Jag har alltid tyckt om att skriva. När det är på mina villkor.
Jag kan hamna som i trans när jag skriver med glöd i fingrarna och en våg av känslor i hela kroppen.

Nackdelen med att ha en blogg är svårigheten i att veta hur mycket man vågar öppna sig för världen där utanför.
Gränsen mellan att säga tillräckligt och för mycket är hårfin. Jag har försökt att skriva i koder många gånger, men det resulterar alltid i massa blaj som jag knappt själv förstår.
Ni ska veta att jag skulle vilja skriva utan begränsningar. Känna mig fri att uttrycka mig precis som jag vill. Slippa känna rädsla för att jag har skrivit något jag inte borde. Det kan jag inte.
Kanske är jag för svag.
Eller hemskt känslig.

Därför har jag börjat skriva dagbok.
Där kan jag skriva precis vad jag vill, precis när jag känner för det.
Där kan jag vara mig själv och slippa vara rädd.
Det är en befrielse.

Erkännas ska ändå att jag saknat bloggen.
Den är min på sitt sätt, även om inte hela jag är närvarande.