Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Senast jag skrev i den här bloggen var i början på november då jag gick runt med ett konstant leende på läpparna och var världens nöjdaste tjej för att allting mot all förmodan hade löst sig så bra. Jag skrattade och studsade runt på rosa moln och trodde på mig själv. Idag skulle jag göra allt för att få känna den känslan igen. Slippa osäkerheten och fruktan för framtiden.
Det bor en ångest i min kropp. Den visar sig inte så mycket när jag är med någon annan, men så fort det bara är jag i min närhet, och så fort jag inser det, får jag en oroskänsla i hela kroppen. Då vill jag inte vara med längre. I slutändan har man bara sig själv, och om inte det fungerar - hur ska då någonting annat fungera? Allt grundar sig på hur man trivs med sig själv. Alla situationer man sätts i står i direkt proportion till huruvida man vågar leva ut för den man verkligen är. Och om man inte kan lita på sig själv - vem fan kan man då lita på?
Mina axlar tyngs av vad jag tror är förväntningar från alla omkring mig. Jag må ha en skev verklighetsbild, men det kan många gånger kännas som att jag gör något för andras skull. För att jag inte ska göra dem besvikna. Rädslan för att inte få ett gillande från de i min omgivning är alldeles för stor för att jag ska våga låta mig misslyckas. För att jag ska våga kasta mig ut och göra något oväntat.
Häromkvällen satt min ångest och jag i en ljusrosa morgonrock bland alla blommiga kuddar i min säng. Min granne var förbi för att hjälpa mamma med någonting och tittade in hos mig. Vi pratade ett bra tag. Han frågade mig vem tror du sätter mest press på dig? Jag funderade en liten stund, förstod att det var en kuggfråga. Jag själv, svarade jag. Du är smart. För en del människor tar det ett helt liv innan de inser det. Om de ens gör det.

Jag läste en bra krönika i metro igår. Det kändes som att den var skriven direkt till mig, om mig. Som att det stod "Emma" med svart spritpenna över hela texten. Hon som skrev den sa att hon hellre skulle dö än att vara tjugo år igen. Att åren mellan nitton och tjugofem var de värsta. Jag är beredd att hålla med. Å andra sidan beror det på vilken inställning man har till allt. För visst kan allt kännas så himla härligt stundtals.
Jag citerar Säkert!: vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid.