Trött.
Nu har jag ätit Voltaren T i fyra dagar och mitt lår har inte blivit ett dugg bättre. Det hugger precis lika mycket som innan och jag är 56 kronor fattigare. Imorgon är sista dagen jag får knapra piller. Det suger. Och det suger att jag inte kommer kunna springa milen imorgon bara för att det gör så ont, och att jag måste lära mig att lyssna på min kropp. Min hjärna vill alltid så mycket mer och jag har alltid varit så jävla envis när det kommer till vissa situationer.
Jag vet precis vad jag skulle säga till någon annan i min situation (läs: vila), men det är så otroligt tråkigt och sen är det väldigt lätt att vara klok mot andra men inte sig själv.
Och tänk vad roligt att jag fick höra idag av en på spinningpasset att man ska passa sig för Voltaren för att det är väldigt lätt att gå upp i vikt. Man tackar. Är det därför jag måste gå i sidled när jag ska ut genom dörren?
Fan. Fan fan fan.
Det står på biverkningarna någonting i stil med att man kan få en konstig verklighetsuppfattning. Jag som trodde att jag redan hade det. Den kanske blir normal nu. Lite som att multiplicera två lika tecken med varandra - de tar liksom ut varandra. Eller nåt.
Dessutom har jag blivit ovanligt mycket tröttare än normalt. Mina ögon vill lägga av betydligt tidigare än de brukar och jag somnar fort.
Åh.
Jag. Vill. Springa.
Trött.