Jag har alltid varit tjejen som tar ett tidigare tåg för att vara säker på att hinna i tid och har därför heller aldrig kommit sent. Kanske beror det på att jag har en inre rädsla för att det inte ska sluta som jag vill. Att jag ska göra ett dåligt intryck.
Egentligen handlar det inte om rädsla för att komma sent, eller att göra ett dåligt intryck heller för den delen, det är bara ett ytligt exempel. En metafor. Det handlar om rädsla för att våga. Rädsla för att inte ha någon garanti på att det kommer gå bra.
En av mina största fasor är att se mitt liv passera revy och se allt jag gick miste om bara för att jag inte vågade ta risken just då. För att jag inte tog klivet ut. Många chanser får man bara en gång. Det är det jag inte riktigt har förstått. Jag har en förmåga att tro på mitt önsketänkande och att det jag gör fel första gången kommer jag ändra på till nästa gång jag står i exakt samma situation. Situationen kanske kommer igen, men inte sammanhanget.
Jag måste lära mig att snedsteg är okej, att det är nödvändigt för att man ska bli bättre. Jag är bara så rädd för att komma i kläm och att det ska sluta fel.
Det komiska i hela den här texten är att jag säger emot mig själv något otroligt. Var det något jag gjorde i höstas så var det verkligen inte att leva på den säkra sidan. Min höst var ett steg ut, en chansning. Då hamnade min rädsla i skymundan av hoppet och spänningen.
Men hösten är över för längesen.
Och idag sitter jag här i rädsla utan den där spänningen och garantin.