Jag kommer ihåg i ettan när alla i trean tog studenten. Jag var grön av avund och längtade bara till det var min tur.
I tvåan serverade Carro och jag på treornas studentlunch. Då var jag nästan gråtfärdig för att jag ville vara de. Jag ville också ha den där vita mössan och vackra, vita klänningen på mig och springa ut från skolan mot friheten i jublande glädje.
Nu, när jag går i trean, känner jag inte alls sådär längre. Studenten närmar sig med stormsteg och jag hänger inte riktigt med i svängarna. Jag tycker inte alls att det ska bli sådär härligt underbart som jag en gång trodde. Visst ska det bli underbart att få komma ut i världen, men samtidigt är det så himla skrämmande. Skolan är en trygghet för mig. Det har jag kommit på nu på senaste tiden.
Ettan och tvåan var fulla av klagomål på hur mycket vi hade att göra och på hur skönt treorna hade det som snart skulle gå ut. Nu frågar jag mig själv om de inte faktiskt avundades oss som då hade ett eller två år kvar. För det gör jag på de som har åtminstone ett år kvar i skolan. Okej, plugget kan jag absolut klara mig utan. Men klassen. Nej. Jag har förälskat mig i den på senaste tiden; upptäckt hur fina individer det finns. Jag trivs så obeskrivligt bra. Jag är en av dem.
Om lite mer än två månader ska vi alla gå skilda vägar. Vissa kommer jag se för sista gången på studenten. Det är läskigt. Att man levt så nära en människa i flera år och helt plötsligt finns den personen inte kvar i ens liv längre. Banden är klippta.
Det är nu jag har börjat njuta av skoltiden. Jag mår bra av att gå dit, få vara med fina människor och bara vara. Av att ha en trygg plats att komma till där jag aldrig behöver tänka själv på vad som ska göras utan får uppgifter utdelade med jämna mellanrum.
För mig är det obegripligt att förstå hur jag kunde klaga förut. Jag visste inte hur man njöt av att gå i skolan, hur glad jag skulle vara för att ha fått den möjligheten. Det är nu jag har börjat njuta av att gå i skolan. Börjat förstå hur roligt det faktiskt är.
Snart ska jag ut i världen. Säga hejdå till 30 alldeles fantastiska människor. Allt vi gjort tillsammans kommer vara minnen blott.
Att vi åkte till Berlin i helgen gjorde dessutom att jag kommer få ännu svårare att släppa taget om vår tid tillsammans. Som Carro och Sabina sa: vi borde flytta ihop med klassen. Skaffa ett kollektiv någonstans och skratta till våra magar och mungipor värker.
Det är nu jag har upptäckt vilket fint gäng jag kommer behöva skiljas ifrån.
Jag som hatar skilsmässor.