Ge oss en chans, vi är äldre nu.
Nu har jag ätit Voltaren T i fyra dagar och mitt lår har inte blivit ett dugg bättre. Det hugger precis lika mycket som innan och jag är 56 kronor fattigare. Imorgon är sista dagen jag får knapra piller. Det suger. Och det suger att jag inte kommer kunna springa milen imorgon bara för att det gör så ont, och att jag måste lära mig att lyssna på min kropp. Min hjärna vill alltid så mycket mer och jag har alltid varit så jävla envis när det kommer till vissa situationer.
Jag vet precis vad jag skulle säga till någon annan i min situation (läs: vila), men det är så otroligt tråkigt och sen är det väldigt lätt att vara klok mot andra men inte sig själv.
Och tänk vad roligt att jag fick höra idag av en på spinningpasset att man ska passa sig för Voltaren för att det är väldigt lätt att gå upp i vikt. Man tackar. Är det därför jag måste gå i sidled när jag ska ut genom dörren?
Fan. Fan fan fan.
Det står på biverkningarna någonting i stil med att man kan få en konstig verklighetsuppfattning. Jag som trodde att jag redan hade det. Den kanske blir normal nu. Lite som att multiplicera två lika tecken med varandra - de tar liksom ut varandra. Eller nåt.
Dessutom har jag blivit ovanligt mycket tröttare än normalt. Mina ögon vill lägga av betydligt tidigare än de brukar och jag somnar fort.
Åh.
Jag. Vill. Springa.
Trött.
Ridiculous thoughts.
Och jag vaknade imorse och var tvungen att noggrant känna efter med tungan i munnen så att tänderna satt kvar efter min dröm.
Jag låg och funderade hela kvällen igår på en handling när jag släckt lampan.
Min mamma tycker att jag ska måla ännu mer och sen ställa ut i någon lokal här i närheten. Jag kunde bara se hur komiskt det lät.
Det har gått upp för mig att det finns fler möjligheter än jag någonsin kan förstå och ändå är det enda jag ser ett diffust tomrum.
Jag är lite irriterad på att mitt humör går i vågor. Kanske jag ska bli sjöman.
Egentligen borde jag sudda ut allt för jag vet inte alls vad jag vill säga med det här inlägget.
Måla.
Jag jämför mig själv med tavlan jag målat och tänker att nu är det bara detaljerna och sånt som ingen märker kvar.
The scientist.
För när jag tänker efter så är jag rädd för precis allting. Jag är rädd för att göra någon illa. Jag är rädd för att bli sårad. Jag är rädd för att bli stor. Jag är rädd för att kasta mig ut. Jag är rädd för att ta risker. Jag är rädd för konflikter. Jag är rädd för att göra det jag vill. Jag är rädd för motgångar. Jag är rädd för att säga nej. Jag är rädd för att säga vad jag tycker. Jag är rädd för mörkret. Jag är rädd för cancer. Jag är rädd för att förlora de som står mig nära. Jag är rädd för att inte bli omtyckt. Jag är rädd för att ta fel beslut. Jag är rädd för vad alla andra ska säga. Jag är rädd för sanningen. Jag är rädd för lögnen. Jag är rädd för livet.
Och jag är rädd för att jag alltid ska vara såhär.
Världen går inte att se genom en spegel.
Kan du snälla komma hem snart? Jag längtar efter dig.
Timglas.
Idag tänker jag nog bara vara hemma och måla.
"You give until it hurts, and then you give some more."
- Meredith Grey
Vid din kind fladdrar imman som en dröm.
Hello there, the angel from my nightmare, the shadow in the background of the morgue.
- Du är inte nåt klent nittio. Du är minst hundra. Och det är det du måste förstå. Att du är topp. Du har nåt som många saknar och på det kommer du gå långt.
Jag fick ut rätt mycket av ikväll. Jag har förstått att jag väldigt många gånger underskattar mig själv och att det jag varit med om hittills i mitt liv förr eller senare kommer vara det som avgör. Att det som är nu inte spelar någon roll om tio år och att jag faktiskt har förutsättningarna för att göra det jag vill.
Det gäller bara att komma på vad det är.
Och att hitta min inre drivkraft.
- Du är så nära, förstår du inte det?
- Minns du inte att de sa till dig att det var du som var glädjespridaren?
Jag måste lära mig att tro på mig själv och den jag är.
- Misströsta inte.
Kom så glömmer vi döden, han röker i vår säng.
Mitt hår doftar nytvättat av schampoo och i skymundan av den döljer sig en svag lukt av klor efter att jag varit och simmat med Sabina. Jag blir trygg av simhallslukten för att jag förknippar den med en tid då jag trivdes väldigt bra. Jag simmade mycket och jag minns tydligt hur mamma drog upp mig varje söndagsmorgon för att jag hade simlektion. Då tyckte jag att det var omänskligt att låta mig gå upp så tidigt på morgonen, men jag kommer ihåg den där härliga känslan efter att ha simmat och hur härligt slut man var. Det är något speciellt med den där kombinationen av simning och bastu. Psyket blir några stenar lättare och verkligheten känns inte så påtaglig.
Det är fint hur en lukt kan få en människa att färdas från en tid till en annan på bara bråkdelen av en sekund. Hur en känsla kan ändras så tydligt som från svart till vitt utan att man egentligen behöver göra någonting. I min blåglansiga necessär från Make Up Store bär jag med mig en liten J.Lo Glow-parfym som jag haft sen jag praoade på FRIDA-redaktionen i åttan. Den har inte tagit slut än. Idag doftar jag just den och den påminner mig om sommarlovet mellan åttan och nian då Sazza och jag hängde på Gröna Lund med våra guldkort vareviga dag. På den tiden då man inte trodde att man skulle bli stor och behöva ta egna beslut. Då världen utanför bubblan inte existerade.
Det finns en välbekant doft av eldat trä som får mig att tänka på varma sommarkvällar vid vattnet och solnedgång mot en rosa himmel. Sen finns det den där doften av tjära som jag kopplar ihop med livet på briggen. När man är högst upp i masten och förlitar sin tyngd helt på röjelråt, blickar ut över ett öppet hav, ser solen gå ned borta vid horisonten och hela kroppen är alldeles bubblig. När man känner att här kan ingen göra mig illa.
Jag tycker om doften av blöt asfalt efter ett sommarregn. När jag var mindre brukade jag springa ut i shorts och linne när det regnade som mest och öppna mina armar mot skyn, gapa och snurra runt runt runt. Med bara fötter mot den varma, våta asfalten och utsläppt hår som dränkts i friskt sommarregn blev jag lycklig. Mamma sa alltid att jag kunde bli förkyld, men jag lyssnade inte på henne. Det var en smäll jag var beredd att ta.
Jag tycker om doften av tång på sommaren. Den påminner om alla de gånger vi suttit på klipporna i Finland och metat abborre. När vi var mindre nappade det hela tiden. Jag minns hur vi en kväll bar hem en hel balja med stora abborrar. Nuförtiden nappar det nästan aldrig.
Egentligen krävs det ganska lite för att jag ska skifta humör. Det kan räcka med en låt eller en lukt eller ett visdomsord. Det kan räcka med en tanke som ändrar hela min syn på livet.
Och det kommer i längden räcka med att jag lär mig att leva i det som är nu i den här sekunden. Och att jag tillåter mig själv att fortsätta dagdrömma och fly från verkligheten ibland.
En kärlekshistoria.
Fint och vackert och jag vill inte bli stor.
Mardröm.
I nästa sekund är en av mina närmsta vänner där och håller fast mig, kramar mig hårt och säger att det är slut på det här nu, det kommer bli bra.
Sen vaknar jag.
Sluta dröm om det ljuva livet, vi kommer aldrig vara med om det.
Igår på bodypumpen sa instruktören att hon ville dela med sig av de visdomsord som stod på hennes halsband. Allt är möjligt. Bara du sätter gränser. Hon syftade givetvis på träningen och att man faktiskt klarar av att ta de där extra kilona bara man ger sig fan på det.
Så fungerar det i verkliga livet också.
Kanske är det jag själv som sätter stopp för mig och vad jag klarar av.
Här finns inga brustna hjärtan, alla ser likadana ut.
Det är nog själva kicken i att spendera pengar som gör att min garderob och byrå fylls allt mer. Och det där hoppet om att få en chans till en nystart; att genomgå en förändring. En tanke om att gräset är grönare på andra sidan.
Ändå är jag inte ett dugg lyckligare för att jag köpte två tröjor igår.
Där nätterna viskade om ett sporrande liv och när ingenting var gjort.
Aaaarrrgggghhhhhhhh!!
Min dag började jättebra och nu sitter jag här som ett litet åskmoln och måste snart ta av mig bh:n bara för att jag fått världens skavsår av sporttopen efter att ha svettats som en gris när jag sprang milen och bodypumpade idag. Dessutom råkade jag välja det där idiotlöpbandet som stänger av sig själv efter 25 minuter så man måste starta om. Dö. I vanliga fall skulle jag inte bry mig om det, men nu är jag arg på precis allt.
Jag har stått i en halvtimme ute i kylan och bokstavligen frusit arslet av mig. Och då kan vi snacka frysa för min rumpa är fan inte liten. Den syns knappt nu. Jag stod i en halvtimme och väntade på ett jävla tåg för att SL inte kan fatta att det finns något som heter snö. Hallå, har ni hört talas om S-N-Ö? Det är det där vita pudret som är kallt och kommer en gång om året och förstör för mänskligheten. Jag brukade älska snö. Idag gör jag inte det. Och jag älskar fan inte SL heller. Det är samma problem varje år och snön är ju verkligen inte något nytt påfund. På hösten är det lövhalka som är problemet, och vad ska komma härnäst? Skulle inte förvåna mig någonstans om de skyller på solsken på sommaren.
När jag äntligen kom hem ikväll var mina lår helt röda för att jag frusit så mycket. Och SL de jävlarna hade snott en halvtimme av mitt liv. En halvtimme som hade kunnat spenderas till så mycket vettigare saker. Jag hade kunnat sitta i bastun på sats och vara VARM. Jag hade kunnat städa, måla, skriva, läsa, äta och så vidare. Kvällens (röv)kyss går till SL.
En hälsning från ett svartsjukt hånfullt hav.
Meeeen jag ska inte klaga. Uppe tidigt var jag i alla fall för att kunna ordna upp allt jag bestämt mig för.
Min pingvinmössa lär komma väl till pass idag.
Heart full of wine.
Vi har alltid varit så.
Visst hände det att vi sparkades och ryckte varandra i håret när vi var mindre, men det var alltid för småsaker. Det har alltid varit för småsaker. När vi blev tonåringar tjafsade vi i stället med varandra, men det var fortfarande aldrig något allvarligt. Kanske är det därför jag bara har vaga bilder i mitt huvud av när vi varit osams, just för att det aldrig riktigt handlat om något annat än en lånad leksak eller tröja.
När vi var små åkte Anna ofta med mamma till stan. Varje gång de kom hem hade de med sig något till mig också. Det var Anna som alltid sa Emma måste få något; det var det viktigaste för henne. Jag hade aldrig henne i åtanke på det sättet.
En kväll när vi kom hem från dagis låg jag och grät i mammas säng för att det var några pojkar på dagis som sagt att min mamma var en fluortant bara för att hon är tandläkare. Det här var i samma veva som Mysteriet på Greveholm visades som julkalender (som många säkert minns är barnens mamma fluortant.) Jag var då sex år och Anna var fyra. Dagen efter tog hon tag i kragen på en av pojkarna (som alltså var två år äldre än hon) medan jag såg på och tryckte upp honom mot väggen och sa att han aldrig fick säga att vår mamma var en fluortant igen. Sen den dagen vågade de aldrig vara dumma mer.
När vi var lite yngre hoppade vi i mammas och pappas säng en kväll. Hon med napp i munnen och jag utan. Båda hoppade in i väggen och slog i nappen/tänderna. Vi gick ut från rummet med alldeles bruna framtänder. Än idag finns det märken i väggen från Annas napp och mina tänder.
När jag slutade med napp fick jag en barbiedocka. När det var Annas tur tog mamma henne till en leksaksaffär och lät henne välja något. Jag följde med. På den tiden kunde jag inte kontrollera min avundsjuka och skulle Anna ha någonting var det alldeles självklart för mig att jag också skulle det. Anna valde en hink och en spade. Jag tjurade ända till jag fick den där stora gosedjurstigern som jag spanat in, vilken var flera gånger dyrare än det futtiga Anna var så nöjd med.
Varje gång Anna fyllde år och fick presenter sken min avundsjuka igenom. Det finns en video hemma där jag öppnar hennes presenter åt henne på hennes födelsedag. När jag fyllde år satt hon bara snällt bredvid och tyckte att jag fick fina saker.
Jag har alltid varit den djupa och känsliga av oss. Anna är den som alltid tar lite lättare på det som händer och tänker inte lika mycket. Jag har alltid analyserat allt in i minsta detalj och haft svårt för att hålla tårarna inne om så skulle behövas. Anna är lite hårdare och tar inte ofta tid till sådant utan dras i stället med i allt runt omkring. Ändå är hon en av de mest empatiska människor som finns. Trots att vi är så olika på många sätt har vi båda lika lätt för att skratta. Och vi skrattar mycket.
Många har frågat oss om vi är tvillingar. Första gången var för kanske fyra år sedan när jag låg på sjukhus och det fortfarande var åtminstone ett huvuds skillnad i längd mellan oss. Det kunde man naturligtvis inte se eftersom jag låg i en säng i en veckas tid. Senast var nu när mamma, pappa och jag var och hälsade på Anna i England. Det hände tre gånger.
- Twins you two, eh? och sen världens leende som om han var övertygad om att han gissat rätt på miljonfrågan i Vem vill bli miljonär.
Det är två år mellan oss.
Ibland har det hänt att de har frågat mig efter mig för att det trott jag varit Anna.
Mamma säger att hon inte kan förstå hur de tror det. Ni är inte lika alls. Ändå säger hon ofta Anna till mig och Emma till Anna.
Det är fascinerande hur mycket man kan älska en människa. När hon kom in genom dörren till vårt hostel i Canterbury häromdagen och jag såg henne för första gången på en och en halv månad fylldes hela min kropp av en känsla som inte går att beskriva; den går liksom inte att rita av, fotografera eller riktigt sätta ord på. Den känns bara i hela kroppen, man blir alldeles varm och sprudlande och av mitt ansiktsuttryck att tyda måste jag sett ut som världens lyckligaste. Det var nog i den sekunden jag förstod hur mycket jag verkligen älskar älskar älskar min syster. Hon är den jag skulle dö och leva för på samma gång.
Jag älskar att hon har världens bästa tålamod och kan sitta i timmar och göra en enda detalj på ett födelsedagskort. För hon gör verkligen de finaste födelsedagskorten. Och jag älskar att hon aldrig glömmer en namnsdag, och hur vi två bar två stora papperskassar fullproppade med kläder mellan hennes hus i Canterbury och vårt hostel för att hon shoppat så mycket. Jag älskar att hon alltid har svar på tal och jag älskar att hon precis som jag vägrar att klippa håret. Jag älskar hennes sätt att prata och hur trygg jag känner mig med henne. Och jag älskar att veta att jag kan prata med henne om vad som helst, och att det sedan stannar där. Jag älskar att en hemlighet hos henne är säkrare där än i världens bäst bevakade bankvalv.
Men framförallt älskar jag att det alltid kommer vara hon och jag mot världen, oavsett.
Cats in the cradle and the silver spoon.
Dock blir man lite less när man flyger in över Sverige, inser att man inte kommer hinna till 75-minutersspinningen och allt är vitt. Snön når mig upp till midjan. I England var det sol och vår och jag gick runt i solglasögon. Och min syster var hos mig igen.
Det är lite som att spola tillbaka tiden att komma hem.
England 16/2-21/2
Och vi vet och du vet allt tar slut.
Att träna när man är arg, ledsen, frustrerad eller allmänt less på allt kan vara bland det bästa jag vet. Då finns chansen att verkligen rensa huvudet och tömma sin själ på allt det som gör ont. Att vråla i en kudde i all ära, men träning slår det med hästlängder. Frustrationen som ligger där inne och gnager och gror omvandlas på något märkligt sätt till explosiv energi, jag kan inte förklara känslan riktigt, men det är ett fenomen, och man kan ge så mycket mer än vanligtvis. Det känns som att man flyger fram och ganska snart är man inne i sin egen värld och är ett med musiken.
Många har frågat mig hur jag orkar spendera närmare en timme på löpbandet, alltså fattar du att du står och kutar på samma fläck hur länge som helst, och att de skulle dö av tristess. För mig är det verkligen inte så. Jag ser inte det där jobbiga. Jag ser bara den där stunden jag verkligen får för mig själv, den där betänketiden när världen inte kretsar kring något eller någon annan än mig, alla endorfiner som frigörs och fyller varenda cell i kroppen med glädje och en tanke kring att allt kommer lösa sig och att jag faktiskt är ganska bra ändå. Jag kan verkligen inte för någonting se det negativa. Jag kan inte det i någonting som får mig att må bra. Det är i träningen jag har hittat en känsla som hjälper mig att orka med resten av vardagen.
Idag sprang jag först milen på bandet och sen blev det bodypump till musklerna blev alldeles möra. Efter det tog Carro och jag en välförtjänt lång bastu (eller en äkta finsk sauna - bortsett från aggregatet - kanske man ska säga, då vi satt där och kastade bad och bokstavligen lökade sönder.) Jag kände mig lätt som en fjäder. Det var som att en elefant ramlat ned från mina axlar och det var så lätt att andas att vi inte kunde sluta skratta där ute vid papperskorgen i den kyliga vinterluften.
All I can do is keep breathing.
Det ska bli skönt att komma bort ett tag, att samla på sig lite nya krafter, energi och tro, och att framförallt dumpa den här magkänslan i en papperskorg på Arlanda och hoppas på att aldrig mer se den igen.
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
- Jocke Berg
So you've screwed up but you're gonna be ok.
Egentligen handlar det inte om rädsla för att komma sent, eller att göra ett dåligt intryck heller för den delen, det är bara ett ytligt exempel. En metafor. Det handlar om rädsla för att våga. Rädsla för att inte ha någon garanti på att det kommer gå bra.
En av mina största fasor är att se mitt liv passera revy och se allt jag gick miste om bara för att jag inte vågade ta risken just då. För att jag inte tog klivet ut. Många chanser får man bara en gång. Det är det jag inte riktigt har förstått. Jag har en förmåga att tro på mitt önsketänkande och att det jag gör fel första gången kommer jag ändra på till nästa gång jag står i exakt samma situation. Situationen kanske kommer igen, men inte sammanhanget.
Jag måste lära mig att snedsteg är okej, att det är nödvändigt för att man ska bli bättre. Jag är bara så rädd för att komma i kläm och att det ska sluta fel.
Det komiska i hela den här texten är att jag säger emot mig själv något otroligt. Var det något jag gjorde i höstas så var det verkligen inte att leva på den säkra sidan. Min höst var ett steg ut, en chansning. Då hamnade min rädsla i skymundan av hoppet och spänningen.
Men hösten är över för längesen.
Och idag sitter jag här i rädsla utan den där spänningen och garantin.
I bit my tongue in the awkward conversation.
Det kommer bli få men intensiva dagar och jag kommer få återuppleva det jag var med om för två år sedan. Vi ska strosa runt hand i hand på Canterburys gator, äta goda middagar, sitta på puben och dricka alkohol, vandra runt i London, gå på musikal och ta igen massa förlorad tid. På fredagen åker jag till min fina värdfamilj i Leighton Buzzard som jag inte träffat sedan min 18-årsdag.
Maddies, Carro, Sabina och jag i London för två år sedan när Maddies var på besök.
Förresten så började min dag väldigt romantiskt. Ha hela tiden i åtanke att jag satt och åt frukost under den här tiden: pappa kommer in i köket, säger nu ska du få höra något nytt. Vet du hur många hudflagor man tappar per dag? Jag svarar något i stil med fy vad äckligt och han fortsätter: 600 000. Vet du hur mycket de väger på ett år? Jag fortsätter att säga hur äckligt allt är och han svarar glatt ett och ett halv kilo! Tack pappa. Glad alla hjärtans dag på dig med. Under resten av frukosten kunde jag inte tänka på annat än han i Austin Powers Goldmember som käkar sina egna hudflagor.
I won't even cry 'cause you don't love me enough this year, on Valentine's Day.
Nä, men glad alla hjärtans dag på er, hörrni.
(Försök förstå min självironi också.)
It's raining in New York and I know what it feels like, 'cause I've walked 3rd Avenue with tears in my eyes.
Nej, okej. Jag ska inte deppa ihop och tycka att jag är världens mest miserabla människa för att jag sitter ensam och pillar naveln och gråter salta tårar över en ask chokladhjärtan från Aladdin. Det ska inte Carro heller.
Till en början tänkte vi kanske attenda ICA Dejt-eventet som finns på facebook, just för att det skulle verkligen kunna sluta hur intressant som helst för att det är världens roligaste idé. Föreställ er bara alla supersinglar gå runt där med sina varukorgar märkta med dejtinglappar och tafatt ragga bland alla grönsaker. Jag skulle nog hänga vid lösgodiset eller tampongerna. Carro och jag kom ändå fram till att det antagligen bara kommer vara massa 35plussare där, och att vi kommer ha det mycket mysigare på tu man hand.
Så imorgon blir det spinning (läs: sönderträning) och därefter middag och bio. Man får göra det bästa man kan av årets mest romantiska/ångestframkallande dag helt enkelt. Vem vet, kanske han med stort H kastar ett popcorn i skallen på mig imorgon?
Kolla bara hur porriga vi kunde se ut på vår student, någon som vill haffa?
Sometimes the hardest thing and the right thing are the same.
Vissa dagar är det så skönt att låta bli att anstränga sig och leva upp till någonting.
You and me, we were the pretenders.
Jag är trött på den här deppiga årstiden med bara mörker; jag vill ha vår och sol och fåglar som kvittrar. Och jag vill gå runt utan den där feta vinterjackan och känna att solens strålar värmer nog för att man ska slippa frysa.
Sverige, kom igen nu, sluta låt ditt dåliga humör gå ut över oss och skänk oss lite ljus och glädje i stället.
Snart är du min, snart är du min, snart är du bara min.
Ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry.
Häromdagen slog det mig hur fort tiden går. Jag kom på mig själv med att jag faktiskt kan säga "för tio år sedan..." och om bara några månader kan jag byta ut tio mot tjugo.
Det är läskigt det där med tiden. Egentligen är det bara ett påfund av människan för att vi ska kunna planera och skapa en struktur i veckorna. Det stressar mig.
Stundtals kan jag tycka att tiden står stilla, att jag står och trampar förgäves på samma plats, men det är bara en känsla. Tiden går hela tiden och jag kommer aldrig komma tillbaka till det som var för en sekund sedan.
Jag kan också komma att undra vart all den tid som varit tagit vägen. Försvinner den i en tredje dimension eller upphör den helt och hållet? Och den tid som inte blir till minnen, har den aldrig funnits?
Jag skulle vilja kunna spara tiden i en burk och låta den stå stilla när jag inte använder den. För det är läskigt hur fort den rinner mig ur händerna. Det spelar ingen roll hur bra jag är på att spara när den spenderas konstant.
När jag var liten var jag rädd för att dö. Jag ville vara odödlig och leva föralltid. Då trodde jag å andra sidan att jag aldrig skulle bli gammal. Va, den där tanten med rullator, det kommer ju aldrig bli jag. Man hade inget grepp om någonting. Kanske var det skönare att vara ovetandes och utan insikt. Men det var en läskig känsla den dagen det faktiskt gick upp för mig att tiden inte står stilla.
Idag är jag inte längre så rädd för själva döden. Min vän Sabina och jag pratade om det igår, och konstigt nog halkar vi in på det spåret varje gång vi träffas. Det är inte själva döden som är skrämmande. Det är alla man lämnar bakom sig i sorg, allt man går miste om och att världen fortsätter på precis samma sätt som innan. Världen lider inte av att man inte längre finns där. Jocke Berg sjunger ur mina högtalare och jag lämnar inga fotspår ens i sand.
Det finns så mycket jag vill hinna med och det som är så oerhört irriterande är att jag bara har en endaste chans. Man lever bara en gång. Jag skulle vilja testa på att göra lumpen, resa jorden runt, bo någon helt annanstans, vara född någon helt annanstans, ha en häst och galoppera på blommande ängar (jag som aldrig kunnat rida), bada med delfiner och listan kan göras lång. En hemlig dröm jag har är att bo på en ranch någonstans i USA och få uppleva vilda västern. Jag har en bild på min näthinna där det sitter en gubbe i blå-röd-rutig skjorta och cowboyhatt i en gungstol på en veranda och röker pipa. Han pratar sådär mysigt som de gör i Alabama eller vad det kan vara, säger when my father was in world war II... och får mig att lyssna uppmärksamt under hela tiden han pratar. Och han lyssnar på countrymusik. Jag har alltid gillat Take me home country roads. Han låter mig få jobba med alla hans hästar, ta mig den frihet jag vill och bara njuta av den vackra naturen och de stora slätterna som ännu inte blivit erövrade av industrin.
Tid är det enda vi har och ändå har vi aldrig tid till någonting.
Ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån.
No lonely hands grab my suitcase full of nothing.
Jag var ett kladdigt barn som älskade att grisa. Mamma sa att jag var så jobbig varje gång jag kom hem från dagis, eftersom jag alltid var smutsig. Mina röda galonbyxor hade aldrig en ren fläck och var snarade bruna än röda. Mamma sa att hon ändå kunde vara tacksam för att jag var så lerig som jag var, eftersom hon hade läst någonstans att barn som är skitiga har haft roligt.
Jag klättrade högt i klätterställningarna. En gång ramlade jag ned och slog huvudet i isen och fick hjärnskakning. Då fick jag ligga i soffan på dagis med min gosedjursdinosaurie och vänta på att pappa kom och hämtade mig.
Vi hade låtsasländer, mina kompisar och jag. Vi gjorde faktaböcker om dessa där vi ritade kartor och hittade på nya djur som fick väldigt underliga namn. Jag vet inte hur många osynliga hundar jag har haft i mitt liv. En gång gick min vän Majken och jag till och med ned till djuraffären och köpte hundleksaker och koppel. Sen tog vi seriösa promenader med våra hundar. Och vi galopperade på våra hästar. Våra fantasier hade inga gränser. Jag var bäst på att leka.
Det var ständigt nya projekt igång. Jag älskade att bygga djur av sand och snö och kompisarna och jag startade många klubbar som handlade om diverse saker. Varje gång det fanns en gunga ledig satt jag där med någon på varsin sida om bildäcket, åkte högt upp i skyn och sjöng. Vi sjöng hela tiden. På den tiden kunde jag sjunga och var till och med i den lilla kören som fick sjunga andrastämman. Mormor tycker fortfarande att jag kan sjunga, men pappa har ifrågasatt hennes musikalitet.
Jag har aldrig gillat att bråka och har alltid sökt mig ifrån konflikter. Det är kanske därför jag har det umgänge jag har idag. Vi bråkar aldrig. Min dagisfröken sa att när de andra barnen skrek på varandra och drog varandra i håret satt jag ensam och ritade. Det hände ofta att jag ritade när jag var liten. Varje morgon när jag vaknade bad jag mamma ta fram färgpennor och papper.
Jag hade lätt för att knyta nya kontakter. Så fort vi fick en ny grannhund på gården var jag där och blev bästisar och bundis. Både med hunden och hussen eller matten. Unga som gamla. Jag gillade varje människa jag mötte och såg inget ont i någon.
Nedanför oss finns en liten hage med trästaket. I hagen står ett litet rött hus. Idag är staketet sönder och det lilla röda huset är förfallet och träet är murket. När jag var liten sprang det runt två ponnysar i hagen. Molly och Pontus hette de. Molly var mörkbrun och snäll och Pontus var vild och vit med bruna fläckar. De fick ett föl tillsammans, vilket var en överraskning och säkert även årets händelse. Det fick därför heta Surprise. Han som ägde hästarna bodde på samma gård som min barndomsvän Jenny och hade flera andra hästar på ett annat ställe. Han var skicklig med dem, och helt orädd. En gång när vi var små ringde Jenny och jag på hemma hos honom och frågade om vi fick bada i hans bubbelbadkar. Några år senare fick vi höra att han hittats ihjälsparkad ute i hagen hos hans andra hästar.
När jag precis lärt mig cykla och pappa alldeles nyligen skruvat bort stödhjulen på min rosa cykel var jag väldigt ivrig. Jag cyklade runt gården i hög hastighet en sommarkväll och kände mig som en kung. Det slutade med att jag cyklade in i rabatten och fick rivmärken på hela kroppen av alla buskar jag landat i. Andra gånger skrapade jag upp hela knäna.
En gång drömde jag att jag fick en blå cykel med vita prickar. När jag vaknade följande morgon frågade jag mamma var min cykel var någonstans. Hon sa att jag aldrig haft någon sådan cykel, men jag var övertygad om att den fanns. Jag var övertygad om att det jag drömt hade hänt på riktigt. Kanske var det för att drömmen på den tiden var som verkligheten.
När vi var små kunde vi vara ute hela sommarnätterna och leka kull. Det finns inte en enda gång jag kom in utan gräsfläckar på tightsen.
På dagarna sprang vi genom vattenspridaren i våra rosa små baddräkter. Jag var ute så mycket i solen att mitt hår blev alldeles solblekt.
Då levde man i sin lilla bubbla. Utan bekymmer och utan oro för en kommande tid. Man visste ingenting.
Allt löste sig av sig självt och alla man någonsin haft vid sin sida skulle alltid finnas där. Jag lärde mig senare att så är det inte alls. Men hur skulle jag veta det då? Då när jag trodde att förändringar inte kom; när det som var då var det som skulle vara föralltid. Då när livet stavades trygghet och jag trodde att världen kretsade kring mig där jag sprang barfota på asfalten som blivit alldeles varm av solen.
Det där med att köra bil.
Det finns en anledning till att jag inte sitter med det där körkortet i handen: jag har det inte. Och det finns en anledning till att jag inte har det: jag är så himla pissrädd för att köra bil. Det är ju urläskigt. Jag har börjat om, lagt av, tagit tag i det igen, lagt av and so on.
Lina har sagt att rädslor är till för att tämjas. Det finns inget motargument som kan vinna över det i slutändan. Hur ska man annars kunna hantera det man ställs inför? Det säger sig självt.
Så nu jävlar. Dags för mig att bemöta den här rädslan och hugga halsen av den. Jag tar svärdet med mig.
Här ska köras bil.
På verandan sjunger vindspelet din sång och tomma fönster står och slår nu natten lång.
Don't it just look so pretty, this disappearing world.
En nära vän till mig frågade mig för några dagar sedan hur man blir en gladare människa. Det slog mig i samma sekund att för kanske första gången i vår vänskapstid kunde jag inte ge henne ett ärligt svar som skulle kunna hjälpa henne. För det finns inget svar som är bra. Inget som är rätt. Ingen handbok där det står såhär ska du göra.
Det är en fråga jag själv gått och grubblat på i många år nu. Jag har pratat med människor i min närhet, sökt svar och lutat mig mot axlar och fått stöd, men jag har fortfarande inte löst ekvationen. Det är något som fattas som gör att det blir omöjligt. Kanske är det för att den inte innehåller tillräckligt med information - den går helt enkelt inte att lösa. Det är inte en sån fråga man kan svara ja eller nej på.
Någonstans tror jag det handlar om att förstå att varje sekund är livet; att man måste sluta gå runt och vänta på en bättre värld. Den kommer inte hur mycket man än hoppas. Det är som Mika sjunger: say goodbye to the world you thought you lived in. Det är nog där man måste börja. Man måste inse att livet inte alltid är en dans på rosor och att det inte fungerar som i Dirty Dancing, The Notebook och andra kärleksfilmer. Vi skriver våra egna manus där varje snedsteg, skratt och andetag ingår. Det är ett ständigt pågående projekt och det är inte alltid lyckligt. Men det finns vändpunkter. Det finns stunder när man inte vill göra annat än att leva för att det rusar i hela kroppen; stunder då man måste nypa sig själv hårt i armen för att försäkra sig om att man inte drömmer. Det finns stunder då man inte kommer ihåg känslan av att vara ett med meningslösheten.
Livet går upp och ned. Så är det bara. Det skulle inte vara livet om det inte var en knagglig färd med många motgångar och medvindar. Det är tack vare dem vi lär oss, vågar, utökar arkivet av erfarenheter, stärks, och kan finnas där för andra. Jag har insett det nu, men det tog mig ett tag.
Det gäller bara att vänta ut tiden. Att rida ut vågen. Och att våga låta sig vara ledsen när man faktiskt är det.
Världens finaste, bästaste, underbaraste lillasyster.
Bara stjärnor mellan träden.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Senast jag skrev i den här bloggen var i början på november då jag gick runt med ett konstant leende på läpparna och var världens nöjdaste tjej för att allting mot all förmodan hade löst sig så bra. Jag skrattade och studsade runt på rosa moln och trodde på mig själv. Idag skulle jag göra allt för att få känna den känslan igen. Slippa osäkerheten och fruktan för framtiden.
Det bor en ångest i min kropp. Den visar sig inte så mycket när jag är med någon annan, men så fort det bara är jag i min närhet, och så fort jag inser det, får jag en oroskänsla i hela kroppen. Då vill jag inte vara med längre. I slutändan har man bara sig själv, och om inte det fungerar - hur ska då någonting annat fungera? Allt grundar sig på hur man trivs med sig själv. Alla situationer man sätts i står i direkt proportion till huruvida man vågar leva ut för den man verkligen är. Och om man inte kan lita på sig själv - vem fan kan man då lita på?
Mina axlar tyngs av vad jag tror är förväntningar från alla omkring mig. Jag må ha en skev verklighetsbild, men det kan många gånger kännas som att jag gör något för andras skull. För att jag inte ska göra dem besvikna. Rädslan för att inte få ett gillande från de i min omgivning är alldeles för stor för att jag ska våga låta mig misslyckas. För att jag ska våga kasta mig ut och göra något oväntat.
Häromkvällen satt min ångest och jag i en ljusrosa morgonrock bland alla blommiga kuddar i min säng. Min granne var förbi för att hjälpa mamma med någonting och tittade in hos mig. Vi pratade ett bra tag. Han frågade mig vem tror du sätter mest press på dig? Jag funderade en liten stund, förstod att det var en kuggfråga. Jag själv, svarade jag. Du är smart. För en del människor tar det ett helt liv innan de inser det. Om de ens gör det.
Jag läste en bra krönika i metro igår. Det kändes som att den var skriven direkt till mig, om mig. Som att det stod "Emma" med svart spritpenna över hela texten. Hon som skrev den sa att hon hellre skulle dö än att vara tjugo år igen. Att åren mellan nitton och tjugofem var de värsta. Jag är beredd att hålla med. Å andra sidan beror det på vilken inställning man har till allt. För visst kan allt kännas så himla härligt stundtals.
Jag citerar Säkert!: vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid.
Beslut
Jag ska börja blogga igen. Den här gången är jag brunhårig.
