När jag var liten var jag aldrig rädd för någonting. Jag testade ofta gränser och hade inga problem med att gå fram till en helt okänd människa och fråga om jag fick klappa dennes hund. Vi hade en tant på gården för många år sedan som hade en lite yorkshireterrier som man inte fick klappa. Jag lyckades hålla mig ifrån att göra det ganska länge, men till slut kunde jag inte låta bli längre. Naturligtvis hoppade den upp och bet mig i näsan när jag böjde mig ned för att kela med den.
Jag var ett kladdigt barn som älskade att grisa. Mamma sa att jag var så jobbig varje gång jag kom hem från dagis, eftersom jag alltid var smutsig. Mina röda galonbyxor hade aldrig en ren fläck och var snarade bruna än röda. Mamma sa att hon ändå kunde vara tacksam för att jag var så lerig som jag var, eftersom hon hade läst någonstans att barn som är skitiga har haft roligt.
Jag klättrade högt i klätterställningarna. En gång ramlade jag ned och slog huvudet i isen och fick hjärnskakning. Då fick jag ligga i soffan på dagis med min gosedjursdinosaurie och vänta på att pappa kom och hämtade mig.
Vi hade låtsasländer, mina kompisar och jag. Vi gjorde faktaböcker om dessa där vi ritade kartor och hittade på nya djur som fick väldigt underliga namn. Jag vet inte hur många osynliga hundar jag har haft i mitt liv. En gång gick min vän Majken och jag till och med ned till djuraffären och köpte hundleksaker och koppel. Sen tog vi seriösa promenader med våra hundar. Och vi galopperade på våra hästar. Våra fantasier hade inga gränser. Jag var bäst på att leka.
Det var ständigt nya projekt igång. Jag älskade att bygga djur av sand och snö och kompisarna och jag startade många klubbar som handlade om diverse saker. Varje gång det fanns en gunga ledig satt jag där med någon på varsin sida om bildäcket, åkte högt upp i skyn och sjöng. Vi sjöng hela tiden. På den tiden kunde jag sjunga och var till och med i den lilla kören som fick sjunga andrastämman. Mormor tycker fortfarande att jag kan sjunga, men pappa har ifrågasatt hennes musikalitet.
Jag har aldrig gillat att bråka och har alltid sökt mig ifrån konflikter. Det är kanske därför jag har det umgänge jag har idag. Vi bråkar aldrig. Min dagisfröken sa att när de andra barnen skrek på varandra och drog varandra i håret satt jag ensam och ritade. Det hände ofta att jag ritade när jag var liten. Varje morgon när jag vaknade bad jag mamma ta fram färgpennor och papper.
Jag hade lätt för att knyta nya kontakter. Så fort vi fick en ny grannhund på gården var jag där och blev bästisar och bundis. Både med hunden och hussen eller matten. Unga som gamla. Jag gillade varje människa jag mötte och såg inget ont i någon.
Nedanför oss finns en liten hage med trästaket. I hagen står ett litet rött hus. Idag är staketet sönder och det lilla röda huset är förfallet och träet är murket. När jag var liten sprang det runt två ponnysar i hagen. Molly och Pontus hette de. Molly var mörkbrun och snäll och Pontus var vild och vit med bruna fläckar. De fick ett föl tillsammans, vilket var en överraskning och säkert även årets händelse. Det fick därför heta Surprise. Han som ägde hästarna bodde på samma gård som min barndomsvän Jenny och hade flera andra hästar på ett annat ställe. Han var skicklig med dem, och helt orädd. En gång när vi var små ringde Jenny och jag på hemma hos honom och frågade om vi fick bada i hans bubbelbadkar. Några år senare fick vi höra att han hittats ihjälsparkad ute i hagen hos hans andra hästar.
När jag precis lärt mig cykla och pappa alldeles nyligen skruvat bort stödhjulen på min rosa cykel var jag väldigt ivrig. Jag cyklade runt gården i hög hastighet en sommarkväll och kände mig som en kung. Det slutade med att jag cyklade in i rabatten och fick rivmärken på hela kroppen av alla buskar jag landat i. Andra gånger skrapade jag upp hela knäna.
En gång drömde jag att jag fick en blå cykel med vita prickar. När jag vaknade följande morgon frågade jag mamma var min cykel var någonstans. Hon sa att jag aldrig haft någon sådan cykel, men jag var övertygad om att den fanns. Jag var övertygad om att det jag drömt hade hänt på riktigt. Kanske var det för att drömmen på den tiden var som verkligheten.
När vi var små kunde vi vara ute hela sommarnätterna och leka kull. Det finns inte en enda gång jag kom in utan gräsfläckar på tightsen.
På dagarna sprang vi genom vattenspridaren i våra rosa små baddräkter. Jag var ute så mycket i solen att mitt hår blev alldeles solblekt.
Då levde man i sin lilla bubbla. Utan bekymmer och utan oro för en kommande tid. Man visste ingenting.
Allt löste sig av sig självt och alla man någonsin haft vid sin sida skulle alltid finnas där. Jag lärde mig senare att så är det inte alls. Men hur skulle jag veta det då? Då när jag trodde att förändringar inte kom; när det som var då var det som skulle vara föralltid. Då när livet stavades trygghet och jag trodde att världen kretsade kring mig där jag sprang barfota på asfalten som blivit alldeles varm av solen.