med, då känner man sig alldeles ny i träningsdjungeln. Inte hindrar det mig ändå. Jag körde musiken i öronen och stod där framför spegeln och beundrade mina vackra biceps som bara växte sig allt större.
Och var är de där glada grabbarna som sa att jag var tajt och ville visa mig hur man tränar armar häromveckan? Jag behöver er nuuuu!

Sådär.
Nu har jag skrivit av mig och är lite mera jag igen.

Tack alla fina som finns. Vad har jag gjort för att förtjäna er?

Jag skriver av mig någon annanstans ett tag.