Igår hade vi skiva för klassen. Det var det sista vi gjorde tillsammans och det var hemskt kul.
Jag fick vända glaset över huvudet två gånger och diplom för att vara klassens... ja, det är pinsamt... pluggis. Med motiveringen: ingen annan fick någon röst. Hm. Men att jag var nominerad som nervvrak och fyllehund kanske kompenserar upp det. Carros pappa var besviken på att hon bara var nominerad i fyllehundskategorin och inte i pluggiskategorin. Gustav höll bästa talet. Tor kramade min syster. Love is in the air. Carro och Julia köpte fyra öl och skulle spåra. Diggare. Maddies grep Carros mamma, "Långholmen nästa!" Nä vilket tråkigt inlägg. Noll inspiration jag har. Det är lite svårt att återberätta kvällen i ord. Sabban, du borde skaffa glasögon, du var så himla fin i dem. Och Harry, jag är fortfarande kär i dig /din Doris.
Vet ni, det är en soppa i mitt huvud. Jobbigt.
Idag har jag pluggat i min säng hela dagen, men varit hemskt ineffektiv. Dagen efter. Asch. Måste lägga på ett kol. Det är så hemskt mycket att göra att jag fattar inte hur jag ska hinna och jag är inte ens stressad. No good.
Aja.
Men du kan ju höra av dig, eller nåt. Ae, jag vet inte. Gud vad virr. Jag ska nog gå nu.

Jag blir glad när det är så fint väder ute.
Mamma blev lite sur när jag hade bränt mig på bröstet.
- Det är samma sak varje år, Emma, sa hon.
Jag vet det och ändå busar jag vidare.

Fram till den dagen man inser att det bara är åtta ynka veckor kvar till man tar studenten har man levt sitt liv i en bubbla.
Det finns inga vida perspektiv på hur framtiden kan komma att se ut.
Inga erfarenheter att ha användning av.
Ingen som längre kan säga åt en vad man ska göra.
Allt är upp till dig.

Det är läskigt. Läskigt hur livet tar en sådan plötslig vändning. Från att inte ha behövt bekymra sig för något mer än skolan och vad man ska göra på helgen kommer en drös med bekymmer farandes. Det är så jag ser det; bekymmer. Sen kan man vända alla dessa bekymmer till dess motsats; man kan ta sig an problemen, se dem som utmaningar och finna glädje i att ha dem där.
Jag vill ha det så enkelt för mig det bara går. Jag har redan tillräckligt med vad jag anser vara bekymmer. Såna jag måste lösa innan jag kan hoppa in i nästa virvelvind, kliva upp på nästa trappsteg, bestiga nästa berg - ta nästa steg i livet.

Hela mitt liv har jag varit fast besluten om att bli veterinär. Kanske var det för att det var enklast så. Att slippa tänka på alla andra tusen möjligheter som faktiskt finns. Jag hade mitt tunnelseende.
Idag har tunnelseendet blivit bredare och i stort sett försvunnit. Jag står i stället i centrum och hur mycket jag än snurrar runt runt runt ser jag allt nyare möjligheter och vägar, jag snurrar och snurrar och får aldrig något svar. Vyerna vidgas, men det blir inte lättare för det. Jag kommer allt längre ifrån det som för mig en gång var självklart.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Långsamt börjar paniken krypa längs min ryggrad. Jag inser precis att jag har ett helt liv framför mig och inget facit i hand. Det går inte att låta bli att finna en liten spänning i ovissheten, men den skrämmer mig. Något enormt. Jag vet inte vilken dörr jag borde öppna, vilken väg jag ska vandra, vem jag ska släppa in på livet. Allt kan hända och varje val man gör sätter sitt spår. Livet hänger på en skör tråd.

Till för en sekund sen har ett sabbatsår känts alldeles självklart för min del. Nu velar jag igen.
Jag sökte precis in till högskolan, IFALL att jag skulle ändra mig. Jag sökte en sak.
Veterinär.
Och jag vet inte vart det kommer ta mig. En del av mig blir besviken om jag inte kommer in. Den andra delen hoppas innerligt att jag inte kommer in; då står ju mitt sabbatsår där och välkomnar mig med öppna armar.
Det skulle vara så mycket enklare om någon annan bara kunde tala om för mig vad jag ska göra.
Med mitt liv.
Med mig.

Jag ber om ursäkt för min inaktivitet till er få som faktiskt går in och läser varje dag. Den senaste veckan har det varit väldigt mycket på gång och jag har knappt ägnat en tanke åt bloggen.
För att kompensera upp min otrohet kan jag säga att ett gäng bilder knäppts på skivorna som varit, vilka jag ska tillgodose er med så fort jag får tid! Kanske inte idag, men håll ut.

Jag har hittat min studentklänning. Den ska köpas idag.
Sen är det spinning med systra mi och på kvällen kommer Carro hit och kollar film och sover.
Påsklovsveckan ska bli en återhämtningsvecka. Igår jobbade jag till jag var helt slut. Så mycket glass som såldes har nog aldrig sålts i världshistorien. Nu är jag skillad på glassmaskinen så det förslår. Jag fick till och med en gratis innan jag gick hem. Väl hemma åt jag middag, duschade och däckade dirr.

I torsdags tog jag min första körlektion. På tisdag tar jag nästa. Äntligen har jag kommit igång.
Och sen är det väl en massa andra saker jag gjort och ska göra, men de är precis som ovanstående saker väldigt ointressant...
Förlåt för en väldigt okronologisk ordning.

Skivor är ganska överskattat.
Men det är jävligt kul.
Igår var det cirkustema och vi satsade fullt ut på utstyrseln. Julia var världens sötaste pudel och Sabina, Carro, Sandra och jag var fränaste hästarna. Där fanns ballerinor, tigertämjare och starke Adolfs.

Polisen kom och kollade läget en gång. Sabina blev jättenervös och fnissig och ställde sig raklång med ryggen mot väggen.
- Har ni det kul? frågar en polis.
- JA, svarar Sabina med bus i blicken och kraftig ansträngning.
- Aha, vad är det för tema då?
- ...Cirkus!
Sen andades Sabina ut och vi gick för att vänta på Carro som precis skrivit en uppsats.

Sabina, Carro, Fredrik och jag gick en nattpromenad genom stan från Östermalmstorg till Slussen. Det var den roligaste promenix i mitt liv måste jag säga. Jag har aldrig skrattat så konstigt förut.

Sen åt Carro och jag nattmat inne på toaletten hemma hos henne bestående av mackor, kaviar, skinka, smör och banan.

...och Carro vaknade som hon gick och lade sig.