Pappa sa igår när han, mamma och jag satt på restaurang sista kvällen i London att det som är så bra med Anna och mig är att vi aldrig bråkar. Att det finns syskon som aldrig är sams.
Vi har alltid varit så.
Visst hände det att vi sparkades och ryckte varandra i håret när vi var mindre, men det var alltid för småsaker. Det har alltid varit för småsaker. När vi blev tonåringar tjafsade vi i stället med varandra, men det var fortfarande aldrig något allvarligt. Kanske är det därför jag bara har vaga bilder i mitt huvud av när vi varit osams, just för att det aldrig riktigt handlat om något annat än en lånad leksak eller tröja.
När vi var små åkte Anna ofta med mamma till stan. Varje gång de kom hem hade de med sig något till mig också. Det var Anna som alltid sa Emma måste få något; det var det viktigaste för henne. Jag hade aldrig henne i åtanke på det sättet.
En kväll när vi kom hem från dagis låg jag och grät i mammas säng för att det var några pojkar på dagis som sagt att min mamma var en fluortant bara för att hon är tandläkare. Det här var i samma veva som Mysteriet på Greveholm visades som julkalender (som många säkert minns är barnens mamma fluortant.) Jag var då sex år och Anna var fyra. Dagen efter tog hon tag i kragen på en av pojkarna (som alltså var två år äldre än hon) medan jag såg på och tryckte upp honom mot väggen och sa att han aldrig fick säga att vår mamma var en fluortant igen. Sen den dagen vågade de aldrig vara dumma mer.
När vi var lite yngre hoppade vi i mammas och pappas säng en kväll. Hon med napp i munnen och jag utan. Båda hoppade in i väggen och slog i nappen/tänderna. Vi gick ut från rummet med alldeles bruna framtänder. Än idag finns det märken i väggen från Annas napp och mina tänder.
När jag slutade med napp fick jag en barbiedocka. När det var Annas tur tog mamma henne till en leksaksaffär och lät henne välja något. Jag följde med. På den tiden kunde jag inte kontrollera min avundsjuka och skulle Anna ha någonting var det alldeles självklart för mig att jag också skulle det. Anna valde en hink och en spade. Jag tjurade ända till jag fick den där stora gosedjurstigern som jag spanat in, vilken var flera gånger dyrare än det futtiga Anna var så nöjd med.
Varje gång Anna fyllde år och fick presenter sken min avundsjuka igenom. Det finns en video hemma där jag öppnar hennes presenter åt henne på hennes födelsedag. När jag fyllde år satt hon bara snällt bredvid och tyckte att jag fick fina saker.

Jag har alltid varit den djupa och känsliga av oss. Anna är den som alltid tar lite lättare på det som händer och tänker inte lika mycket. Jag har alltid analyserat allt in i minsta detalj och haft svårt för att hålla tårarna inne om så skulle behövas. Anna är lite hårdare och tar inte ofta tid till sådant utan dras i stället med i allt runt omkring. Ändå är hon en av de mest empatiska människor som finns. Trots att vi är så olika på många sätt har vi båda lika lätt för att skratta. Och vi skrattar mycket.
Många har frågat oss om vi är tvillingar. Första gången var för kanske fyra år sedan när jag låg på sjukhus och det fortfarande var åtminstone ett huvuds skillnad i längd mellan oss. Det kunde man naturligtvis inte se eftersom jag låg i en säng i en veckas tid. Senast var nu när mamma, pappa och jag var och hälsade på Anna i England. Det hände tre gånger.
- Twins you two, eh? och sen världens leende som om han var övertygad om att han gissat rätt på miljonfrågan i Vem vill bli miljonär.
Det är två år mellan oss.
Ibland har det hänt att de har frågat mig efter mig för att det trott jag varit Anna.
Mamma säger att hon inte kan förstå hur de tror det. Ni är inte lika alls. Ändå säger hon ofta Anna till mig och Emma till Anna.

Det är fascinerande hur mycket man kan älska en människa. När hon kom in genom dörren till vårt hostel i Canterbury häromdagen och jag såg henne för första gången på en och en halv månad fylldes hela min kropp av en känsla som inte går att beskriva; den går liksom inte att rita av, fotografera eller riktigt sätta ord på. Den känns bara i hela kroppen, man blir alldeles varm och sprudlande och av mitt ansiktsuttryck att tyda måste jag sett ut som världens lyckligaste. Det var nog i den sekunden jag förstod hur mycket jag verkligen älskar älskar älskar min syster. Hon är den jag skulle dö och leva för på samma gång.
Jag älskar att hon har världens bästa tålamod och kan sitta i timmar och göra en enda detalj på ett födelsedagskort. För hon gör verkligen de finaste födelsedagskorten. Och jag älskar att hon aldrig glömmer en namnsdag, och hur vi två bar två stora papperskassar fullproppade med kläder mellan hennes hus i Canterbury och vårt hostel för att hon shoppat så mycket. Jag älskar att hon alltid har svar på tal och jag älskar att hon precis som jag vägrar att klippa håret. Jag älskar hennes sätt att prata och hur trygg jag känner mig med henne. Och jag älskar att veta att jag kan prata med henne om vad som helst, och att det sedan stannar där. Jag älskar att en hemlighet hos henne är säkrare där än i världens bäst bevakade bankvalv.
Men framförallt älskar jag att det alltid kommer vara hon och jag mot världen, oavsett.