Jag träffade min numera före detta kemilärare på väg hem från träningen idag. Han frågade hur det kändes såhär efter studenten.
Jag svarade att jag kände mig ganska tom, och att jag hatar att jag fäster mig så lätt vid människor.
Det är en fin egenskap, sa han.
Jag vet inte om jag håller med. Det är ganska jobbigt att vara så.

(Jag kanske låter som världens mest sorgsna människa, men det får ni för guds skull inte tro. Jag har bara otroligt lätt för att fästa mig vid andra, som sagt. Jag är bra på att sakna det som varit. Samtidigt är jag faktiskt överlycklig och stolt över mig själv för att jag klarade ta mig igenom de här tre åren. Nu har jag hela framtiden för mig!)