Häromdagen slog det mig hur fort tiden går. Jag kom på mig själv med att jag faktiskt kan säga "för tio år sedan..." och om bara några månader kan jag byta ut tio mot tjugo.
Det är läskigt det där med tiden. Egentligen är det bara ett påfund av människan för att vi ska kunna planera och skapa en struktur i veckorna. Det stressar mig.
Stundtals kan jag tycka att tiden står stilla, att jag står och trampar förgäves på samma plats, men det är bara en känsla. Tiden går hela tiden och jag kommer aldrig komma tillbaka till det som var för en sekund sedan.
Jag kan också komma att undra vart all den tid som varit tagit vägen. Försvinner den i en tredje dimension eller upphör den helt och hållet? Och den tid som inte blir till minnen, har den aldrig funnits?
Jag skulle vilja kunna spara tiden i en burk och låta den stå stilla när jag inte använder den. För det är läskigt hur fort den rinner mig ur händerna. Det spelar ingen roll hur bra jag är på att spara när den spenderas konstant.
När jag var liten var jag rädd för att dö. Jag ville vara odödlig och leva föralltid. Då trodde jag å andra sidan att jag aldrig skulle bli gammal. Va, den där tanten med rullator, det kommer ju aldrig bli jag. Man hade inget grepp om någonting. Kanske var det skönare att vara ovetandes och utan insikt. Men det var en läskig känsla den dagen det faktiskt gick upp för mig att tiden inte står stilla.
Idag är jag inte längre så rädd för själva döden. Min vän Sabina och jag pratade om det igår, och konstigt nog halkar vi in på det spåret varje gång vi träffas. Det är inte själva döden som är skrämmande. Det är alla man lämnar bakom sig i sorg, allt man går miste om och att världen fortsätter på precis samma sätt som innan. Världen lider inte av att man inte längre finns där. Jocke Berg sjunger ur mina högtalare och jag lämnar inga fotspår ens i sand.
Det finns så mycket jag vill hinna med och det som är så oerhört irriterande är att jag bara har en endaste chans. Man lever bara en gång. Jag skulle vilja testa på att göra lumpen, resa jorden runt, bo någon helt annanstans, vara född någon helt annanstans, ha en häst och galoppera på blommande ängar (jag som aldrig kunnat rida), bada med delfiner och listan kan göras lång. En hemlig dröm jag har är att bo på en ranch någonstans i USA och få uppleva vilda västern. Jag har en bild på min näthinna där det sitter en gubbe i blå-röd-rutig skjorta och cowboyhatt i en gungstol på en veranda och röker pipa. Han pratar sådär mysigt som de gör i Alabama eller vad det kan vara, säger when my father was in world war II... och får mig att lyssna uppmärksamt under hela tiden han pratar. Och han lyssnar på countrymusik. Jag har alltid gillat Take me home country roads. Han låter mig få jobba med alla hans hästar, ta mig den frihet jag vill och bara njuta av den vackra naturen och de stora slätterna som ännu inte blivit erövrade av industrin.
Tid är det enda vi har och ändå har vi aldrig tid till någonting.