De frågar hur jag mår.
- Bra, svarar jag.
Det kommer automatiskt. Jag behöver inte ens tänka på vad jag ska svara längre. Det där "bra:et" sitter liksom inpräntat på tungspetsen.
Så jag svarar det alla förväntar sig att höra.
Bra. Jag mår bra.

På kvällen ligger jag och stirrar in i väggen med ögon som svider och kan inte sova. Lyssnar på For Emma med Bon Iver och försöker tänka klart, men det står still i mitt huvud.
Den natten drömmer jag att jag har ett hål i bröstet. Tittar ned på mina händer och inser plötsligt att jag håller i mitt hjärta. Det är bara en blodig, betydelselös, intetsägande klump som har slutat slå. Min syster springer förbi, tar mitt hjärta i sina händer, och springer därifrån. Jag står kvar. Känner mig lätt i kroppen, men i bröstet finns ett stort tomrum. Det är som att jag slutat känna. Jag känner ingenting. Ingenting alls.

Jag antar att allt bara handlar om att hålla ut, att fortsätta andas. In, ut, in, ut.
Så jag gör det.
Det har jag alltid gjort.