Någonstans där i mig tänkte jag väl att Englandsvistelsen skulle vara någon form av transportsträcka till en helt ny vardag, men jag inser nu när jag är nyss hemkommen att mitt önsketänkande måste lämna mer plats åt verkligheten. Lyckligtvis har jag nog åtminstone samlat på mig lite motivation och nya krafter, men jag är samma gamla Emma som jag alltid varit.
Dock blir man lite less när man flyger in över Sverige, inser att man inte kommer hinna till 75-minutersspinningen och allt är vitt. Snön når mig upp till midjan. I England var det sol och vår och jag gick runt i solglasögon. Och min syster var hos mig igen.
Det är lite som att spola tillbaka tiden att komma hem.