Ibland kan jag känna att ingenting är värt någonting eftersom man ändå ska dö en dag.
Det var ungefär så jag sa till pappa en frukost i Sri Lanka.
Att ingenting egentligen spelar någon roll.

Det spelar ingen roll hur mycket jag pluggar, det tjänar ändå ingenting till. Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar, olyckor råkar vem som helst ut för. Det spelar ingen roll om jag gör bort mig, jag kommer ändå aldrig träffa människan igen. Det spelar ingen roll för det kommer en dag då man inte finns längre.

Jag kan reflektera kring meningen med livet. Ganska ofta.
Och det finns ingen egentlig mening, så jag slutar fundera.
Blir frustrerad.
Och jag inser att livet är en gåva.
En gåva som tas ifrån oss.

Jag sa till pappa den där morgonen att ena dagen kan allt kännas värt att satsa på, att allt betyder något. Och det är i de stunderna det känns så som man glömt bort tankarna på döden. Jag sa att andra dagar är det helt tvärtom. Att jag lika gärna kan skita i allt för att jag ändå ska dö.
Pappa sa att jag skulle ta bort de där senare tankarna. Att jag skulle koncentrera mig på att alltid försöka tänka i de förstnämna banorna. De positiva banorna.
- Det är inte så lätt, sa jag.
Och erkände min svaghet i att se det positiva i allt omkring mig.

Hur jag resonerar från den ena stunden till den andra skrämmer mig. Ena dagen kan jag se mig själv i spegeln och tänka att fan vad snygg jag är, medan jag andra dagen försöker undvika varenda spegel jag passerar.
Det beror helt på min inställning till vardagen för stunden. Den ändras hela tiden.
Varje gång jag "öppnat ögonen" och verkligen förstått hur bra jag har det, har den där känslan av att allt är värt något infunnit sig. Och varje gång jag skrattat så jag gråter har den funnits där också. Och varje gång jag gjort något som får mig att rysa. Jag har varit på toppen av berget.
När den känslan inte underhålls, genom att ge nya tillfällen för att öppna ögonen, skratta, göra underbara saker - går resonemangen åt ingenting-är-någonting-värt-hållet.
Det är ungefär som när idrottslärarna ritat upp och beskrivit blodsockerkurvan. Äter man inte mellis mellan måltiderna blir man ledsen. Jag tror att livskurvan fungerar på samma sätt. Melliset motsvarar det man mår psykiskt bra av.

Vad jag vetat hela tiden är att livet inte är en dans på rosor.
Men ibland är det faktiskt det och då är det så jävla underbart.
Jag vet vad jag ska göra.
Och jag har vetat det hela tiden.
Det gäller bara att sluta bry sig om vad alla tycker och tänker först.
Jag ska satsa och jag ska göra något bra av den tiden jag fått på jorden. Jag ska se allt från den positiva sidan, känna att det jag gör faktiskt är värt något. För det är det.
Jag ska dö lycklig.