Mina fina

I natt sov Carro och jag hos Sabina. Vi kunde inte somna. Det var så mycket som pågick i allas huvuden och ingen kunde hålla tyst. Trots extrem trötthet var hjärnorna klarvakna och tankarna var i en enda röra. Carro behövde den där handboken vi pratat om. Jag tror Sabina behövde den också. Och inte minst jag. En handbok där alla svar man behöver finns. Den skulle vara fin nu.
Vi låg och pratade. Länge. Klockan hann nog passera tre innan ögonlocken slutligen gav med sig och ljuden från gatan utanför tonade bort.


Chillination

Tomma veckor är bland det skönaste som finns. Jag har verkligen noll att göra i skolan den här veckan bortsett från världens mest chill uppgift i hälsopedagogiken och att läsa Twilight på engelska (men det är ju bara något man längtar till eftersom den "förändrat så mångas liv.")
Imorgon är det skiva igen! Cirkustema denna gång. Mina vänner och jag kommer vara fränast med fjädrar i pannan och strumpbyxor i skrikiga färger. Dessutom är det Sabina den finas b-day! Det ska firas. Just nu är jag bara hemskt taggad.
På onsdag är vi lediga. Bakisdag och bodypump på kvällen.
På torsdag har jag bara yoga med hälsopedagogiken. Då ska jag hålla i ett massagepass eller något och läraren ska berätta om varför man väljer den partner man gör. Intressant. Sen ska jag ta min första körlektion och på kvällen är det ännu en skiva.
Fredag - looooov.


Från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld

Jag tror inte att påståendet om att väldigt nära kompisar så småningom får samma psyke är något man bara säger.
För mig har det blivit bevisat så många på varandra följande gånger.

Ibland kan jag känna att någon tar orden ur munnen på mig.
Vi kan börja sjunga på samma mening i en helt random sång samtidigt.
Den veckan i månaden alla tjejer måste genomlida inträffar ungefär samtidigt för oss.
Vi tänker likadant.
Vi mår likadant.

Jag tror jag har hittat människor som var och en blivit en del av mig.
Personer jag inte känner mig hel utan.


Jag. Vet. Inte.

Jag kan inte minnas att jag skrivit av mig så mycket tidigare som jag gjort den här veckan. (Jag syftar på dagboken och inte bloggen.)
Ork till något annat verkar inte finnas.
Jag skulle ha tränat idag, pappa ville inte att jag skulle göra det. Han sa att jag bryter ned mig själv i stället för att bygga upp något. Jag tänkte stå emot och åka i alla fall, men jag somnade i soffan med min bok och vaknade utan ork till någonting.
Jag befinner mig i en svacka nu. En svacka där allt känns ganska meningslöst.
Ikväll ska jag på min första studentskiva. Kanske den kan få mig på bättre humör för ett tag.

Att fråga mig om jag kommer gråta vore dumt

Jag kommer ihåg i ettan när alla i trean tog studenten. Jag var grön av avund och längtade bara till det var min tur.
I tvåan serverade Carro och jag på treornas studentlunch. Då var jag nästan gråtfärdig för att jag ville vara de. Jag ville också ha den där vita mössan och vackra, vita klänningen på mig och springa ut från skolan mot friheten i jublande glädje.
Nu, när jag går i trean, känner jag inte alls sådär längre. Studenten närmar sig med stormsteg och jag hänger inte riktigt med i svängarna. Jag tycker inte alls att det ska bli sådär härligt underbart som jag en gång trodde. Visst ska det bli underbart att få komma ut i världen, men samtidigt är det så himla skrämmande. Skolan är en trygghet för mig. Det har jag kommit på nu på senaste tiden.
Ettan och tvåan var fulla av klagomål på hur mycket vi hade att göra och på hur skönt treorna hade det som snart skulle gå ut. Nu frågar jag mig själv om de inte faktiskt avundades oss som då hade ett eller två år kvar. För det gör jag på de som har åtminstone ett år kvar i skolan. Okej, plugget kan jag absolut klara mig utan. Men klassen. Nej. Jag har förälskat mig i den på senaste tiden; upptäckt hur fina individer det finns. Jag trivs så obeskrivligt bra. Jag är en av dem.
Om lite mer än två månader ska vi alla gå skilda vägar. Vissa kommer jag se för sista gången på studenten. Det är läskigt. Att man levt så nära en människa i flera år och helt plötsligt finns den personen inte kvar i ens liv längre. Banden är klippta.
Det är nu jag har börjat njuta av skoltiden. Jag mår bra av att gå dit, få vara med fina människor och bara vara. Av att ha en trygg plats att komma till där jag aldrig behöver tänka själv på vad som ska göras utan får uppgifter utdelade med jämna mellanrum.
För mig är det obegripligt att förstå hur jag kunde klaga förut. Jag visste inte hur man njöt av att gå i skolan, hur glad jag skulle vara för att ha fått den möjligheten. Det är nu jag har börjat njuta av att gå i skolan. Börjat förstå hur roligt det faktiskt är.
Snart ska jag ut i världen. Säga hejdå till 30 alldeles fantastiska människor. Allt vi gjort tillsammans kommer vara minnen blott.
Att vi åkte till Berlin i helgen gjorde dessutom att jag kommer få ännu svårare att släppa taget om vår tid tillsammans. Som Carro och Sabina sa: vi borde flytta ihop med klassen. Skaffa ett kollektiv någonstans och skratta till våra magar och mungipor värker.
Det är nu jag har upptäckt vilket fint gäng jag kommer behöva skiljas ifrån.
Jag som hatar skilsmässor.


Lista

Lovar du att vara ärlig? Ja. 

Du heter: Emma.
Smeknamn: Bemmis.

Låt som när du är ledsen sörjer till? Broken med Lifehouse är fin. Sen finns det minst tusen till jag håller lika nära hjärtat. Som 9 crimes och utan dina andetag.
Beroende av: Musik. Skulle aldrig klara mig utan det.

Vem behöver du mest just nu? Mina fina vänner.

Vad tror folk om dig? När jag började ettan trodde Carro och Sabina att jag var en tjej som glodde snett på allt och alla i princip. 

Stämmer det? Nej! Jag är nog världens fegis. Och mjukis också för den delen.

Vad får du oftast komplimanger för? Mina ögon. (Och mamma säger att jag har fina ben, men det räknas inte.)
Vad säger du för att imponera på någon? Det där med att imponera är inte min grej.
Hur imponerar man på dig? Intelligens. Och så måste man kunna stava. Jag har svårt för att hålla konversationer med folk jag inte får något intellektuellt utbyte ifrån.
Brukar du skratta för dig själv? Det händer ganska ofta. Kommer jag att tänka på något roligt håller jag det inte inne. Jag är nog ganska lättunderhållen.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS? Hälsningar från Cypern o tack snart e jag hundra år. Kram Annika (från Maddies mamma som fyllde år igår och jag skickade grattisiefterskott-sms till idag.)
Var bor du? Saltsjöbaden.

Trivs du där? Ja, jag har lite svårt att se mig någon annanstans.
Äger du några converse? Ett par höga vinröda och ett par låga vita.
Sprit, cider, vin eller öl? Cider och öl.
Brukar du bli för full? Allt är ju relativt.
Vad har du för mobiloperatör? 3.
Är du allergisk mot något? Pollen.
Har du haft sex idag? Pfft, ofta.
Nästa mål i ditt liv? Om någon ändå kunde tala om det för mig.

Hur svarar du i mobilen? "Hallå?"
Vem ringde du senast? Carro.
Vad sa den du senast pratade med i telefonen? Det tänker jag inte ta upp här, tyvärr.
Antal timmar sömn inatt? Sju kanske.
Sov du ensam? Ja.
Brukar du komma i tid? Ja. Jag är nog jordens tidspessimist.
När mår du bra? När det är sommar. Då mår jag alltid bra. Och när jag får göra det jag tycker om, vara med personer jag älskar.
När blev du fotad senast? I helgen.
Hur känner du dig nu? Ganska nere.
Vanligaste färg på dina kläder? Rosa och vitt.
Vad tycker du om fötter? Det beror på vilken ålder personen som äger fötterna i fråga har. Bebisar har hemskt söta och mjuka små fötter.
Vad saknar du? De som känner mig vet.
Hade du en bra kväll igår? Nej, det vill jag inte påstå.

Favoritdryck på morgonen? Vatten.
Rakar du benen? Ja, men på vinterhalvåret känns det inte lika viktigt att vara sådär len.
När brukar du oftast gå och lägga dig? Efter elva någon gång och då vaknar jag alldeles för trött också.
Är du blyg? Det beror helt på i vilken situation jag sätts i.

Sysslar du med någon idrott? Ja, träning är bland det bästa jag vet. Spinning och bodypump är trevligt.
Vill du hellre ha mail än brev? Nej? Brev är mycket personligare!
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Dels. Jag tror att man kan bli intresserad och nyfiken, men kanske inte kär vid första ögonkastet. Det vore att ta i.
Har du spytt offentligt? Ja.
Vad skulle du göra om du vore kille/tjej för en dag? Helt ärligt? Runka.
Är du nöjd med ditt liv? Ja, i grund och botten älskar jag mitt liv. Man ska inte klaga även om vissa dagar är bättre än andra.
Är du bortskämd? När det kommer till mat, ja. Men handlar det om kläder måste jag betala själv. Mamma och pappa slutade med det för längesen.
Vad gör du i morgon? Går i skolan, pluggar och tränar.
Vad är det värsta du vet? Att vilja ha något man inte kan få; att inte veta vart man ska ta vägen när frustrationen kväver en.
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Nu för tiden är jag ganska bra på att spara, men en vanlig vecka utan shopping går det åt runt en hundring.
Vilken kändis tycker du är en bra förebild? Bra förebilder vet jag inte om de är, men jag har alltid diggat Olsen-tvillingarna.
Vad längtar du till? Sommaren. Då blir allt så problemfritt.
Har du bra vänner och äkta vänskap? Ja. Jag skulle kunna leta över hela världen och ändå inte hitta några finare eller bättre än de jag har.
Vad använder du för shampoo? Gliss.
Vad är det finaste du fått?
Jag har fått mycket fint. Kanske det finaste är min två år yngre lillasyster.
En speciell dag du minns? Den tjugoandra mars tjugohundrasex.
Hur gammal är du? 18.

Tycker du om någon just nu? Mm.
Vad gör du om fem månader? Jag har antagligen ett sabbatsår och jobbar och reser. Kan hända att jag pluggar. Eller gör lumpen.
Du samlar på? Förut var det vykort. Nu försöker jag slänga så mycket som möjligt. Bra låtar skulle väl vara något i så fall.
Gröna eller röda äppeln? Röda, små, svenska äpplen.
Vem ringer du när du är arg/ledsen? Carro, Sabina eller Ella.
Gillar du golf? Nej, aldrig förstått mig på det.
Vilken tid gick du upp idag? Halv sju.
Har du sovit i din egna säng inatt? Ja.
Har du strumpor på dig nu? Ja.
Är det okej att gråta? Ja, det måste vara bland det skönaste som finns.
När grät du senast? Igår.
Vad skulle du göra om du vann en miljon? Resa jorden runt och upptäcka världen.
Bär du glasögon eller linser? Inget dera.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder? På högstadiet var det det. Nu bryr jag mig inte ett skvatt.
När går du upp ur sängen en helgmorgon? Jag har alltid varit lite av en morgonmänniska. Oftast kliver jag upp runt tio.

Har du piercing? I navel och öron.
Vill du gifta dig? Ja!
Vill du ha barn? Ja, utan tvekan!
Solar du ofta?
På somrarna lapar jag sol. Solarium däremot har jag inte vågat mig på. Jag är lite av en hypokondriker så när det snackas om cancer avstår jag gärna från bidragande faktorer.
Är du bra på att laga mat? Nej. Tack mamma och pappa för att ni finns.
Är du flygrädd? Njae, inte direkt. Första Lost-avsnittet fick mig däremot att tänka till lite.
Hur vig är du? Jag har varit väldigt vig. Nu var det ett tag sedan jag provade att gå ned i spagat.

Är du musikalisk? Musikalisk som i att knarka musik och kunna väldigt många låttexter? Ja. Musikalisk som i att kunna sjunga eller spela något instrument? Nej, jag är totalt tondöv. Jag sjunger hellre än bra om man säger så.

Vad dricker du helst när du är törstig? Vatten.
Vilken är din favoritglass? Magnum mandel måste vara bland det godaste. (Jag vet att det är kass, konstgjord glass pappa.)
Tror du på ett liv efter döden? Liv och liv. Någon form av återfödelse tror jag på. Har lite svårt att acceptera att man bara upphör att existera sådär abrupt. Att hamna i Nangijala som bröderna Lejonhjärta vore inte helt fel.
Tycker du om sushi? Dum fråga - ja!
Vad äter du helst när du ser på film? Naturgodis. 
Bor dina föräldrar tillsammans? Ja.
Har du tandläkarskräck? Nej.
Är du morgon- eller kvällsmänniska? Det är olika från dag till dag.

Vilken ögonfärg har du? Blå-grå-gröna.

Har du någon gång gråtit dig till sömns? Det har hänt, ja.
Biter du på naglarna? Förr i tiden var det en daglig sysselsättning. Nu har jag glömt bort hur man gör. Det sitter ju mer bakterier under naglarna än i toalettstolen!
Röker du? Aldrig ens smakat!
Hur ofta tränar/motionerar du? 4 gånger i veckan ungefär.
Senaste låt du hörde? Broder Daniel - Whirlwind (superstar), den har gått på repeat ett tag nu.


Whirlwind

Vänner är bland det finaste man har.


I dream a dream that can't come true

Jag borde inse att det är dags att ge upp nu. Dags att gå vidare.
Det kan jag inte. Jag vet inte hur man gör.
Kan någon snälla tala om det för mig?

Jag dras fram och tillbaka för jämnan.
Mina tankar är ett virrvarr, en enda sörja av söndertrasade pusselbitar som aldrig kommer hitta varandra.
Jag har för lite erfarenhet för att veta hur man gör nu. Nu när jag inte kan göra något.

Dagboken. Den får bli min utväg ikväll som så många andra gånger.
Gånger då man bara känner för att skrika rätt ut. Att bara strunta i att gräva ned huvudet i kudden och kväva det. Att i stället låta det eka bakom stängda dörrar till det tonar bort.
Och sen skrika igen.

Idag för tre år sedan.

22/3-2006 är ett datum som sitter på min näthinna.
Det är med tydlig skärpa jag kan blunda och blicka tillbaka.
Minnas allt.

Idag är det samma dag. Fast tre år senare.
Då var det onsdag. Idag är det söndag.
Fortfarande ångrar jag inte en sekund att jag vågade.

Det enda jag inte riktigt gillar är att alla andra kan ha snygga kläder med öppen rygg.
Alla utom jag.

Hej igen

Jag har alltid tyckt om att skriva. När det är på mina villkor.
Jag kan hamna som i trans när jag skriver med glöd i fingrarna och en våg av känslor i hela kroppen.

Nackdelen med att ha en blogg är svårigheten i att veta hur mycket man vågar öppna sig för världen där utanför.
Gränsen mellan att säga tillräckligt och för mycket är hårfin. Jag har försökt att skriva i koder många gånger, men det resulterar alltid i massa blaj som jag knappt själv förstår.
Ni ska veta att jag skulle vilja skriva utan begränsningar. Känna mig fri att uttrycka mig precis som jag vill. Slippa känna rädsla för att jag har skrivit något jag inte borde. Det kan jag inte.
Kanske är jag för svag.
Eller hemskt känslig.

Därför har jag börjat skriva dagbok.
Där kan jag skriva precis vad jag vill, precis när jag känner för det.
Där kan jag vara mig själv och slippa vara rädd.
Det är en befrielse.

Erkännas ska ändå att jag saknat bloggen.
Den är min på sitt sätt, även om inte hela jag är närvarande.


"Den ligger under happy mealen"

Igår var jag på fest. Hos Michis.
För att göra en lång historia kort kan man väl säga att allt som hände igår kan man leva på i all framtid.
Jag var väl inte den vassaste kniven i lådan direkt och tack gode gud att Sabina finns. I owe you big time.
Sen kan jag visst vara ganska rolig också:
- Men Emma, var har ni en spyhink?
- Vi har den där från svenska till engelska. Den är grön. Den ligger under happy mealen.

- Kan inte du gå ut med hennes muffins?
- Va?
- Ja, men snälla, kan du bara gå ut med hennes muffins?!

Och sen är väl ganska mycket censurerat som jag inte tänker ta upp här.
Men. Sabina. Tack tack tack tack tack tack tack tack tack. Jag vet inte vad jag ska säga.
Utan dig hade jag nog slutat på "bussen till Slussen" i stället för här hemma.

Och idag mår jag som jag förtjänar.

Carrrrrrooo baby

Imorgon kommer Carro hem från Thailand.
Jag ska krama henne till hon går i småbitar.

And she'd never have to know what it's like when your heart breaks

Det är måndag eftermiddag. Den andra mars.
- Nu kommer jag att sticka dig lite, säger sköterskan.
Hon tar fram en väldigt lång kanyl som jag ser på med obehag. Tur för mig att jag inte är spruträdd.
Sen sticker det.
Efter någon minut har hon fyllt två små behållare med mitt blod.
Vi går ut i korridoren och mäter och väger mig.
Sen är det klart.
Det var det.

Det var sista gången jag behövde vara på Huddinge sjukhus med något som handlade om ryggen.
Nu är det ett helt avslutat kapitel. Finito.

Sen gick det upp för mig att samma dag (2/3) för exakt tre år sedan gjorde jag också ett blodprov, samt diverse andra undersökningar. Men då var det inte bara att åka hem efteråt.
Då var det att åka hem och älta det som komma skulle om och om igen.
Den 2/3 för exakt tre år sedan var det 20 dagar kvar till det jag aldrig mer behöver se tillbaka på.


Inuti är du fjäderlätt och vit

Jag kan bli så blödig.
Jag har alltid haft lätt för att gripas av andras historier och att påverkas av vad andra säger eller skriver.

Någon kan säga något fint och mina ögon fylls av tårar.
Jag kan läsa en text som kramar om mitt hjärta.
Min ögon fylls av tårar.
Jag gråter aldrig.

Men jag tar in det jag precis hört eller läst.
Och jag lovar mig själv att så ska jag bli.
Så ska jag bli, för man beundrar starka människor. Människor som kan ta sig igenom mer än vad som borde vara tillåtet, som kan förlora allt och fortfarande hitta tillbaka till livsgnistan.

Det jag hör från mina närmsta är det som värderas högst.
Jag vet att det är dem jag ska lyssna på.
Ibland kan det vara svårt att tro på vad andra säger; det kan kännas malligt att erkänna att man är bra på något.

Men de pratar från hjärtat och det ska man tro på.

I hope you feel the way I do. I hope you give yourself up too.

Linköping är en fin stad.
Solen skiner, det är vårväder och alla verkar känna alla.
Vi strosar runt i affärer, jag shoppar äntligen för första gången på länge, vi fikar och bara är.

Jag tror jag har hittat tillbaka till mig själv på många plan i helgen.
Det är fina människor vi bor hos och jag äter aldrig så mycket till frukost som när jag är hos dem.
Mamma skrattar åt att jag är så glad i mat och tycker att jag är en härlig tjej.

Linnea, Anna och jag får ont i magen så mycket som vi skrattar åt våra föräldrar.
Jag får också hemskt ont i magen av skratt när jag äntligen träffar Malta-Issa och Malta-Sara och får höra om deras äventyr, prata gamla Maltaminnen och bara umgås.
Och lilla Theo gör mig minst lika glad. Han behöver bara vara den han är.

Det är så skönt att komma bort från all storstadsstress emellanåt och att komma till ett annat ställe som känns precis som hemma.

RSS 2.0