Fram till den dagen man inser att det bara är åtta ynka veckor kvar till man tar studenten har man levt sitt liv i en bubbla.
Det finns inga vida perspektiv på hur framtiden kan komma att se ut.
Inga erfarenheter att ha användning av.
Ingen som längre kan säga åt en vad man ska göra.
Allt är upp till dig.

Det är läskigt. Läskigt hur livet tar en sådan plötslig vändning. Från att inte ha behövt bekymra sig för något mer än skolan och vad man ska göra på helgen kommer en drös med bekymmer farandes. Det är så jag ser det; bekymmer. Sen kan man vända alla dessa bekymmer till dess motsats; man kan ta sig an problemen, se dem som utmaningar och finna glädje i att ha dem där.
Jag vill ha det så enkelt för mig det bara går. Jag har redan tillräckligt med vad jag anser vara bekymmer. Såna jag måste lösa innan jag kan hoppa in i nästa virvelvind, kliva upp på nästa trappsteg, bestiga nästa berg - ta nästa steg i livet.

Hela mitt liv har jag varit fast besluten om att bli veterinär. Kanske var det för att det var enklast så. Att slippa tänka på alla andra tusen möjligheter som faktiskt finns. Jag hade mitt tunnelseende.
Idag har tunnelseendet blivit bredare och i stort sett försvunnit. Jag står i stället i centrum och hur mycket jag än snurrar runt runt runt ser jag allt nyare möjligheter och vägar, jag snurrar och snurrar och får aldrig något svar. Vyerna vidgas, men det blir inte lättare för det. Jag kommer allt längre ifrån det som för mig en gång var självklart.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Långsamt börjar paniken krypa längs min ryggrad. Jag inser precis att jag har ett helt liv framför mig och inget facit i hand. Det går inte att låta bli att finna en liten spänning i ovissheten, men den skrämmer mig. Något enormt. Jag vet inte vilken dörr jag borde öppna, vilken väg jag ska vandra, vem jag ska släppa in på livet. Allt kan hända och varje val man gör sätter sitt spår. Livet hänger på en skör tråd.

Till för en sekund sen har ett sabbatsår känts alldeles självklart för min del. Nu velar jag igen.
Jag sökte precis in till högskolan, IFALL att jag skulle ändra mig. Jag sökte en sak.
Veterinär.
Och jag vet inte vart det kommer ta mig. En del av mig blir besviken om jag inte kommer in. Den andra delen hoppas innerligt att jag inte kommer in; då står ju mitt sabbatsår där och välkomnar mig med öppna armar.
Det skulle vara så mycket enklare om någon annan bara kunde tala om för mig vad jag ska göra.
Med mitt liv.
Med mig.