Jag. Fattar. Ingenting.
Det är som en jävla dimma och jag vet inte åt vilket håll jag ska titta eller gå.
Rädd för att tappa fotfästet, ramla och aldrig ta sig upp igen.
Rädd för att gå vilse.

Jag blir helt hjärndöd av det här.
Och jag fattar fortfarande ingenting.
En del av mig säger en sak och en annan del säger en annan sak.
Och jag vet inte vilken jag ska lyssna på.
Jag. Blir. Så. Frustrerad.

Jag har varit uppe i varv konstant de senaste dagarna.
Kan inte ta det lugnt.
Jag slösar energi på att gå runt och vara irriterad.
Jag lyssnar på musik som får mig att koppla till det jag inte borde.
Och jag tänker så att jag får ont i huvudet.

På sistone har jag fått en himla massa saker bevisade för mig.
Det har blivit så tydligt.
Glasklart.
Trots att jag alltid vetat det ändå (det har liksom inte behövts sägas), känns det så starkt betryggande att gång på gång få det bevisat för sig.

Vänskap handlar om att ge och ta.
Jag vet precis var jag har mina bästa vänner.
Förhoppningsvis vet de var de har mig också.
Och det ska jag stå fast vid.
För i slutändan är det alltid de som finns där och stöttar och det blir tydligare och tydligare för varje dag vilka som är värda att behålla.