Jag borde inse att det är dags att ge upp nu. Dags att gå vidare.
Det kan jag inte. Jag vet inte hur man gör.
Kan någon snälla tala om det för mig?

Jag dras fram och tillbaka för jämnan.
Mina tankar är ett virrvarr, en enda sörja av söndertrasade pusselbitar som aldrig kommer hitta varandra.
Jag har för lite erfarenhet för att veta hur man gör nu. Nu när jag inte kan göra något.

Dagboken. Den får bli min utväg ikväll som så många andra gånger.
Gånger då man bara känner för att skrika rätt ut. Att bara strunta i att gräva ned huvudet i kudden och kväva det. Att i stället låta det eka bakom stängda dörrar till det tonar bort.
Och sen skrika igen.