Det slog mig att jag inte har berättat om Sri Lanka.
Jag minns att vi redan sommar 2006 pratade om att följa med våra älskade bekanta "familjen Nilsson" dit ned. Som alltid annars när det kommer till min familj tog jag det med en nypa salt - det brukar vara rätt mycket snack och liten verkstad efter vad jag erfarat genom åren. Vi barn i familjerna fantiserade om hur underbart vi skulle ha det, men något längst in i skallen visste att det egentligen inte skulle bli av. Kanske var det också för att det kändes så långt fram. Jul 2008 liksom. Skulle den komma alls? Jag menar, jag hade inte ens fyllt 16 den sommaren vi först tog upp ämnet, och Sri Lanka skulle i så fall ske när jag var 18. Det existerade inte.
Så fel man kan ha.

Den 19:e december 2008 (efter månader av väntan) lyfte planet från Arlanda. Vi var förväntansfulla. Som barn på julafton. Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig egentligen. Det var väl mest den där solbrännan och de där färska frukterna man skulle kunna plocka från träden som lockade mest. Sen att inget blev eller var som man väntat sig är en annan femma.
Första dagen på hotellrummet satt Anna och jag gråtfärdiga. Vi hade överskattat vårt boende så högt och hamnat på ett ställe vi till en början inte stod ut att vara på. Det var så skabbigt. Hur skulle vi egentligen klara oss i tre veckor? Pappa sa åt oss att gå och lägga oss.
Det vi "barn" (Linnea, Anna och jag) lade mest tyngd på var solandet. Vi hade bestämt oss för att komma hem som pepparkakor. Och det var väl egentligen bara en av oss som gjorde. Linnea. Bajs på henne som inte är helsvensk som vi andra. Vi som är födda med de där anlagen som gör att man inte blir brun. Vi har också knaprat malariatabletter, åkt på safari i underbart fin miljö i en nationalpark, varit på bröllop i bergen, (drabbats av magsjuka), klappat elefanter, druckit king coconut-saft, ätit Sri Lanka-mat, skapat en avsky mot den så kallade "brickan", upplevt många skratt åt rent utsagt kassa "roliga historier" (förlåt Dalcie) och Gud vet vad.
Och som vi längtade hem ibland. Vi ville hem och fixa oss framför spegeln, platta håret, äta svensk frukost och svensk mat över huvud taget. Vi ville ha julafton. Jag ville ha risgrynsgröt (ingen aning varför eftersom jag aldrig äter det annars.) Ibland ville jag gråta, så mycket som jag saknade träningen. Vi ville till kompisarna.

När vi sen kom hem till Sverige igen kändes det ganska tomt, men samtidigt väldigt skönt. Dels för att det faktiskt är krig där nere (det var två självmordsbombningar i huvudstaden Colombo när vi var där som vi hörde om) och dels för att Sverige för mig är ett så mycket tryggare land.
Resan lärde mig ett och annat. Bland annat att vi i länder som Sverige skapar problem vi egentligen inte har. I Sri Lanka är det fullt av tiggare på gatorna. De som jobbar på théplantagen tjänar max 4 kr under en arbetsdag på över 12 timmar. En avokado kostar mindre än 80 öre. I Sverige får man en avokado till priset av ca 10-15 st där nere.
Det är sådana skillnader. Det är sådant vi välmående inte vet om, sådant vi blundar för för att det är främmande i våra ögon. När en arbetande i Sri Lanka går och bekymrar sig för om hon ska lyckas få ihop mat för dagen, går vi här hemma och räknar kalorier för att vi oroar oss över att äta för mycket.
Det är sjukt.
Jag vill väl egentligen bara få er att inse hur bra vi har det. Att vi får vakna upp varje dag och slippa fråga oss själva om vi kommer få mat idag. Att vi får vakna upp varje dag och gå till skolan - för många är det en dröm som aldrig kommer uppfyllas. Att vi faktiskt har så många möjligheter att vi har problem att välja. Att vi bor i ett land som Sverige.
Resan fick mig att öppna ögonen på en helt ny nivå.