Det skrämmer mig hur fort tiden går. Den rinner som vatten ur händerna på mig.
Tre år på gymnasiet försvann. Bara sådär. Jag hann aldrig inse hur mycket jag faktiskt tyckte om skolan innan det var för sent.

Vi var ett härligt gäng, vi i NU3.
Vi var en klass på 31 personer där en tredjedel var killar och resten tjejer. Alla tyckte och tänkte olika saker om allting och vi kom aldrig riktigt överens. Vi var en grupp individer med vitt skilda åsikter och att enas om något existerade inte för oss. Då irriterade det många, men såhär i efterhand förstår jag att det var det som gjorde att vi var bäst. För det var vi.
Vi har varit ute på många äventyr tillsammans. Det började i ettan på nollningen där vi var ett gäng småglin som varken visste ut eller in, men vi höll ihop. Vi ställde upp för varandra. I tvåan åkte vi till England i tre månader och blev kanske inte så sammansvetsade som vi hoppats på; skolan tog för mycket plats. Vi visste ändå alltid att vi hade varandra. I trean när allt plugg lugnade ned sig blev vi som en enda stor familj. Många helgkvällar spenderades tillsammans och vi gjorde en spontanresa till Berlin över en helg. Den bjöd på många härliga gapskratt och utökade vårt arkiv av minnen på alla ledder. Sedan satte skivorna igång. Studenten närmade sig med stormsteg och ingen förstod. Vi kände oss fortfarande som den där vilsna lilla treåringen som står i fönstret på dagis och vinkar hejdå till mamma och undrar vad som händer nu.
Den andra juni 2009 sprang vi ut från Nacka gymnasiums aula med känslor av alla dess slag. Någon skrek av lycka, en annan grät, en tredje var helt stum. Det var det sista vi gjorde som NU3. Det var där vi upphörde i praktiken. Där var slutet på vår saga.

Efter den dagen skulle vi alla gå skilda vägar. Någras vägar kommer kanske korsas igen, andra kommer aldrig mer se varandra. Vi sprang ut den där dagen med mycket i bagaget; en drös nya kunskaper bland annat, men framförallt erfarenheten av att känna sig hemma, att känna att man räcker till, att känna att man kan vara precis den man är. Jag lärde mig att trivas med mig själv och acceptera den jag är under de här tre åren. Det var ni som gjorde det, NU3. Vi sprang ut den där dagen som precis de vilsna små själar vi var när vi började ettan; nu skulle vi ut och ta världen med storm och det skrämde oss. Visserligen hade vi lite mer kött på benen efter de här tre åren, men alla dessa möjligheter som står på lut gjorde oss osäkra. Att vi inte längre skulle ha varandra försvårade det ytterligare.

Jag saknar oss. Jag saknar att komma i korridoren på morgonen, att höra någon ropa "hej!", att sitta på lektioner och bara skratta, att spendera tid med varandra.
Några dagar efter studenten gick Sabina och jag till skolan för att rensa ut hennes skåp. Alla skåp som förut varit fulla med böcker, sönderklottrade med internskämt och haft lås som hindrat andra från att bryta sig in i dem var nu tomma, övermålade och vidöppna. Jag upplevde bara tomhet. Det var den sekunden jag förstod att det verkligen var slut. Även fast jag satt och grät på mitt rum dagen efter studenten för den otroliga saknad och tomhet jag kände, hade jag inte förstått det till hundra procent då. Jag ville inte inse det. Jag vill fortfarande inte inse det. För mig är det inte definitivt. För mig finns vi fortfarande.
Jag är nog inte ensam om att tacka ja till ytterligare ett år på gymnasiet om erbjudandet kom, till ytterligare ett år med världens finaste NU3.

Vi var verkligen bäst.
Tack för de här tre åren.