Det är en tät, vit dimma som vilar utanför mig där jag sitter på tåget som ska ta mig hem. Jag ser bara de närmsta träden och världen utanför dem är bortglömd. Jag åker genom ett landskap täckt av snö och har en skön känsla i kroppen som får mitt sinne att bli lugnt och fritt från den stress jag annars upplever. Egentligen är jag ganska nöjd med min tillvaro, det är bara jag själv som skrämmer mig för mycket.
Mitt hår doftar nytvättat av schampoo och i skymundan av den döljer sig en svag lukt av klor efter att jag varit och simmat med Sabina. Jag blir trygg av simhallslukten för att jag förknippar den med en tid då jag trivdes väldigt bra. Jag simmade mycket och jag minns tydligt hur mamma drog upp mig varje söndagsmorgon för att jag hade simlektion. Då tyckte jag att det var omänskligt att låta mig gå upp så tidigt på morgonen, men jag kommer ihåg den där härliga känslan efter att ha simmat och hur härligt slut man var. Det är något speciellt med den där kombinationen av simning och bastu. Psyket blir några stenar lättare och verkligheten känns inte så påtaglig.
Det är fint hur en lukt kan få en människa att färdas från en tid till en annan på bara bråkdelen av en sekund. Hur en känsla kan ändras så tydligt som från svart till vitt utan att man egentligen behöver göra någonting. I min blåglansiga necessär från Make Up Store bär jag med mig en liten J.Lo Glow-parfym som jag haft sen jag praoade på FRIDA-redaktionen i åttan. Den har inte tagit slut än. Idag doftar jag just den och den påminner mig om sommarlovet mellan åttan och nian då Sazza och jag hängde på Gröna Lund med våra guldkort vareviga dag. På den tiden då man inte trodde att man skulle bli stor och behöva ta egna beslut. Då världen utanför bubblan inte existerade.
Det finns en välbekant doft av eldat trä som får mig att tänka på varma sommarkvällar vid vattnet och solnedgång mot en rosa himmel. Sen finns det den där doften av tjära som jag kopplar ihop med livet på briggen. När man är högst upp i masten och förlitar sin tyngd helt på röjelråt, blickar ut över ett öppet hav, ser solen gå ned borta vid horisonten och hela kroppen är alldeles bubblig. När man känner att här kan ingen göra mig illa.
Jag tycker om doften av blöt asfalt efter ett sommarregn. När jag var mindre brukade jag springa ut i shorts och linne när det regnade som mest och öppna mina armar mot skyn, gapa och snurra runt runt runt. Med bara fötter mot den varma, våta asfalten och utsläppt hår som dränkts i friskt sommarregn blev jag lycklig. Mamma sa alltid att jag kunde bli förkyld, men jag lyssnade inte på henne. Det var en smäll jag var beredd att ta.
Jag tycker om doften av tång på sommaren. Den påminner om alla de gånger vi suttit på klipporna i Finland och metat abborre. När vi var mindre nappade det hela tiden. Jag minns hur vi en kväll bar hem en hel balja med stora abborrar. Nuförtiden nappar det nästan aldrig.

Egentligen krävs det ganska lite för att jag ska skifta humör. Det kan räcka med en låt eller en lukt eller ett visdomsord. Det kan räcka med en tanke som ändrar hela min syn på livet.
Och det kommer i längden räcka med att jag lär mig att leva i det som är nu i den här sekunden. Och att jag tillåter mig själv att fortsätta dagdrömma och fly från verkligheten ibland.