Jag springer i en lång och kylig korridor med gråa, kala väggar. De har plockat bort mina ögonbryn och rakat av mig håret. Huvudet är inte sådär slätt skalligt, utan mer ojämnt och tuggat. Jag känner hur de har berövat mig min frihet och makten över mitt eget liv. Hur de har stängt in mig som i en bur på det där mentalsjukhuset, och hur de äcklar mig. Jag springer för mitt liv och hatet inom mig växer sig allt större. De har gjort mig till någon jag inte känner igen och jag har aldrig varit så rädd, maktlös och förvirrad tidigare. Jag har aldrig känt mig så ensam; jag vet inte vem jag är längre och det enda jag kan göra är att skrika. Det är ett skrik fyllt av ångest, ilska, hat och uppgivenhet. Skulle jag måla det skulle det vara ett abstrakt, intetsägande virrvarr av övervägande svarta, tjocka penseldrag. Aldrig tidigare har jag skrikit med sådan styrka och jag förvånas över hur mycket jag har inom mig som vill ut. Det är som att jag spyr ut min själ, som att jag tömmer mig själv. Som att jag blottar hela min insida och att det inte längre finns något kvar som är jag. Jag tänker att det här ska bli det sista jag ger energi och sen ger jag upp, så jag fortsätter skrika till luften går ur mig och tårar är det enda jag har kvar.
I nästa sekund är en av mina närmsta vänner där och håller fast mig, kramar mig hårt och säger att det är slut på det här nu, det kommer bli bra.
Sen vaknar jag.