Tänker jag efter är jag nog inte så trasig egentligen. För jag kan känna. Jag har alltid lyssnat på mina känslor, levt mitt liv efter vad mina känslor säger och på något sätt låtit mig styras av dem. Kanske är det inte så nyttigt att helt och hållet låta känslorna ta över hela tiden, det gör en så sårbar, men samtidigt är det häftigt. Att man kan känna så starkt.
På ett sätt tror jag det är nyttigt att man släpper ut känslorna till fullo. Visserligen kan det ha negativa konsekvenser om det är en känsla som trycker ned en - sådana ska man försöka tränga bort. Å andra sidan kan det vara bra att man har de känslorna också, för det kan på sikt stärka en.
Trots att jag kan växla humör innan jag ens hunnit blinka och trots att jag många gånger inte känner mig euforisk, skulle jag för allt i världen inte vilja byta. För jag tycker om att känna. Det är skönt att våga. För det är ju exakt det jag gör, om jag tänker efter ordentligt. Vågar. Ja. Jag vågar känna efter hur jag känner. Hela tiden. Och jag kastar mig in i känslan som kommer och blir ett med den utan att tveka, trots att det kan vara skadligt. Det är aldrig en känsla passerar genom min kropp obemärkt.
Jag insåg det idag. Då jag länge gått runt och trott att jag varit feg och rädd, har jag egentligen bara tvivlat på mig själv och samhällets acceptans. Och känt för mycket. Visst har jag varit rädd i stort sett sen studenten, men det har bevisligen inte hindrat mig från att göra det jag vill. För blickar jag tillbaka, då har jag verkligen gjort precis det jag vill. Jag har aldrig riktigt lyssnat på någon annans vilja vad gäller mig, för att jag alltid varit rädd för att bli trasig. Jag har onekligen brytt mig något oerhört om vad alla andra ska tycka hela tiden, men det hör egentligen inte hit, för jag har fortfarande bara lyckats lyssna på hjärtat och inte hjärnan i varje situation jag ställs inför.
Ändå har jag många gånger gått och varit svart av avund för att jag för en sekund inte kan stänga av hjärtat, för att jag aldrig kan lyssna på det min hjärna har att säga i valet och kvalet. Och varför kan jag inte vara som de? Men jag undrar, handlar det om mognad? Är man mer mogen för att man kan välja bort det hjärtat säger, eller handlar det bara om samvetet, om en pliktkänsla?
Hade jag lyssnat på hjärnan från första början, hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut nu. Frågar jag mig själv om jag hade varit lyckligare då, kan jag utan tvekan svara nej. Jag hade inte det. Jag hade förmodligen glömt bort hur det är att känna.
Blivit känslolös.
Det vill jag inte.
För jag är känslor. Känslorna är jag. De styr mig.
Därför har jag i hela mitt liv gjort precis det jag vill, och också blivit uppmuntrad till att göra precis det jag vill.
Jag är medveten om att det är lite riskfyllt att bara leva efter vad hjärtat säger hela tiden, men fan vad det får mig att må bra många gånger och vad det gör mig till mig egentligen.
Och vet ni. Jag lever. För det är att kunna känna så starkt så man tror att man ska gå sönder som gör att man vet att man lever.