Det började på pizzerian. Jag åt så jag höll på att kräkas.
Sen kom folket till Carro där vi förade och hade trevligt och efter det drog vi alla in till Huset. Där allt hände. Ölen för ynka 26 kr gjorde oss vilda och glada och vi frös inte när vi stod utomhus. Några av oss blev kanske lite för glada till och med. Carro bestämde sig för att gå hem ganska "tidigt" och man hann knappt stoppa henne förrän hon var borta. Efter ett tag ringde hon. Helt förtvivlad och grät som ett barn. Jag trodde till en början att hon blivit överfallen och fick en stor klump i magen.
- Carro! Vad är det som har hänt, var är du?!
- Nacka tror jag, buhu buhu...
- Vad har hänt?!
- Jag gick av fel station... Jag trodde jag gick av i Järla, men jag gick av i Nacka, buuuhu
(Jag kunde inte hålla mig och skrattade så jag fick ont i magen och grät - Carro klickade mig.)
Sen rapporterade jag vidare till Sabina som gjorde ett tappert försök att ringa. Det gick lite bättre för henne, men hon fick stundvis ta bort telefonen från örat och bita sig i läppen för att hon behövde skratta. Förlåt Carro, men det var det roligaste på länge.

När vi sedan gick från Huset hade Sabina världens smärta i fötterna efter att ha spenderat hela kvällen i högklackat (jag sa ju att du skulle ta med dig lågskor.) Fredrik erbjöd sig att bära henne till tunnelbanan. Albin tog mig på ryggen och Isaksson sprang bredvid och fotade. Jag dog av skratt.
I väntan på bussen hängde vi på Donken och fick feta raggen som viftade på ögonbrynen åt Sabina och mig. Sen kastade de en hamburgare på Albin och gick.

...och Sabina gick barfota hem i snön från bussen och gjorde traktorspår.

Man kan ju fråga sig om min träningsvärk i magen kommer från alla gårkvällens skratt eller situpsen jag gjorde när jag tränade?

Jag har vitlök i öronen. Bokstavligen. Det är inget skämt.
Min sedan länge sjukerfarna vän som alltid blir en grönsak så fort hon drabbas av feber (förlåt Carro) var den första jag vände mig till i förtvivlan över min snoriga näsa. Hennes råd var att sova med vitlök i öronen - något hon fått tips om från mamman till hennes barnvaktsbarn. Tydligen ska det hjälpa. Let's give it a shot. Jag ska ju träna imorgon, då måste jag ha power.
Så ni inte missuppfattar; det är inte en vitlöksklyfta i varje öra det handlar om, som Viktor trodde. (Sen blev han ännu mer chockad när han trodde att jag finhackat löken för att stoppa in den i öronen.) Nä. Det är faktiskt bara en liten bit invirad i papper i varje öra och sen tejp över för att jag ska kunna sova med det.
Pappa sa att jag inte såg klok ut. Mamma sa att jag kommer fräta bort mina öron.
Jag håller med pappa.

Så oroligt som jag sov i natt har jag inte sovit på länge. Jag vaknade flera gånger om och trodde att klockan var mitt i natten när den ringde vid sex. Det blev bara att finna sig i situationen och kliva in i duschen med en svidande mage.

Jag tror att jag redan har tagit studenten på ett sätt; varje gång vi får en uppgift i skolan nu för tiden tycker jag att det är hur mycket som helst. I själva verket har vi ingenting. Det är så slappt. Jag älskar veckorna den här terminen. Synd bara att vår klass kommer längre och längre ifrån varandra med tanke på allas skilda IV-val.
Äsch, det tar vi igen på helgerna.

Jag. Fattar. Ingenting.
Det är som en jävla dimma och jag vet inte åt vilket håll jag ska titta eller gå.
Rädd för att tappa fotfästet, ramla och aldrig ta sig upp igen.
Rädd för att gå vilse.

Jag blir helt hjärndöd av det här.
Och jag fattar fortfarande ingenting.
En del av mig säger en sak och en annan del säger en annan sak.
Och jag vet inte vilken jag ska lyssna på.
Jag. Blir. Så. Frustrerad.

Jag har varit uppe i varv konstant de senaste dagarna.
Kan inte ta det lugnt.
Jag slösar energi på att gå runt och vara irriterad.
Jag lyssnar på musik som får mig att koppla till det jag inte borde.
Och jag tänker så att jag får ont i huvudet.

På sistone har jag fått en himla massa saker bevisade för mig.
Det har blivit så tydligt.
Glasklart.
Trots att jag alltid vetat det ändå (det har liksom inte behövts sägas), känns det så starkt betryggande att gång på gång få det bevisat för sig.

Vänskap handlar om att ge och ta.
Jag vet precis var jag har mina bästa vänner.
Förhoppningsvis vet de var de har mig också.
Och det ska jag stå fast vid.
För i slutändan är det alltid de som finns där och stöttar och det blir tydligare och tydligare för varje dag vilka som är värda att behålla.

Ibland kan jag känna att ingenting är värt någonting eftersom man ändå ska dö en dag.
Det var ungefär så jag sa till pappa en frukost i Sri Lanka.
Att ingenting egentligen spelar någon roll.

Det spelar ingen roll hur mycket jag pluggar, det tjänar ändå ingenting till. Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar, olyckor råkar vem som helst ut för. Det spelar ingen roll om jag gör bort mig, jag kommer ändå aldrig träffa människan igen. Det spelar ingen roll för det kommer en dag då man inte finns längre.

Jag kan reflektera kring meningen med livet. Ganska ofta.
Och det finns ingen egentlig mening, så jag slutar fundera.
Blir frustrerad.
Och jag inser att livet är en gåva.
En gåva som tas ifrån oss.

Jag sa till pappa den där morgonen att ena dagen kan allt kännas värt att satsa på, att allt betyder något. Och det är i de stunderna det känns så som man glömt bort tankarna på döden. Jag sa att andra dagar är det helt tvärtom. Att jag lika gärna kan skita i allt för att jag ändå ska dö.
Pappa sa att jag skulle ta bort de där senare tankarna. Att jag skulle koncentrera mig på att alltid försöka tänka i de förstnämna banorna. De positiva banorna.
- Det är inte så lätt, sa jag.
Och erkände min svaghet i att se det positiva i allt omkring mig.

Hur jag resonerar från den ena stunden till den andra skrämmer mig. Ena dagen kan jag se mig själv i spegeln och tänka att fan vad snygg jag är, medan jag andra dagen försöker undvika varenda spegel jag passerar.
Det beror helt på min inställning till vardagen för stunden. Den ändras hela tiden.
Varje gång jag "öppnat ögonen" och verkligen förstått hur bra jag har det, har den där känslan av att allt är värt något infunnit sig. Och varje gång jag skrattat så jag gråter har den funnits där också. Och varje gång jag gjort något som får mig att rysa. Jag har varit på toppen av berget.
När den känslan inte underhålls, genom att ge nya tillfällen för att öppna ögonen, skratta, göra underbara saker - går resonemangen åt ingenting-är-någonting-värt-hållet.
Det är ungefär som när idrottslärarna ritat upp och beskrivit blodsockerkurvan. Äter man inte mellis mellan måltiderna blir man ledsen. Jag tror att livskurvan fungerar på samma sätt. Melliset motsvarar det man mår psykiskt bra av.

Vad jag vetat hela tiden är att livet inte är en dans på rosor.
Men ibland är det faktiskt det och då är det så jävla underbart.
Jag vet vad jag ska göra.
Och jag har vetat det hela tiden.
Det gäller bara att sluta bry sig om vad alla tycker och tänker först.
Jag ska satsa och jag ska göra något bra av den tiden jag fått på jorden. Jag ska se allt från den positiva sidan, känna att det jag gör faktiskt är värt något. För det är det.
Jag ska dö lycklig.

· Bloggaren skriver 8 fakta/(o)vanor om sig själv.
· Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/(o)vanor.
· I slutet av inlägget skriver du 8 personer.

Jag utmanar: Jenny, Maddies, Linnea, Anna, Sandra och de sista tre lämnas åt fantasin.

Jag är tom i huvudet idag och vi har precis fått vår första uppgift den här terminen. Biotekniksrapport. Applåder.
Syster och jag har varit och tränat. Jag sprang först envist i 40 minuter och därefter var det bodypump.
Nu är jag slut och borde sova.
Imorgon är det yoga på hälsopedagogiken (vilket det kommer vara varje torsdagslektion) och därefter har jag engelska. Sen slutar jag. 11:20 någon gång. Så ser mina torsdagar ut den här terminen och jag känner mig väl förtjänt av det.

Det slog mig att jag inte har berättat om Sri Lanka.
Jag minns att vi redan sommar 2006 pratade om att följa med våra älskade bekanta "familjen Nilsson" dit ned. Som alltid annars när det kommer till min familj tog jag det med en nypa salt - det brukar vara rätt mycket snack och liten verkstad efter vad jag erfarat genom åren. Vi barn i familjerna fantiserade om hur underbart vi skulle ha det, men något längst in i skallen visste att det egentligen inte skulle bli av. Kanske var det också för att det kändes så långt fram. Jul 2008 liksom. Skulle den komma alls? Jag menar, jag hade inte ens fyllt 16 den sommaren vi först tog upp ämnet, och Sri Lanka skulle i så fall ske när jag var 18. Det existerade inte.
Så fel man kan ha.

Den 19:e december 2008 (efter månader av väntan) lyfte planet från Arlanda. Vi var förväntansfulla. Som barn på julafton. Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig egentligen. Det var väl mest den där solbrännan och de där färska frukterna man skulle kunna plocka från träden som lockade mest. Sen att inget blev eller var som man väntat sig är en annan femma.
Första dagen på hotellrummet satt Anna och jag gråtfärdiga. Vi hade överskattat vårt boende så högt och hamnat på ett ställe vi till en början inte stod ut att vara på. Det var så skabbigt. Hur skulle vi egentligen klara oss i tre veckor? Pappa sa åt oss att gå och lägga oss.
Det vi "barn" (Linnea, Anna och jag) lade mest tyngd på var solandet. Vi hade bestämt oss för att komma hem som pepparkakor. Och det var väl egentligen bara en av oss som gjorde. Linnea. Bajs på henne som inte är helsvensk som vi andra. Vi som är födda med de där anlagen som gör att man inte blir brun. Vi har också knaprat malariatabletter, åkt på safari i underbart fin miljö i en nationalpark, varit på bröllop i bergen, (drabbats av magsjuka), klappat elefanter, druckit king coconut-saft, ätit Sri Lanka-mat, skapat en avsky mot den så kallade "brickan", upplevt många skratt åt rent utsagt kassa "roliga historier" (förlåt Dalcie) och Gud vet vad.
Och som vi längtade hem ibland. Vi ville hem och fixa oss framför spegeln, platta håret, äta svensk frukost och svensk mat över huvud taget. Vi ville ha julafton. Jag ville ha risgrynsgröt (ingen aning varför eftersom jag aldrig äter det annars.) Ibland ville jag gråta, så mycket som jag saknade träningen. Vi ville till kompisarna.

När vi sen kom hem till Sverige igen kändes det ganska tomt, men samtidigt väldigt skönt. Dels för att det faktiskt är krig där nere (det var två självmordsbombningar i huvudstaden Colombo när vi var där som vi hörde om) och dels för att Sverige för mig är ett så mycket tryggare land.
Resan lärde mig ett och annat. Bland annat att vi i länder som Sverige skapar problem vi egentligen inte har. I Sri Lanka är det fullt av tiggare på gatorna. De som jobbar på théplantagen tjänar max 4 kr under en arbetsdag på över 12 timmar. En avokado kostar mindre än 80 öre. I Sverige får man en avokado till priset av ca 10-15 st där nere.
Det är sådana skillnader. Det är sådant vi välmående inte vet om, sådant vi blundar för för att det är främmande i våra ögon. När en arbetande i Sri Lanka går och bekymrar sig för om hon ska lyckas få ihop mat för dagen, går vi här hemma och räknar kalorier för att vi oroar oss över att äta för mycket.
Det är sjukt.
Jag vill väl egentligen bara få er att inse hur bra vi har det. Att vi får vakna upp varje dag och slippa fråga oss själva om vi kommer få mat idag. Att vi får vakna upp varje dag och gå till skolan - för många är det en dröm som aldrig kommer uppfyllas. Att vi faktiskt har så många möjligheter att vi har problem att välja. Att vi bor i ett land som Sverige.
Resan fick mig att öppna ögonen på en helt ny nivå.

Jag borde inte ha en blogg.
Bloggen ska tas om hand som om den vore ens bebis. Den ska ha daglig föda bestående av minst ett inlägg för att den ska gödas och överleva och undvika undernäring och bortgång. Jag tror min blogg håller på att tyna bort.
Jag skulle bli en usel mamma.
Om och om igen har jag lovat att vara flitig med uppdateringen, men jag sviker de som verkligen tagit åt sig av mina löften. Vid det här laget borde man nog lära sig att ta denna sorts löften från mig med en nypa salt.
Jag kommer inte försvinna. Inte helt.
Men jag kommer vara frånvarande ibland.