En nära vän till mig frågade mig för några dagar sedan hur man blir en gladare människa. Det slog mig i samma sekund att för kanske första gången i vår vänskapstid kunde jag inte ge henne ett ärligt svar som skulle kunna hjälpa henne. För det finns inget svar som är bra. Inget som är rätt. Ingen handbok där det står såhär ska du göra.
Det är en fråga jag själv gått och grubblat på i många år nu. Jag har pratat med människor i min närhet, sökt svar och lutat mig mot axlar och fått stöd, men jag har fortfarande inte löst ekvationen. Det är något som fattas som gör att det blir omöjligt. Kanske är det för att den inte innehåller tillräckligt med information - den går helt enkelt inte att lösa. Det är inte en sån fråga man kan svara ja eller nej på.
Någonstans tror jag det handlar om att förstå att varje sekund är livet; att man måste sluta gå runt och vänta på en bättre värld. Den kommer inte hur mycket man än hoppas. Det är som Mika sjunger: say goodbye to the world you thought you lived in. Det är nog där man måste börja. Man måste inse att livet inte alltid är en dans på rosor och att det inte fungerar som i Dirty Dancing, The Notebook och andra kärleksfilmer. Vi skriver våra egna manus där varje snedsteg, skratt och andetag ingår. Det är ett ständigt pågående projekt och det är inte alltid lyckligt. Men det finns vändpunkter. Det finns stunder när man inte vill göra annat än att leva för att det rusar i hela kroppen; stunder då man måste nypa sig själv hårt i armen för att försäkra sig om att man inte drömmer. Det finns stunder då man inte kommer ihåg känslan av att vara ett med meningslösheten.
Livet går upp och ned. Så är det bara. Det skulle inte vara livet om det inte var en knagglig färd med många motgångar och medvindar. Det är tack vare dem vi lär oss, vågar, utökar arkivet av erfarenheter, stärks, och kan finnas där för andra. Jag har insett det nu, men det tog mig ett tag.
Det gäller bara att vänta ut tiden. Att rida ut vågen. Och att våga låta sig vara ledsen när man faktiskt är det.