Att träna när man är arg, ledsen, frustrerad eller allmänt less på allt kan vara bland det bästa jag vet. Då finns chansen att verkligen rensa huvudet och tömma sin själ på allt det som gör ont. Att vråla i en kudde i all ära, men träning slår det med hästlängder. Frustrationen som ligger där inne och gnager och gror omvandlas på något märkligt sätt till explosiv energi, jag kan inte förklara känslan riktigt, men det är ett fenomen, och man kan ge så mycket mer än vanligtvis. Det känns som att man flyger fram och ganska snart är man inne i sin egen värld och är ett med musiken.
Många har frågat mig hur jag orkar spendera närmare en timme på löpbandet, alltså fattar du att du står och kutar på samma fläck hur länge som helst, och att de skulle dö av tristess. För mig är det verkligen inte så. Jag ser inte det där jobbiga. Jag ser bara den där stunden jag verkligen får för mig själv, den där betänketiden när världen inte kretsar kring något eller någon annan än mig, alla endorfiner som frigörs och fyller varenda cell i kroppen med glädje och en tanke kring att allt kommer lösa sig och att jag faktiskt är ganska bra ändå. Jag kan verkligen inte för någonting se det negativa. Jag kan inte det i någonting som får mig att må bra. Det är i träningen jag har hittat en känsla som hjälper mig att orka med resten av vardagen.

Idag sprang jag först milen på bandet och sen blev det bodypump till musklerna blev alldeles möra. Efter det tog Carro och jag en välförtjänt lång bastu (eller en äkta finsk sauna - bortsett från aggregatet - kanske man ska säga, då vi satt där och kastade bad och bokstavligen lökade sönder.) Jag kände mig lätt som en fjäder. Det var som att en elefant ramlat ned från mina axlar och det var så lätt att andas att vi inte kunde sluta skratta där ute vid papperskorgen i den kyliga vinterluften.