- Hur tror du att andra skulle beskriva dig då? Du är glad och härlig. Och du kan skratta jättelänge åt någonting som ingen annan förstår det roliga i.
Tack.

Jag har nästan ramlat ihop av skratt på golvet på IKEA idag.
Allt började i en bil tillsammans med Sabina. Tilläggas kan att ingen har särskilt goda geografikunskaper eller något som liknar ett lokalsinne.
- Okej, vi ska söderut. Vilken fil ska vi välja då?
- Göteborg står det där, det är ju neråt.
- Ja, bra, för Sundsvall är ju uppåt.
Vi åkte som två vuxna människor och hittade till IKEA på första försöket. Min lyckost till vän har ju som tidigare nämnts en egen lägenhet nu för tiden, dock håller hon fortfarande på att flytta in. Vårt mission idag var soffbord, lampa, tvättkorg och hyllor för hennes del. Själv behövde jag bara ungefär femtioelva galgar.
Vi strosade runt där ett tag på alla avdelningarna. Jag har alltid gillat IKEA, det finns så mycket kul grejer att pilla på. I halvlek gick vi som två vuxna damer till restaurangavdelningen och köpte tre köttbullstallrikar för 16:- st. Man måste ju vara lite smart. Tolv köttbullar var för 24 spänn i stället för tio st för 55 spänn. Hjärnan, tack tack. Sabb som tydligen blivit väldigt vuxen visade upp IKEA Family-kortet. Jag ska också skaffa ett sånt.
Med ny energi i kroppen gick vi ett varv till. Här någonstans började jag rabbla upp allt som min vän stoppat i den gula IKEA-kassen, och kom fram till att det var ingenting enligt planerna; ryggborste, doftljus, vitlökspress, osthyvel, 3-pack saxar och lite till. Och där stod vi, mitt på golvet och hade världens skrattattack. Jag älskar att skratta sådär, allt annat rinner bara av en för en stund.
Sen blev det en sväng förbi JYSK och efter det bestämde vi oss för att åka hemåt.
Hem var det, ja.
Riktigt så lätt gick det inte. Efter att ha kört av mot Stockholm istället för Nynäshamn och Årsta råkade vi hamna ut mot Sollentuna och Arlanda.
- Men Emma, Sollentuna, är vi verkligen rätt nu..?
- Naae...
Så vi fick åka av och vända.
- Vad lång tid det tar att åka hem från IKEA.
Men hem kom vi till slut efter att ha fått sätta på GPS:en som visade oss vägen ut till Nacka igen.
Bästa roadtripen på länge.

Det är så skönt att få lite avbrott från allt och bara skratta ibland.
Nu ska jag träna. Puss och tack.

De frågar hur jag mår.
- Bra, svarar jag.
Det kommer automatiskt. Jag behöver inte ens tänka på vad jag ska svara längre. Det där "bra:et" sitter liksom inpräntat på tungspetsen.
Så jag svarar det alla förväntar sig att höra.
Bra. Jag mår bra.

På kvällen ligger jag och stirrar in i väggen med ögon som svider och kan inte sova. Lyssnar på For Emma med Bon Iver och försöker tänka klart, men det står still i mitt huvud.
Den natten drömmer jag att jag har ett hål i bröstet. Tittar ned på mina händer och inser plötsligt att jag håller i mitt hjärta. Det är bara en blodig, betydelselös, intetsägande klump som har slutat slå. Min syster springer förbi, tar mitt hjärta i sina händer, och springer därifrån. Jag står kvar. Känner mig lätt i kroppen, men i bröstet finns ett stort tomrum. Det är som att jag slutat känna. Jag känner ingenting. Ingenting alls.

Jag antar att allt bara handlar om att hålla ut, att fortsätta andas. In, ut, in, ut.
Så jag gör det.
Det har jag alltid gjort.

Det knackar på dörren. Jag går och öppnar utan att bry mig om att först titta i titthålet.
I farstun står en liten blond flicka med stora ögon och bred lugg.
- Här, säger hon. Här får du. En trygg framtid i säkert förvar.
I händerna hållet hon ett litet, vitt paket med röda snören. Jag tvekar lite innan jag bestämmer mig för att ta det, känna lite på det, se om det väger någonting. Vet hela tiden att om jag öppnar det är framtiden inte längre en dimma.
Hon tittar på mig med frågande blick, som om jag missat något uppenbart.
Jag bjuder in henne, i hopp om att det är där mitt misstag ligger, men bekymmersrynkan i hennes panna försvinner inte.
- Se på mig, säger hon.
Och jag tittar på henne. Förstår fortfarande inte.
- Nej, se på mig.
Och hon betonar ordet se, så jag tittar på henne. Närmare. Granskar detaljer, men jag fastnar i hennes ögon, hennes blick.
Och då förstår jag. Det är min blick.
Hon är jag. Lilla jag.
Den version av mig som ännu inte mött framtiden, som fortfarande lever i nuet. Hon som fortfarande springer över till grannen och leker med hunden, har låtsasländer och osynliga djur tillsammans med kompisarna, gungar och sjunger sånger i farten och låter bli att tvätta smutsiga sommarfötter som sprungit barfota i grönt gräs och på varm asfalt. Hon som är omedveten om vad som komma skall.

Hon frågar om jag hade velat göra någonting annorlunda.
Jag har inget svar på det.
Sitter bara och pillar på de röda paketsnörena och vet inte om jag ska öppna det eller inte.
Hon är tålmodig. Tittar storögt på mig.
Sen går hon. Säger att hon ska möta livet.
- Gör det som känns bäst här, är det sista hon säger med handen över hjärtat när hon nickar mot paketet.

Jag lämnar det orört.

Jag har farit runt som en dåre över hela Stockholm idag. Det känns rätt bra.

Ikväll blir det hårdträning och så blir jag förhoppningsvis ägare av en bok jag kommer ha nytta av. Sen ska jag vidare och sova på en fin båt och krama vackra människor.

Sitter på busshållplatsen och väntar på en buss som aldrig kommer på utsatt tid. Minns i vintras när vi stod ute i den isande kylan och väntade i över en timme. Hur vi svor över SL, men var egentligen mest förbannade på oss själva som aldrig var smarta nog att sätta på oss ordentligt med kläder.
Jag sitter där på busshållplatsen med smutsigt hår som luktar rök efter kvällen innan, slarvigt uppsatt i en tofs. Det är kallt ute. Känner mig trött och sliten efter för lite sömn, men är tack och lov inte bakis. Jag drack en cola igår. Alkohol är inget som lockar längre.
Tänker att det är sorgligt att det är det här som ska vara ungdomens lyckliga tid, en period inbäddad i osäkerhet och tvivel. Där man desperat letar efter lycka genom att supa sig full på helgerna, när det enda som egentligen händer är att man bränner onödigt mycket pengar, fattar dumma beslut utan förnuft och förstör kroppen och morgondagen när man vaknar upp bakfull med en kropp som skakar och ett huvud som dunkar av smärta. Inser att jag måste ha missförstått hela konceptet, för det här är i mina ögon den jävligaste åldern på världskartan. Ingenting står ristat i sten och omgivningen och framtiden är bara ett diffust mörker där man stapplar fram i hopp om att lycka och trygghet väntar runt nästa hörn. Sen förstår jag att det är nog de som inte förstår. Det är de som har missuppfattat vad allt handlar om. Eller så vågar de bara inte blicka djupare och se den bittra sanningen.
Kanske är det så illa att de inte är kapabla till det bara. Om det är någonting jag lärt mig i den här världen är det att alla människor har olika djup. Vissa kan bara skrapa på ytan och nöja sig med det, andra har djup som fortsätter i all oändlighet. Och jag klandrar dem inte. Jag kanske bara är avundsjuk, för allt ter sig så mycket lättare i den där världen. Så bekymmerslöst.
Jag har alltid haft bekymmer. Bekymmer som jag har tendens att många gånger romantisera, men i själva verket är det mer trasigt än vackert.

Tittar över på busskuren mittemot. Ser en ensam, tom ciderburk från kvällen innan stå på bänken. Slås av tanken hur många människor som passerat eller suttit på den där bänken i olika tider. Mamman med barnvagnen som väntat på bussen som ska ta henne och bebisen någonstans, det där nykära paret alla hatar som suttit och kyssts på den där bänken och bara låtit buss efter buss passera, ungdomar som sena kvällar spytt på fyllan, två bästa vänner som skrattar åt fina minnen, hon med hjärtat i tusen bitar som gråter tårar som aldrig tar slut, eller bara jag som också har behövt åka någonstans. Men nu står det bara en avställd ciderburk där.
Den står där och är en rest från en gårdag och en tid som aldrig kommer igen i ett Sverige som ibland fan är tragiskt. Här kommer man inte in på krogen om man inte trycker upp tuttarna i ansiktet på vakten och gör sig själv till åtlöje. Det är för billigt för mig, jag köper det inte. Jag är för bra för det. Jag har för mycket mellan öronen.

Här är mitt liv, tänker jag. Och trots den vetskapen väntar jag på något bättre. Jag väntar alltid på något bättre. Blir aldrig nöjd. Världen är i mina ögon inte så vacker som jag vill att den ska vara, men sen är jag ju en drömmare av högsta grad också. Det är så lätt att fastna i sitt trygga mönster där det inte räcker med att tycka att rosa sommarhimlar, stjärnor och bulliga moln är fint. Där normalläget är eviga tankar och där det är lättare att vara ledsen än glad för att man vet att det där glada, fina, lyckliga bara är tillfälligt. Att det är lugnet före stormen.

Men jag antar att allt bara är som vanligt.

Bussen kommer till slut, femton minuter försenad.

Löven på träden utanför mitt fönster börjar anta en gulorange färg. Det är höst nu och allt är på riktigt. Livet är påtagligt, det är som ett klädesplagg. Man känner det, men man tänker inte på att det finns där.
Jag tycker om hösten, trots all kyla och allt mörker. Det finns nåt fint där. En charm som gömmer sig bakom allt regn och rusk och alla fallande löv. Samtidigt har den så många gånger lurat mig till tårar och tankar utan slut. Så egentligen förstår jag inte. Egentligen är det konstigt. Men jag kan inte förneka att det ligger något mysigt mystiskt över den.
Kanske är jag bara en sån person. En sån som gillar att vira in mig i stora, varma, stickade halsdukar och sitta på ett litet avlägset café någonstans på Söder och dricka thé och prata om livet. Förskönar allt som gör ont och tycker det är vackert med salta tårar på rosiga kinder.

Hösten går i tankarnas tecken. Man hittar sin bubbla och stänger in sig i den. Går nästan lite i ide och sen när våren kommer kryper man fram ur sitt skal och väntar in sommaren.
Det kanske har blivit så. Att det är på hösten man känner att man lever.
För det är vackert med löv som sjunger sin sista sång och det är vackert att man kan känna igen sig i dem.
Sen börjar allt om.

Jag är slut i musklerna, lider av berg- & dalbanehumör i högsta grad och lyssnar på Det kommer bara leda till nåt ont med Säkert!. Det är okej.

Lite sorgligt är det ändå.

Det är sol och det luktar höst där jag går och det känns bra. Det känns faktiskt okej just nu.
Min vardag är lite en blandning av dröm och verklighet och jag svävar någonstans mittemellan två världar. Ena sekunden andas jag låtsasluft och nästa sekund fylls mina lungor av syre.
Egentligen är jag mest rädd. Orolig. Jag vet ingenting.
Jo, en sak vet jag: det kommer bli bra.
Jag vet faktiskt det.
Det kommer bli bra.
Det kan kännas jobbigt och tungt just nu, men det kommer bli bra.
Jag måste bara tro på mig själv.

Jag läste någonstans att hinder är det du ser när du tar bort ögonen från målet.
Och jag har ett mål.

Hon springer i trasiga skor på kullerstensgator i en stad utan namn. Vinden griper tag i hennes vita klänning och med en insida som svider av allt som gör ont gör sig inte den i andras ögon så mysiga staden hos henne ett intryck som letar sig in i hjärtat. Det finns så mycket hon inte berättar för dem, för det finns så mycket de aldrig skulle förstå. Hon lever inte i samma värld som de.
Det är sommar och natten har lagt sitt betryggande mörkertäcke över staden och luften är ljummen. Hon går längs stranden och insuper varje sekund av det hennes sinnen fångar upp. Salt vatten sköljer upp på strandkanten och griper för en kort sekund tag i hennes fötter. Hon har tagit av sig skorna och går sakta barfota i den vita sanden. Det är tyst ute. Nu är det bara ensamheten, klipporna och hon. Och någonstans, när hon inser att den enda man faktiskt kan lita på är sig själv, att man i slutändan bara har sig själv, växer sig det svidande området inom henne allt större. Hon kan inte kontrollera det, för det är något med egen makt, något hon inte äger och det är där för att äta upp henne. Det tränger in i alla vrår i hennes nätta kropp. Smärtan bor ända ut i fingertopparna och tårna, i varenda organ och kroppsdel finns den, och den tycks ha blivit ett konstant tillstånd. Det är knappt att hon märker av det som bor i henne längre. Ändå finns det något som hon alltid blir påmind om och det är där det gör som ondast. Det är det hjärta som ska vara oförstört, men som är söndertrasat i allt för många bitar för att det någonsin ska kunna bli helt igen.
Men hon berättar det aldrig för någon.

Den springer ikapp mig. Verkligheten. Jag kan inte låtsas längre, kan inte ignorera den, kan inte fly till ett annat liv igen. Nu är nu och ingenting annat. Tomhetskänslan och vilsenheten finns överallt. I garderoben, i byrålådorna, i necessären, i boken jag öppnar, i orden jag läser och till och med i luften jag andas.

På samma gång finns det små skvättar av spänning, nyfikenhet och lättnad där jag går. De har jag inte riktigt lyckats få tag i på samma sätt, de söker sig inte till mig. Det är jag som måste söka mig till dem.

Det är konstigt att jag för bara några dagar sen var på en segelbåt ute på öppet vatten och beundrade ett stjärnklart himlavalv ovanför mig. Jag räknade stjärnor som föll, önskade mig saker och tyckte att livet var okomplicerat. Tanken av att någon annan satt på en annan plats på jorden och tittade på samma stjärnhimmel som jag fascinerade mig. Det är vackert att det kan vara så. Allt annat blir plötsligt så betydelselöst.
Men det var då. För några dagar sen.
Nu är nu och ingenting annat.

Jag måste ta reda på vem jag är, men jag vet inte om jag tror på det där med att resa och hitta sig själv. Man kan inte ständigt vara på flykt. Det skapar bara en otrygghet i att leva.
Så länge man är trygg i sig själv känner man sig trygg var man än är. Det är så jag måste börja.
Jag måste ta reda på vem den här tjejen med det blonda håret och de stora ögonen är.

Verkligheten greppar min axel, kastar mig ned på marken och sköljer sig över mig med all sin kraft.
Jag är inte tillräckligt snabb längre.

Jag är faktiskt inte speciellt sjösjuk alls och igårkväll låg jag bak i aktern och tittade upp på världens finaste stjärnhimmel. Fast jag glömde önska mig något när en stjärna föll och lämnade en bländande ljussvans efter sig.