Det suger att min kamera är sönder. Jag ska ut och segla på fredag (älskade briggen!) i tolv dagar och jag har ingen kamera.

Det är ganska enformigt att vara student. Dagarna ser likadana ut; jag gör ingenting. Jag har ingen fast inkomst - det tar emot att säga det, men jag är a-r-b-e-t-s-l-ö-s. Shit. Arbetslös. Inte att leka med.
Idag har jag tagit en körlektion. 690 kr skulle de ha för en timme. Det är rån. Och inte går det vidare framåt heller. Jag suger ju på det här med att vara student och ta körkort.

Hur som haver. På fredag gäller det. Först ska jag till skolan och hämta ut betygen, sen bär det av tillsammans med Cicci till Vaxholm för att återförenas med världens finaste skepp och jordens skönaste besättning. Ut på vilda äventyr. Bloggen kommer bli lidande för jag har inget internet att tillgå.
Jag tänker se till att jag får låna mammas kamera. Man kan inte gå bildlös efter tolv dagars segling. Det borde finnas en lag som täcker det.

Jag träffade min numera före detta kemilärare på väg hem från träningen idag. Han frågade hur det kändes såhär efter studenten.
Jag svarade att jag kände mig ganska tom, och att jag hatar att jag fäster mig så lätt vid människor.
Det är en fin egenskap, sa han.
Jag vet inte om jag håller med. Det är ganska jobbigt att vara så.

(Jag kanske låter som världens mest sorgsna människa, men det får ni för guds skull inte tro. Jag har bara otroligt lätt för att fästa mig vid andra, som sagt. Jag är bra på att sakna det som varit. Samtidigt är jag faktiskt överlycklig och stolt över mig själv för att jag klarade ta mig igenom de här tre åren. Nu har jag hela framtiden för mig!)

Det skrämmer mig hur fort tiden går. Den rinner som vatten ur händerna på mig.
Tre år på gymnasiet försvann. Bara sådär. Jag hann aldrig inse hur mycket jag faktiskt tyckte om skolan innan det var för sent.

Vi var ett härligt gäng, vi i NU3.
Vi var en klass på 31 personer där en tredjedel var killar och resten tjejer. Alla tyckte och tänkte olika saker om allting och vi kom aldrig riktigt överens. Vi var en grupp individer med vitt skilda åsikter och att enas om något existerade inte för oss. Då irriterade det många, men såhär i efterhand förstår jag att det var det som gjorde att vi var bäst. För det var vi.
Vi har varit ute på många äventyr tillsammans. Det började i ettan på nollningen där vi var ett gäng småglin som varken visste ut eller in, men vi höll ihop. Vi ställde upp för varandra. I tvåan åkte vi till England i tre månader och blev kanske inte så sammansvetsade som vi hoppats på; skolan tog för mycket plats. Vi visste ändå alltid att vi hade varandra. I trean när allt plugg lugnade ned sig blev vi som en enda stor familj. Många helgkvällar spenderades tillsammans och vi gjorde en spontanresa till Berlin över en helg. Den bjöd på många härliga gapskratt och utökade vårt arkiv av minnen på alla ledder. Sedan satte skivorna igång. Studenten närmade sig med stormsteg och ingen förstod. Vi kände oss fortfarande som den där vilsna lilla treåringen som står i fönstret på dagis och vinkar hejdå till mamma och undrar vad som händer nu.
Den andra juni 2009 sprang vi ut från Nacka gymnasiums aula med känslor av alla dess slag. Någon skrek av lycka, en annan grät, en tredje var helt stum. Det var det sista vi gjorde som NU3. Det var där vi upphörde i praktiken. Där var slutet på vår saga.

Efter den dagen skulle vi alla gå skilda vägar. Någras vägar kommer kanske korsas igen, andra kommer aldrig mer se varandra. Vi sprang ut den där dagen med mycket i bagaget; en drös nya kunskaper bland annat, men framförallt erfarenheten av att känna sig hemma, att känna att man räcker till, att känna att man kan vara precis den man är. Jag lärde mig att trivas med mig själv och acceptera den jag är under de här tre åren. Det var ni som gjorde det, NU3. Vi sprang ut den där dagen som precis de vilsna små själar vi var när vi började ettan; nu skulle vi ut och ta världen med storm och det skrämde oss. Visserligen hade vi lite mer kött på benen efter de här tre åren, men alla dessa möjligheter som står på lut gjorde oss osäkra. Att vi inte längre skulle ha varandra försvårade det ytterligare.

Jag saknar oss. Jag saknar att komma i korridoren på morgonen, att höra någon ropa "hej!", att sitta på lektioner och bara skratta, att spendera tid med varandra.
Några dagar efter studenten gick Sabina och jag till skolan för att rensa ut hennes skåp. Alla skåp som förut varit fulla med böcker, sönderklottrade med internskämt och haft lås som hindrat andra från att bryta sig in i dem var nu tomma, övermålade och vidöppna. Jag upplevde bara tomhet. Det var den sekunden jag förstod att det verkligen var slut. Även fast jag satt och grät på mitt rum dagen efter studenten för den otroliga saknad och tomhet jag kände, hade jag inte förstått det till hundra procent då. Jag ville inte inse det. Jag vill fortfarande inte inse det. För mig är det inte definitivt. För mig finns vi fortfarande.
Jag är nog inte ensam om att tacka ja till ytterligare ett år på gymnasiet om erbjudandet kom, till ytterligare ett år med världens finaste NU3.

Vi var verkligen bäst.
Tack för de här tre åren.

Jag lever. Min kamera är däremot död och det kommer bloggen få lida för ett tag framöver.
I tisdags tog jag studenten. Då vällde min insida över av olika känslor. Idag känner jag mig mest likgiltig. Tom.
Det är dags för mig att ta tag i mitt liv nu, men det gäller att hitta motivationen först.
Jag vet att den finns någonstans.